om en stundande framtid

Angående grannfrun.

I sommar när jag blir solbrun och kokosdoftande ska jag massera grannfruns vita vader, jag ska slås av kontrasterna - hennes hud och min hud. Hon ska vara den unga Eva Ionesco och jag ska vara den äldre. I grannfruns säng ska vi mötas, i hennes smutsiga sängkläder, i hennes doft. Mina kärl ska vara sprängfyllda, mina händer starka.

Jag vårdar en sjuk och mycket blek kvinna. Jag är frisk, stark, tar i ännu hårdare i hanteringen av hennes hud, knådar hennes vita vader. Jag skulle trycka ännu hårdare. Hon skulle vara ett träsk i sin ensamma stuga, ett träsk att längta till. Min gasmask skulle upplösas.

Dagens outfit: Lace & Ribbon

protes

Jag går med brevet till min granne, en överviktig, rullstolsbunden och ensam kvinna som bor i en liten stuga intill godset. De har tagit bort vänstra benet på henne på grund av diabetes. Ingen städar hemma hos henne längre, blommorna har vissnat för länge sedan, smutsen lagrar sig under hennes säng. Hon luktar svett. Hon äter bara choklad. Jag brukar ta med krämer, gnida in det mellan alla hudveck, alla skrymslen på hennes kropp. Hon äcklar mig aldrig.

Jag läser högt ur brevet för henne.

Hon har inte njutit så mycket på länge.

Hon älskade brevet.

Jag lämnar det hos henne, hon kan ha det under huvudkudden och plocka fram det vid behov, när hon tycker att hennes egen stank blir för outhärdlig, när hon vill föreställa sig min kropp som hälsosam och fertil, som pervers och oemotståndlig.