"Ur denna av mig själv och min egen beröring utlösta skugga gick det inte längre att ta sig upp. Jag kämpade lamt emot men gav upp när det mörka, väsenslika fortsatte fylla världen och tillvaron. Det var som om det var natt vilket det förvisso verkligen också just då var, men denna för oss båda ödesdigra natt höll sedan på ett underligt sätt i sig, trots att solen envisades med att skina så gott som dagligen. Ända till slutet, till och med i dunklet vid vägrenen, bland stammarna en bit bort, var det mörkt innanför det ljusa, det förde mig, som jag senare förstått, bort från mig själv. Var det inte just det jag behövde? Men jag märkte snart att jag inte kom upp ur det. Och jag ville det inte, jag ville se exakt hur långt ut i detta overklgt mörka, besattheten, jag, trots den rädsla det ingav mig, tordes gå. Det utövade en sällsam lockelse på mig för jag var äntligen framme vid mörkret, vilsenheten, oberäkneligheten, den mörka skog jag på egen hand, ledd och sporrad av detta, måste genomkorsa. Kanske var det faktiskt också meningen att jag med vidöppna, beslöjade ögon och armarna utsträckta precis så här blint famlande, långsamt, under stor förvirring och smärta, måste passera igenom detta. Kanske var det just detta jag ville ha honom till? Och jag hade redan långt tidigare skymtat honom i utkanten av mina drömmar, så mycket visste jag åtminstone. Ett ansikte, ännu suddigt, konturlöst, otydligt, som om det ven, inte kommit till ro, fortfarande var på väg, slungat upp genom tid och rum, en skepnad med gnistrande vitt, långt, sprakande hår som blixtsnabbt smet in genom den olåsta drömdörren när jag minst av allt anade det. En gestalt som med tiden blev allt tydligare, köttsligare,verkligare, vild, otyglad, som när jag i det trånga lilla kvava drömutrymmet var obetänksam nog att vända ryggen till, tog makten över mig och denna kväll gjorde exakt samma sak, fast i vaket, verkligt, köttsligt tillstånd."
Mare Kandre, ur Den underjordiske brudgummen från 00-tal # 23/2006
.JPG)
.jpg)