söndagslekar (del v)

Post Scriptum. En maskerad. Hudömsning. Grimaser av självporträtt. Mytologisering av liv och minnen. Fixeringar och beroenden. Det plumpa och hysteriska monstret. En lek av fnitterfittor som förföljer.  

Mumieland är Sara Tuss Efriks debutroman.

Agneta Hammar applåderar och jublar.

Det var så längesedan mina små vänner. Nu återvänder jag till mull och öken igen.

postuma rader

Ömsar av mig skinnet. Godsägaren håller mitt huvud under vattnet i badkaret.
Blodet är renat. Min hud är som hos en bebis. Vissa antikroppar kommer alltid finnas men i övrigt är det som det ska vara.

Jag vill hälsa till alla mina vänner som svävar i Pandoras ask. Vi har känt varandra i en evighet nu. Antagligen syns vi i ett annat godshus, på annan ort, i en annan tunnel, i ett annat kabinett. Jag har så många bilder kvar att dela med mig av men nu är det slut. Jag kommer återvända till er. Jag fick min dom idag. Det här är testamentet. Jag kommer vara alldeles tom efter detta. Jag har upparbetat ett beroende. Nu är det avvänjning. Jag var inte beredd på det här. Det blir förvirrade dagar i ett ingenmansland framöver. Lova att ta hand om er! Vi syns i nästa liv.

söndagslekar (del iv)

[vintage girlie mags]

doppelgänger (del ii: törst)

Var hos grannfrun idag. Nu är återupprepningarna ett faktum. Det beror på henne. Träffar Salomé. Måste lägga mig nu. Lördagkvällar brukar ändå dränkas. Läsa filosofin i sängkammaren, avprogrammera, ta fram den röda färgen. Den klär mig. Imorgon: klippa pappdockor som ska uppträda i form av doppelgänger (därför att tvåsamheten är oundviklig i det här fallet).

via barkfisknedladdning:

”Man kan säga att kärleken i västerlandet alltsedan Platons Faidros antingen varit ett idealt tillstånd, ett som kan uppnås under mycket speciella omständigheter (en kamp för kärleken), eller så har begäret varit något att bemästra, att försöka avsvärja sig (en kamp mot kärleken).

Bara några få författare kastar oss in i begärets våldsamma virvel helt utan förbehåll, utan analys, distans eller moral, utan att – åtminstone i slutet av sina framställningar – ta steget ut ur turbulensen. Men hos desa få, en de Sade, en Emily Brontë, en Georges Bataille, en Jean Genet, en Marguerite Duras, möter vi a-moraliska skildringar av begäret. Där utplånas gränser, mellan gott och ont, sjukt och friskt, våld och vällust, liv och död. Identiteter och moral ger vika enligt en obönhörlig logik som alltmer ställer den som drabbas – och låter sig drabbas – utanför all social gemenskap. Begäret hos Duras är gemenskapen med den Andre i tecknet av negation och utanförskap.”

ur M – möten med Mahler, Melville, Duras och minnets atleter, av Carl-Johan Malmberg

ediths såg

"Edith. Är du i din fars såg? Hallå? Arbetarna: vattenkammade och borta. På begravning, din? Nej, du öppnar virkesluckan, klättrar in. Du får en sticka i fingret och lägger vaxdukshäftet på en brädhög.

Tog du över sågen? Du kunde ha blivit sågverksarbetare. Dina katter skulle inte ha tyckt om oljudet. I dina lungor hade singlat spån. Du skulle ha sågat, inte skrivit. Skrivit 12 fot. 30 m3. Slagit dina arbetskamrater på käften. Om det inte var så att du var blyg och hölls i skogen, drack kaffet själv, nickade åt körkarlen. Klöv dikterna med klingor , de sopade bort tallar, släppte ner himlen. Din kropp var svag, så dina ord blev starka och sjuka. Din villa krympte, dina dikter växte. Du svettades, hostade, skrev, blödde, men kanske jag överdriver. Sen skakade du ur dina häften. Och försvann. Till sist även din grav. Orden ägde du endast i frihet. Så du dog. Och var fri att dikta. Det anstod dig inte att göra dig mindre än du var. Du blev allt vitare, och var snart inte. Då kunde dikterna fylla ditt tomrum, de växte sig in i dina skor, in i din hand, runt din tomma plats, in i ditt tömda huvud."

Catharina Gripenberg, ur Ta min hand, det vore underligt

doppelgänger (del i)

mia mäkilä


ellen jane rogers









dino valls

"Ere Babylon was dust, / The Magus Zoroaster, my dear child, / Met his own image walking in the garden. / That apparition, sole of men, he saw. / For know there are two worlds of life and death: / One that which thou beholdest; but the other / Is underneath the grave, where do inhabit / The shadows of all forms that think and live / Till death unite them and they part no more...."

P.B. Shelley, ur Prometheus Unbound

flätar varandra tills vi dör

klippdockorna inte verkliga

richard colman





gottfried helnwein

















emeli theander


remus grecu

Veckan som gått full av slaskhinkar, martyrer, hysteriska skratt och livet. När fett skärs ut och säljs. När barnen blir gödda och uppväxta på opium. Nån gång måste det explodera. Och för att orka: dränkas i pornografi och neon. Enkla vägar. Drömmar om skog och livet på landet. Ryska vinthundar och svinstior till uthyrning. Avlägset men möjligt.

Det kommer bli mycket mer.

Antingen måste allt dränkas i vitt (go pure go pure go pure). Att vara slaskhink med öppna ögon är bättre. Det finns ingen sista droppe. Den kommer aldrig komma.

rest in peace rest in peace rest in peace

det gör man där.