"de känner inte till någonting ont om världen"

Verkligheten överträffar alltid fiktionen: "Barnen var som robotar. Flickorna var bleka, extremt undergivna och verkade dyrka sin far. De hade genomträngande blå ögon."

När Flickorna är hybridformer av Lilla huset på prärien och Robotar. När kvällsblaskorna lyckas med sina formuleringar. När Flickorna aldrig slutar le. När die puppe vadar runt.

THEMANWHOSPOKEDWITHHISMIND

die puppe dör och återuppstår tusen gånger om

mäns harem, mans lem

dikt tillägnad fräken flöta

Man och kvinna går genom cancerbaracken
av Gottfried Benn

Mannen:
Den här raden är sönderfallna sköten
och denna raden är sönderfallna bröst.
Bädd stinker vid bädd. Systrarna byter varje timma.

Kom, lyft tungt undan detta täcke.
Se, denna fettklump och ruttna vätskor,
det var en gång stort för någon man
och stod även för lidelse och hem.

Kom, se på detta ärr på bröstet.
Känner du rosenkransen av mjuka knölar?
Känn lugnt vidare. Hullet är mjukt och smärtar inte.

Den här hon blöder som ur trettio kroppar.
Ingen människa har så mycket blod.
Från den här skar man
först dessutom ut ett barn ur skötet som var fullt av kräftsår.

Man låter dem sova. Dag och natt. - Till nykomlingarna
säger man: här sover man sig frisk. - Blott på söndagarna
låter man dem hålla sig något vaknare för besöket.

Maten blir knappt alls förtärd. Ryggarna
har liggsår. Du ser flugorna. Ibland
tvättar systern dem. Som man tvättar bänkar.

Här sväller redan åkern kring varje bädd.
Kött jämnar ut sig till land. Glöd skänker bort sig.
Vätska gör sig beredd att börja rinna. Jord ropar.

vit farsot

lindansarlekar utan slut (del iii: å solange)

[...] men att driva omkring på gatorna och inte förstå vad det är med en, att pressas i en samhällsmaskin och veta att varje sekund dör någonting man vet inte vad, att skynda på med detta döende för att uthärda det: att skära av den grova nerv som leder smärtan

skalpell som letar i det mörka köttet
vilka trådar söndersliter du och vet du
vart den roten ledde som du avskar?
o upplysta skalpell i mörka köttet

här föreligger intet behov av annat än en rungande örfil som botar inbillningssjuka)

Willy Kyrklund, ur Solange

i det här rummet stannar vi

för här kan vi spegla oss
för här gör lotta dubbelåtta
för här stöter vi mot varandra
för väggarnas skull
för drömmarna är vita förkläden
för alla bilder har ramar
för miniatyrmänniskor går att finna i varje hörn
för att nakna huden är felfri
för att drinkarna är goda
för att blommorna är gula
för att vi alla ska dö
osv osv

lindansarlekar utan slut (del II)

har fortfarande inte lärt mig hur man styr över drömmarna. behöver hypnagoga regler och förstörelsen av svångremmar.

apropå soporna, staden & döden