också en drunkningsdöd (del ii: varianter av ofelia eller måttlösheten)

"Mitt hår är moget nu -
Jag sköljer namnet ur dess röda kärve:
jag lägger mitt huvud tyst till rätta under
vattnets yta, och namnet släpper mig, jag
avstår det.
Stenarna under mig spärras upp, rullas
ut ur den lösa dyn. Gaser kläcks ur de
murkna stockarna och säven ryker, ömt
och hämningslöst.
Jag tar vattnet i min mun -
Jag tuggar stockarna som ett mörkt,
surt bröd -
Jag betar säven -
Allt är mitt."

Mare Kandre, ur Bebådelsen

olimpias ord inför natten

Börjar tolka Olimpias ljudande, hennes bokstävlar och upprepanden, hennes ack ack ack och nick nick nick.

Ska till infektionskliniken imorgon, brukar bli mer mottaglig för det mesta. Förvandlas till en expert på immunförsvar och blodvärden. Också till en expert som uttolkare av Olimpias jamanden.

Olimpia flaxar med sina vingar och väser: Det förstår du väl, att jag är tvungen att leda dig in på den väg du gång på gång förvillar dig bort ifrån? Det förstår du väl, att mina jamanden och ramsor är en påminnelse om vilka marker du rör dig i? Ack ack ack. Nick nick nick. Det förstår du väl? Jag är inte elak. Jag vill dig bara väl.

Jag svarar: Vad är det du försöker säga? Jag är trött. Jag vill sova.

Olimpia: Blicken inåt, präktiga flicka, blicken inåt. Kom till sans med det omöjliga, förena dig med förlusten, acceptera omöjligheten. Det går inte att beskriva tillstånd och marker med ord. Lev i den omöjligheten, göd den förlusten, omfamna den oförmågan.

Jag: Aha, du vill tala om svärmeriet nu igen? Varför vill du alltid göra det på natten?

Olimpia: Jag vill påminna dig om svärmeriet, om tron. Natten är den mest tillgängliga tiden att prata om allt detta på. Jag vill påminna dig om att ta dina begär på största allvar. Jag vill tala om Orfeus och Eurydike.

Jag: Sure. Go on. Men jag kanske somnar. Mina ögonlock är så tunga. Och din röst irriterar mig.


Olimpia fortsätter: Eurydike befinner sig i underjorden. Orfeus är utom sig av förtvivlan. Han sjunger sånger, utstöter ljud och ylanden, är en mistlur i natten, lockar med förtvivlade sirensånger, stakar ord på varandra, begär hennes närvaro, drömmer om hennes existens. Slutligen får han tillåtelse att faktiskt gå ner i underjorden för att hämta upp sin Eurydike från de dödas tillhåll. Men på ett villkor.

Jag gäspar, med handen för munnen.

Olimpia fortsätter: Det är att under inga som helst omständigheter vända sig om och titta på henne, inte förrän de kommit tillbaka upp på jorden igen.

Jag: Mm?

Olimpia: Men begäret är alldeles för starkt. Orfeus kan inte vänta tills de kommit upp. Han vänder sig om. Han tittar på henne.

Jag sluddrar: Så dumt.

Olimpia: Orfeus är den största av alla tänkbara svärmare. Han inser omöjligheten i att få behålla henne. Han omfamnar sin förlust, väljer att leva i den.

Jag: Och Eurydike?

Olimpia: Hon döms till tystnad för all evighet och slussas tillbaka ner till underjorden. Det är en annan histora. Det är den andra historien. Den tar vi vid ett senare tillfälle.

Jag: Givetvis...

Olimpia: I alla fall. Orfeus är den svärmare som klipper pappdockor men aldrig får konturerna att stämma. Orfeus är den som sjunger sånger och är en mistlur i natten men aldrig lyckas få en ton rätt. Orfeus önskar se sin Eurydike men är alldeles för otålig för att se henne uppe i dagsljuset. Han väljer att skapa henne i mörkret. Han ser henne i ett dunkel, konturerna är suddiga. Han lyckas inte med att återföra henne till jordelivet, till verkligheten, att levandegöra henne. Han inser omöjligheten i det.

Jag: Genom att titta på henne?

Olimpia: Genom att titta på henne. På grund av sitt begär. I syfte att omfamna sitt misslyckande. Eurydike blir symbolen för det misslyckande återkallandet, hon blir den symbol för diktaren som innebär att verkligheten aldrig går att återgälda med ord, hon blir symbol för förlust, det är i denna förlust som skapandet har sin vagga. För all framtid kommer Orfeus nu fortsättningsvis försöka beskriva Eurydike, så som han såg henne i halvdunklet nere i underjorden. Han är dömd att misslyckas men han kommer fortsätta. Gång på gång. Han är en svärmare, en diktare, en dockmakare.

Jag: Jag är trött. Jag vill sova nu. Låt mig sova.

Olimpia: På ett villkor.

Jag: Vilket?

Olimpia: Imorgon vill jag att du fuktar dina pappdockor, jag vill att du gör dem buckliga och oskarpa i kanterna. Lägg dem i blöt redan nu. Det första du ser i morgon bitti kommer vara grumligt. Bilden av pappdockorna kommer framstå som tudelade i din blick, som mångdubblade, deformerade. Du är tvungen att försöka sätta ihop den bild av pappdockorna som var. Du kommer aldrig lyckas. Det kommer bli andra slags pappdockor istället, vare sig du vill eller inte. Här är ditt liv.

Tystnad.


Jag: Det har förmodligen undgått dig vad jag gång på gång försöker göra, under alla timmar på dygnet, hela tiden. Det har tydligen undgått dig. Saker och ting försvinner i djupet. Kvar blir ett tomrum som jag försöker skapa bo i. Alla mina pappdockor är dömda att misslyckas. Och jag vet om det. Det är anledningen till varför jag hela tiden fortsätter. Jag lever i ett evigt tillstånd av uppstyckade pappdockor. Godnatt.

Jag vänder mig om, ignorerar hennes irriterande röst, hennes skabbiga päls.

Är så jävla trött på henne. Behöver sömn nu, är i behov av vilan. Infektionskliniken nästa.

överlevnadsplan (del I)

"Plantan är lätt angripen; djuret arbetar till det blir sinnesrubbat; hos människan tillspetsas det abnorma hos allt som kan andas.
Livet är en kombination av kemi och bedövning... Skall vi ta vår tillflykt till mineralernas jämvikt? Baklänges kliva över det rike som skiljer oss därifrån och imitera den normala stenen?"

E.M. Cioran

civilisationens fall och excorcism för överlevnad (gasmask für alle)

Det finns en värld utanför godset.

Tanken på den världen fyller mig med sådan vanmakt att jag aldrig mer vill röra på mig. Kvävs av luften, av epilepsianfallen, av blodet, de krokiga ryggraderna, de utländska männen, av barnen, av kvinnorna, av männen, dreglande munnar. Är beroende av gasmasken, beroende av godsets flyglar, av räddningen i väggarna. Varje sekund utövas tortyren, varje sekund vanmakt, en buk som sprättas upp här, en där, kroppar förvrids till omisskännlighet, jävla fucking knarkare i varje gathörn.

...

Lämningar från övergivna människotillhåll.

...

Varje kropp är avlägsnad en annan kropp. Ständiga fantomsmärtor. Varje annans minne är mitt minne, varje annans erfarenhet min. Vi är avhuggna lemmar, vilsna rör vi oss, trevar tafatt. Vi är hybrider, monstruösa - återuppfinner oss på nytt, igen och igen, bara för att orka överleva. Sexualitet är inte bara en mysig fruktsoppa, en ihopsättning av mjuka kanter och fascinerande vätskor (även fast det är en vacker tanke), sexualitet är våld. Varje urgröpt hål är ytterligare en urgröpning av ens egen kropp. Lemmarna är ofrånkomligt skapta, närvarande, smärtsamma.

Kroppsupplösningen inträffar inte förrän i inträdandet av döden.

Denna upplösning kan vi förvisso förmå oss till att iscensätta, gärna gång på gång, gärna rituellt; en lem här, en lem där, tvinga samman, sy blodiga stygn, utföra amputationerna. Alltid utsätta sig för synerna. Excorcism. Inte för utrensning, rening och bortträngning - nej, för överlevnad.

Sinnet blir givetvis tyngt, ruttnaden belägrar plats inuti, sprider sig, skapar oreda, färgar rörelser, tankar, tal, drömmar. Jag är korsfäst i den här världen, du också. Alla är sjuka, det finns inget som kan benämnas som friskt. Strimman ljus urholkas, håller inte hela vägen ut.

Det enda jag kan göra är att besmitta andra med mig själv. Mitt blod är förvisso snart renat, det har inte längre någon makt. Snart är det verkligheten som gäller. För att överleva krävs serier av intalningar, ramsor som vaggar ro, övertygandet: smärtan är till sin form aldrig fullständig och koncentrerad, det finns inte ett kompakt mörker som täcker en hel livsålder, det finns uppehåll, strimman ljus är tillgänglig, för alla, oavsett antal urgröpta hål.

Jag är en docka. En hora. En gul fantasm. Den här vaxplatsen skrämmer mina vänner. Den rädslan är obefogad. Den här vaxplatsen erbjuder befrielse.

...

Strimman ljus består av våld. Låt oss utsätta oss för det våldet.

Rut Hillarp säger: Men jag kan inte stanna, det förstår du väl, vi får inte stänga in oss i den här lilla försonade världen, jag måste ut i världen, jag måste ut i ondskan igen, rota i min olust.

Olimpia håller med, drar och sliter i mig, river.

Dagens outfit: Violence