28 maj 2009

ars memoriam

En vandring i en liten stad, mellan hårsalonger, in på biblioteket. Kullerstenslandskap här, av rågmjöl, av plättar med åkrar och vatten som läcker. Jag är trygg på salongerna. Men jag ringer aldrig min mor; det genomskinliga pannhuvudet.

På biblioteket - en ung man i militärskjorta med stänk av vit målarfärg. Jag vet att det ska finnas någon här som renoverar en väns hus. Givetvis en av alla epileptiker. Knarkarjävel.

Fortfarande på biblioteket - deckare till salu. Jag ska lära mig all flora, slår upp alla växterna i böckerna som erbjuds.

På väg hem - halsen börjar svälla när jag ser plåttunnor i dikena, när jag ser spåren av småttingarna, av småfolket.

Svalgrodnad.

Bussen stannar vid Ridhuset, på Getingevägen, utanför Kemicentrum.

Börjar må illa av svalgrodnaden.

Det finns inga gator för mig. Den här sommaren är ungefär lika död som minnet av den förra. Har fortfarande inte lärt mig någon flora, bara blodvärden.

Fick en femhundring på posten idag, av mor. Hon gläds åt att det är min näst sista vecka.

me myself & i

"Varför skulle jag inte själv ta huvudrollen? Jag har ingen annan källa att ösa ur ändå. Fabulera orkar jag inte - jag upplever allting för massivt för att riva opp och väva om det. Varför arrangera. Man mister i liv precis vad man vinner i komposition, matematiskt."

Stina Aronson
, ur Feberboken

see me feel me

Godsägaren borta hela natten, med 22åriga kurtisanen eller på hemmet för epileptiker. Vi möts i godsköket på morgonen innan jag går till kliniken. Godsägaren fortfarande fixerad av söderhavsöar, rabblar ritualer och latituder, drömmer om tahitiska fittor, ignorerar mig.

Gasmasken på. Promenad till kliniken. Blåsigt. Skorpanfrisyren upp och ner i vinden. Aidssjuka i väntrummet, och några friska - hemkomna från Amerika eller Mexico - räds svinsjukan. Läkaren hoppfull inför mitt blod. Skriver ut min journal, lär mig grekiska, ger mig piller, rabblar värden som är baserade på en miskroskopisk bedömning av 236 celler. Har ett blodvärde på 70. Leukocyterna för låga, trombocyterna för låga, neutrofila för lågt, eosinofila för lågt, lymfocyterna för låga. Massa bokstäver för låga.

Återvänder hem.

Vansinnigt trött, somnar igen, intill godsägaren. Vaknar till Americas most funniest, skrattar.

Fortfarande blåsigt, huvudvärk. Vänjer mig vid godsägarens nonchalans. Det enda jag vill är ju att ge honom en avsugning. Han viftar bort mig som om jag vore en fluga. Jag accepterar. Han kanske försvinner inatt igen. Ensam igen.

Dagens outfit: Avvisad

27 maj 2009

manual för maskinflickor (del II)

formikofili (del IV: fästingar)

Ser fästingar överallt. Lyssnar på pappdockornas sånger om att förvandlas till porraktriser, de förvrider skallen på mig.

Pappdockhororna dansar fortfarande i ringdans runtomkring mig, godsägaren läser om defloreringsceremonier på Tahiti. Jag är hans kokosdoftande hud.

...

Om ett halvår kommer det slutliga resultatet, om virus besegrats, om det är dags att göra spädbarnsdockor, om godsägaren med gott samvete kan dricka mitt blod.

Dagens outfit: (Tahitian) Porno Actress

26 maj 2009

mini me

Det stinker kött från godsköket. Doften gör mig illamående. Har redan ätit pommes frites, välling och inbakad kycklingpizza idag.

Olimpias svans har börjat läka, hon ligger och breder ut sig i sängen. Pappdockorna har häftat sig fast i varandra, dansar ringdans runtomkring mig, inbillar sig midsommardans, häcklar mig. De slickar sig om munnarna, är allmänt äckliga.

Satinkuddarna väntar. De är så fuktiga nuförtiden. Går till sängs med avsky. Dock en dragning.

P.S: Klippte håret inatt. På mig själv; töcknad av trötthet. Gjorde inte en Britney men likväl en Skorpan. Ser ut som en anorektisk rövluva, som en patetisk dvärg. Kindkotorna hårda, håravfall och monsterlinjer. D.S.

...

Jag är våg. Det innebär vågskålar som aldrig balanserar. Det innebär antingen eller. Det innebär parfymhandlare och slaktare. Det innebär illamående. Något att vänja sig vid. Något jag redan är van vid.

Nu ska jag äta godisremmar; sedan spy, sedan satinkuddar, sedan avgaser. Insnärjd i Olimpias våld.

Godnatt.

skyddande hinna

Trött. Den 48e och sista veckan.

Orkar inte tänka på mig själv just nu. Driver runt på gatorna, med gasmasken på, i hettan, i syfte att trötta ut mig själv. Sedan kommer det krävas större ansträngningar att bli utmattad, det kommer krävas större ansträngningar att svimma och dö.

Trots solens skändningar är min hud fortfarande vaxblek. Jag testar en brudklänning som är alldeles för stor. Sjunker i lera på vägen hem.

Jag vill fortsätta det här livet i all evighet.

Dagens outfit: En annan hud

25 maj 2009

om att teckna sina landskap

"Om jag skriver ner det jag känner är det för att jag på det sättet dämpar febern av att känna. Det som jag bekänner betyder ingenting, ty ingenting har någon betydelse. Jag gör landskap av det som jag känner."

Fernando Pessoa, ur Orons bok

några ord tillägnade godsägaren

"Jag har för lite av benämningens kunskap.
Jag tycker om att hysa tankar utan bestämmelseort, utan namn och pass och ansikten. Hos mig finns inget register, nej inte så mycket som en spik att hänga mössan på.
Du säger att jag saknar intressen. Du menar den groteska förmågan att redogöra. Jag har inga egenskaper heller. Bara gröna öar i mitt väsen. Ro till mig i skjortärmarna. Jag kom..."

Stina Aronson, ur Feberboken

knullobjekt (del I: de okända)

"Unga män och unga kvinnor samlas hos henne för att älska tillsammans. Alla bär svarta halvmasker. Cirkeln består av fyra par som är Stamgäster, och som vart och ett i tur och ordning uteblir från ett möte för att lämna plats för ett par Okända."

Julia Kristeva, ur Samurajerna

black angus

Verkligheten överträffar alltid dikten.

en tigers smak för blod

Ställde in besöket på infektionskliniken.

Min mage vred sig i plågor i morse, ett slaktdjur befann sig mellan mina höftbågar, diaréerna tilltog. Utsöndrandet av det ruttna blodet sattes igång, avföring och blod i toalettskålen. Kunde inte andas på några timmar. Brukar nästan aldrig ha kraftig mensvärk. Antagligen har jag det idag för att kroppen är inställd på en klinik som härbärgerar smittat blod. Den vill ställa in. Orkar inte mer.

...

Idag leker jag i Nathalie Djurbergs lerlandskap. Mina pappdockor jublar. Jag också.

Ska leka hela dagen idag. Och hela natten.

P.S: Har klippt av Olimpias svans med en tång. Rätt åt henne. Är så jävla trött på henne. Hennes blod använder jag till kurbad för mina dockor. Mitt ruttna och smittade blod får hon i sin tur slicka i sig.

24 maj 2009

olimpias ord inför natten


Börjar tolka Olimpias ljudande, hennes bokstävlar och upprepanden, hennes ack ack ack och nick nick nick.

Ska till infektionskliniken imorgon, brukar bli mer mottaglig för det mesta. Förvandlas till en expert på immunförsvar och blodvärden. Också till en expert som uttolkare av Olimpias jamanden.

Olimpia flaxar med sina vingar och väser: Det förstår du väl, att jag är tvungen att leda dig in på den väg du gång på gång förvillar dig bort ifrån? Det förstår du väl, att mina jamanden och ramsor är en påminnelse om vilka marker du rör dig i? Ack ack ack. Nick nick nick. Det förstår du väl? Jag är inte elak. Jag vill dig bara väl.

Jag svarar: Vad är det du försöker säga? Jag är trött. Jag vill sova.

Olimpia: Blicken inåt, präktiga flicka, blicken inåt. Kom till sans med det omöjliga, förena dig med förlusten, acceptera omöjligheten. Det går inte att beskriva tillstånd och marker med ord. Lev i den omöjligheten, göd den förlusten, omfamna den oförmågan.

Jag: Aha, du vill tala om svärmeriet nu igen? Varför vill du alltid göra det på natten?

Olimpia: Jag vill påminna dig om svärmeriet, om tron. Natten är den mest tillgängliga tiden att prata om allt detta på. Jag vill påminna dig om att ta dina begär på största allvar. Jag vill tala om Orfeus och Eurydike.

Jag: Sure. Go on. Men jag kanske somnar. Mina ögonlock är så tunga. Och din röst irriterar mig.


Olimpia fortsätter: Eurydike befinner sig i underjorden. Orfeus är utom sig av förtvivlan. Han sjunger sånger, utstöter ljud och ylanden, är en mistlur i natten, lockar med förtvivlade sirensånger, stakar ord på varandra, begär hennes närvaro, drömmer om hennes existens. Slutligen får han tillåtelse att faktiskt gå ner i underjorden för att hämta upp sin Eurydike från de dödas tillhåll. Men på ett villkor.

Jag gäspar, med handen för munnen.

Olimpia fortsätter: Det är att under inga som helst omständigheter vända sig om och titta på henne, inte förrän de kommit tillbaka upp på jorden igen.

Jag: Mm?

Olimpia: Men begäret är alldeles för starkt. Orfeus kan inte vänta tills de kommit upp. Han vänder sig om. Han tittar på henne.

Jag sluddrar: Så dumt.

Olimpia: Orfeus är den största av alla tänkbara svärmare. Han inser omöjligheten i att få behålla henne. Han omfamnar sin förlust, väljer att leva i den.

Jag: Och Eurydike?

Olimpia: Hon döms till tystnad för all evighet och slussas tillbaka ner till underjorden. Det är en annan histora. Det är den andra historien. Den tar vi vid ett senare tillfälle.

Jag: Givetvis...

Olimpia: I alla fall. Orfeus är den svärmare som klipper pappdockor men aldrig får konturerna att stämma. Orfeus är den som sjunger sånger och är en mistlur i natten men aldrig lyckas få en ton rätt. Orfeus önskar se sin Eurydike men är alldeles för otålig för att se henne uppe i dagsljuset. Han väljer att skapa henne i mörkret. Han ser henne i ett dunkel, konturerna är suddiga. Han lyckas inte med att återföra henne till jordelivet, till verkligheten, att levandegöra henne. Han inser omöjligheten i det.

Jag: Genom att titta på henne?

Olimpia: Genom att titta på henne. På grund av sitt begär. I syfte att omfamna sitt misslyckande. Eurydike blir symbolen för det misslyckande återkallandet, hon blir den symbol för diktaren som innebär att verkligheten aldrig går att återgälda med ord, hon blir symbol för förlust, det är i denna förlust som skapandet har sin vagga. För all framtid kommer Orfeus nu fortsättningsvis försöka beskriva Eurydike, så som han såg henne i halvdunklet nere i underjorden. Han är dömd att misslyckas men han kommer fortsätta. Gång på gång. Han är en svärmare, en diktare, en dockmakare.

Jag: Jag är trött. Jag vill sova nu. Låt mig sova.

Olimpia: På ett villkor.

Jag: Vilket?

Olimpia: Imorgon vill jag att du fuktar dina pappdockor, jag vill att du gör dem buckliga och oskarpa i kanterna. Lägg dem i blöt redan nu. Det första du ser i morgon bitti kommer vara grumligt. Bilden av pappdockorna kommer framstå som tudelade i din blick, som mångdubblade, deformerade. Du är tvungen att försöka sätta ihop den bild av pappdockorna som var. Du kommer aldrig lyckas. Det kommer bli andra slags pappdockor istället, vare sig du vill eller inte. Här är ditt liv.

Tystnad.


Jag: Det har förmodligen undgått dig vad jag gång på gång försöker göra, under alla timmar på dygnet, hela tiden. Det har tydligen undgått dig. Saker och ting försvinner i djupet. Kvar blir ett tomrum som jag försöker skapa bo i. Alla mina pappdockor är dömda att misslyckas. Och jag vet om det. Det är anledningen till varför jag hela tiden fortsätter. Jag lever i ett evigt tillstånd av uppstyckade pappdockor. Godnatt.

Jag vänder mig om, ignorerar hennes irriterande röst, hennes skabbiga päls.

Är så jävla trött på henne. Behöver sömn nu, är i behov av vilan. Infektionskliniken nästa.

några fraser om förlust

Att tala - en akt där de orala missfostrena undslipper dina läppar. En förlust att inte spilla tårar över, nej, snarare en vagga av oförmåga att grunda sitt skapande i.

Bernard Noël
säger: våld från den stinkande munnen där varje fras är en vit förlust Anne-Marie Albiach säger: Kommunikationen äger rum i en förlust. Maurice Blanchot säger: Skapandet förintar vad det söker ge liv. Skapandet finner inte någon annan motivering för sin fortsatta verksamhet än just denna förlust. Ezra Pound säger: Vita ord som snöflingor men de är kalla, mossord, läppord, ord av långsamma strömmar. Samuel Beckett säger: Vilken smörja, allt detta prat om ljus och mörker. Och som jag har frossat i det.

animal behavior

Olimpia driver mig till vansinne idag. Hon sjunger ramsor om flickor som ror och rim om oro. Hon piper Ack ack ack nick nick. Hon jamar i takt med gökuret som låter Jug jug jug twit twit twit. Hon stryker sig mot mina vader, hugger efter mina fingrar. Hon tittar bedjande på mig, ber mig att ta av mig mina kläder.

Jag lyder henne, lyssnar alltid till hennes böner och ramsor.

Jag smider planer om att korsfästa henne.

Inspiration går att finna överallt men framförallt här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här och här. Puh.

Dagens outfit: Djurperuker

23 maj 2009

att avskriva sig sin avkomma

"Och när man sedan äntligen hittar någon som man känner att man kan blotta sin själ för, hejdar man sig i bestörtning över vilka ord man släpper ur sig - de är så rostiga, så fula, så tomma och svaga efter att ha legat undanstoppade i det trånga lilla mörkret inne i en så länge."

Sylvia Plath

gretchens inomhuslekar

Gretchen sjunger fängslad i sin cell:

"Sköka är mor,
hon har mördat mig,
rackare far,
han har ätit mig.
Systerlill sen
begrov mina ben
på en kylig ort.
Då vart jag en liten fågel på gren.
Flyger bort! Flyger bort!"

Johan Wolfgang von Goethe, ur Faust

venus anadyomene

"Som ur en likkista av grönt bleck höjer
sig en kvinnoskalle, insmord med flott,
ur ett rostigt badkar, men håret röjer
de döda skalliga fläckar hon fått;

sen nacken, fet och grå, grova skulderblad
som sticker ut; en rygg, förkrympt och sned;
sen baken som väller fram, jäsande bred;
under huden ligger fettet som blad;

ryggraden lite röd; saken har en stank
som är sällsamt vidrig; man ser var skavank
som bäst borde betraktas under lupp ...

På skinkorna har ristats: Clara Venus;
- Och när denna kropp rör sig och visar upp
sitt arsle syns ett rötsår i dess anus."

Arthur Rimbaud

förbländning

Kunde inte sova inatt.

Inte på grund av injektionen och stela leder, utan på grund av zigenarflickan i jungfrukammaren intill. Hon knullade, stönade och stånkade hela natten. Det gick att höra allt, in i minsta detalj, huden, rytmen, smiskandet.

Jag är trots allt pigg och vid mycket gott mod idag.

...

Mor ringde och pratade lite om ditt och datt, mest om kriminella män som hon hittar uppe i de mörka skogarna och som hon vårdar med lika utsökt hand som jag gjort mina pappdockor.

Idag är en bra dag. För alla och envar.

Dagens outfit: Kryphål

22 maj 2009

memories of the doll theme (del II)


Man-Made Women
Jon Stratton
© All rights reserved
As the twentieth century proceeded, so the substitution of gynoids (manufactured versions of women) for women became more and more commonplace, and naturalised. One transitional moment in their spread and acceptance occurred in the 1920s. During this period avant-garde artists discovered gynoids. In one example, Oskar Kokoschka, the painter, had a doll made for himself. In 1920 Kokoschka was living in Dresden. He had just broken up with Alma Mahler, with whom he had had a tense three-year relationship. The doll was designed to be a life-size replica of Mahler. Peter Wollen writes that Kokoschka even had Mahler's dressmaker construct the doll. 1 Kokoschka describes his anticipation before its arrival. "I was preoccupied with anxious thoughts about the arrival of the doll, for which I had bought Parisian clothes and underwear. I wanted to have done with the Alma Mahler business once and for all, and never again to fall victim to Pandora's fatal box, which had already brought me so much suffering."
It is clear that in Kokoschka's mind he will desire the doll in a way similar to his desire for Alma Mahler. The reference to Pandora's box (with its subtext of a threatening vagina dentata ) suggest, here, a focused sexual desire. The Parisian clothes and underwear reinforce the fetishistic quality of the experience through their own reference to high fashion. Kokoschka wants to dress his doll, hiding her nakedness and increasing her apparent similarity to a woman. For Kokoschka the doll will be a substitute for the woman with whom he no longer has a relationship, but she will also be an improvement on her. Unlike Mahler, with whom he had constant disagreements - including her having an abortion against his wishes, something which helped precipitate the end of the affair 2 - the doll will be passive and obliging.
The packing-case arrived. Kokoschka writes: "In a state of feverish anticipation, like Orpheus calling Eurydice back from the Underworld, I freed the effigy of Alma Mahler from its packing. As I lifted it into the light of day, the image of her I had preserved in my memory stirred into life. "He got his servant to spread rumours about the doll, to give the public impression that she was a real woman: "for example, that I had hired a horse and carriage to take her out on sunny days, and rented a box for her at the Opera in order to show her off". Finally Kokoschka held a big party during which the servant "paraded the doll as if at a fashion show". Kokoschka tells us that a Venetian courtesan asked him if he slept with it. The question, written late into Kokoschka's narrative and not answered, appears as the admission of a repressed desire. Placed in the mouth of a courtesan it suggests a transgressive sexual desire to which Kokoschka is unable to own up. Finally, Kokoschka's doll seems to have been attacked as the party at which she is revealed to his friends gets more drunken. She loses her head (a Freudian castration image, which here can be read as suggesting Kokoschka's fear of the phallic doll he has had made) and is covered in red wine, a metaphor for blood. Kokoschka ends this story by writing: "The doll was an image of spent love that no Pygmalion could bring to life". Whilst this is Kokoschka's official line, his actual relation to the doll seems to have been much more complex.
During the 1920s Hans Bellmer started making jointed dolls in the form of adolescent girls. He arranged these in erotic poses and photographed them. Bellmer's work was taken up by the surrealists and a selection of his photographs were published in their journal Minotaure in December 1935. In 1936 he published a book of the photographs called Die Puppe . The popularity of Bellmer's work among the surrealists argues for a general recognition in this group of the erotic qualities of gynoids (and of adolescent girls), something present in Marcel Duchamp's work, finished in 1925, entitled Large Glass; The Bride Stripped Bare by her Bachelors, Even.
Because of their associations with consumption and desire, mannequins were of great importance in surrealist art. Margaret Plant remarks:
The mannequin is a key player in the surreal game. Hourglass of figure and glamorous, she is a readymade plaything: the female tamed, acquiescent and silent; the poupee made over to the male. She is the sister of E.T.A.Hoffmann's doll, Olympia (a key example of Freud's uncanny ), and the very apogee of consumer art, plucked from the shop window, interchangeable with her mute commercial sisters, made first of wax and then of papier mache. 3
In the 1938 Exposition Internationale du Surrealisme, organised by Paul Eluard, Andre Breton and Marcel Duchamp at the Galerie Beaux-Arts, the surrealists presented a suite of mannequins as apparitions d'etres-objets (phantom object-beings). Andre Masson's mannequin, "at once painted, caged, and captivated", was typical in its concerns:
Her head is imprisoned in a bird cage, her face caught exactly within the cage door and her mouth masked, with a pansy directly over the opening...
She cannot speak; she in entrapped even as she is decorated, wearing at once too much and too little, dressed up and dressed down, naked and rendered mute, added to and subtracted from, but most of all entrapped. 4
Here the combination of desire and fear, the latter made clear in the images of abusive restraint, are combined in a fetishistic and spectacular presentation.
According to Gail Reekie, in Australia "wax models, known to the [drapery] trade as early as 1902, appear not to have become popular until the period around World War I, when improved production techniques made them more durable and 'lifelike'". She explains: "The wax model was modified in the 1920s to become more alluring. Display figures demonstrated modern hairstyles in 'realistic' fashion, and millinery-display stands in the form of painted heads with natural-looking hair dramatically crystallised contemporary perceptions of female beauty." 5 During the 1930s in the United States, Cora Scovil started to make shop mannequins based on Hollywood stars: "Scovil's Greta Garbos, Joan Crawfords, and Joan Bennetts had plaster bodies and stuffed cloth arms, legs and heads, with long felt eyelashes and felt lips, all done with a theatrical lightness of touch that made them all the more glamorous." However, their method of manufacture made them difficult to work with. Far more satisfactory were the so-called 'Gaba girls' introduced by Lester Gaba in 1934 and "modelled after young New York socialites". 6 Gaba capitalised on the popularity of his 1936 design called Cynthia, taking her on parades and to parties. In the late 1930s the surrealists' fascination with mannequins and their associations led Marcel Vertes to design a window display for Saks Fifth Avenue, and Salvador Dali to design window displays for Bonwit Teller's in New York in 1936 and again in 1939 Breton and Duchamp collaborated on the design for the window of the Gotham Book Mart in 1944, which included a headless mannequin reading...
In A Dictionary of Slang and Unconventional English , Eric Partridge writes that the word 'doll', to describe an attractive and desirable woman, came into use in Britain in the period before 1864. In this way, language use also reflected the new preoccupation with the gynoids. In the United States, it became common slang in 1930s and 1940s books and films about gangsters. Its meaning was bound up with both the sexual attractiveness of a woman, particularly associated with her use of cosmetic and other fashion aids and a general suggestion of her submissiveness to men's wishes.
At the same time, in both American and British popular songs, men sang abut their preference for dolls over women. A popular song by the Mills Brothers, recorded in 1943 is called 'Paper Doll' and in it is the line "I'd rather have a paper doll to call my own than have a fickle-minded real live girl". Starting in August 1959, Cliff Richard had a number-one hit song for five weeks in Britain with 'Living Doll'. In it, he describes how he has got a "crying, talking, sleeping, walking, living doll". The same song was also a hit for him in the United States, where it entered the charts at number thirty. In 1961 Johnny Walsh, in a song called 'Girl Machine', sang "I'm gonna make me a girl machine / and build me a doll that looks like a dream". As I write, down the road from me in Perth, Western Australia, there is a pub which puts on striptease shows on Friday afternoons. The advertising for these shows describes the participants collectively as 'Living Dolls', which is also the name of the company which supplies the women.

Jon Stratton is a lecturer in Cultural Studies at Curtin University. This piece has been extracted with permission from his new book, The Desirable Body: Cultural fetishism and the erotics of consumption, Manchester University Press.

References
1. P.Wollen, 'Cinema/Americanism/The Robot', New Formations, no. 8 (1989), p.16.
2. O.Kokoschka, My Life (New York, Macmillan, 1974) p.117.
3. Margaret Plant, 'Shopping for the Marvellous: The Life of the City in Surrealism', in Surrealism: Revolution by Night, , exhibition catalogue, National Gallery of Australia, Canberra, 1993, p.96.
4. M.A Caws, 'Ladies Shot and Painted: Female Embodiment in Surrealist Art' in S.Suleiman (ed.), The Female Body in Western Culture: Contemporary Perspectives (Cambridge, Mass., Harvard University Press, 1986), pp.264-5.
5. G.Reekie, Temptations: Sex, Selling and the Department Store (St Leonards, Allen and Unwin, 1993), pp.142-3; 143.
6. L.S.Marcus, The American Store Window (London, The Architectural Press, 1978), p.36; pp.30-31; p.37.
py;All rights reserved

Läs mer om dockor här och här och här och här och här

answer to all prays


"Puppets, mannequins, waxworks, automatons, dolls, painted scenery, plaster casts, dummies, secret clockworks, mimesis, and illusion: all form a part of the fetishist's magic and artful universe. Lying between life and death, animated and mechanic, hybrid creatures and creatures to which hubris gave birth, they all may be likened to fetishes. And, as fetishes, they give us, for a while, the feeling that a world not ruled by our common laws does exist, a marvelous and uncanny world."


Janine Chassegut-Smirgel


förtäckta meddelanden

Hittar en massa lappar begravda i högarna av horkläderna, en massa meddelanden i de hemliga marsvinsgångarna.

Har inget minne av att jag skrivit dessa lappar.

Har svindel.

Driv dig själv/längre&längre/

Svaga ögon - ljuskänsligheten har maximerats.

Pulsen i höger öra.

Innesluten till ett slött molande nätverk.

Plats för Bön&Självförverkligande

Vill rensa upp, hitta den färdigslipade kristallen.

Töcken.

Follow the white rabbit.

Bär en klänning med hästar på.

Petar mig själv ständigt i näsan.

Kanske svaret kommer till mig senare ikväll.

Nu ska jag fortsätta rensa.

holiday åh holiday

I sommar åker jag till Adriatiska havet. Det är för att fira att medicinerna har tagit slut. Far har skickat mig några tips inför avresan:

"I hamnen i Split finns en fin båt som jag och Johnny Lavmo har ägt.
Bodde i Brela innanför Brac, så hyr en bil (eller två) och åk runt och titta lite.
Det är fint i Markarska oxå, där fixade jag mina tänder.

/Pappa"

innanför godsväggarna

"Fortsatt kamp mot de egna kroppsdelarna. Slafsar sig själv på nytt. Stumnar stelnar stannar. Fortsätter åter igen. Ord slungas in i sig själva igen. Igensydda läppar. Igensydda kroppar. Fall faller falskt. I den flimrande fasen. Det rör sig mot det andra. Det sluter sig i sig självt igen. Det stannar där."
Johan Jönson, ur Efter arbetsschema

jubel över hotet


Anne-Marie Albiach säger: Ja.

Tystnad.

Anne-Marie Albiach säger: Ja, hot... det vill säga att kroppen i allmänhet är en hotad kropp, tror jag... Men där finns förstås ett begär... Jag tror det finns ett jubel... över hotet.

Tystnad.

förkolnade drömmar

Jag förmörkar luften härinne med mina andetag, lager av sot samlar sig högst upp i flyglarna. Detta förpestande är en evig dröm som vägrar ta slut. Jag älskar den här drömmen. Här är jag trygg, det är här jag härskar. Jag tar mig längre och längre upp för trapporna.

Det regnar ute. Skönt.

Allt går så långsamt den här dagen. Det gör ingenting.

rapport från örnarnas näste (del II)

på väg från betongstaden till den polska landsbygden

polisen haffar oss för fortkörning och fylla

vi skiter i landsbygden, gör oss vackra, drar på disko istället



diskotek med bubbelskum, kyssar, fuktiga sedlar och polska knarkförsäljare


dagen efter leker jag krig med en fet polsk pojke som vi plockade upp på landsbygden


den feta pojkens hemvister på polska landsbygden (lejon och ollonblommor)