dikt tillägnad fräken flöta

Man och kvinna går genom cancerbaracken
av Gottfried Benn

Mannen:
Den här raden är sönderfallna sköten
och denna raden är sönderfallna bröst.
Bädd stinker vid bädd. Systrarna byter varje timma.

Kom, lyft tungt undan detta täcke.
Se, denna fettklump och ruttna vätskor,
det var en gång stort för någon man
och stod även för lidelse och hem.

Kom, se på detta ärr på bröstet.
Känner du rosenkransen av mjuka knölar?
Känn lugnt vidare. Hullet är mjukt och smärtar inte.

Den här hon blöder som ur trettio kroppar.
Ingen människa har så mycket blod.
Från den här skar man
först dessutom ut ett barn ur skötet som var fullt av kräftsår.

Man låter dem sova. Dag och natt. - Till nykomlingarna
säger man: här sover man sig frisk. - Blott på söndagarna
låter man dem hålla sig något vaknare för besöket.

Maten blir knappt alls förtärd. Ryggarna
har liggsår. Du ser flugorna. Ibland
tvättar systern dem. Som man tvättar bänkar.

Här sväller redan åkern kring varje bädd.
Kött jämnar ut sig till land. Glöd skänker bort sig.
Vätska gör sig beredd att börja rinna. Jord ropar.

ulf olsson om lars noréns 60-tal och normaliteten

Inledning nr: 2 till Schizz (1965) är maskinskrift: sidorna återför litteraturen till den maskin som den skrevs på. Omöjligt att sätta typografiskt, består boken i reproducerade skrivmaskinssidor. En underlig autenticitetseffekt, i ett sammanhang som betonar litteraturen som en härmning av ett tillstånd. Skriften vacklar över sidorna, berusad och drogad, naiv och utstuderad, överkorsad, överlagrad.

[...]

Dikten (eller vad dessa ordmassor [schizz-fragmenten] skall kallas) produceras i och som en ordmaskin, "språket som ett självalstrande maskineri" (Salome, sfinxerna) - Cecilia Sjöholm är den kommentator som hårdast tryckt på dess betydelse. Maskinen är ytterst ett tortyrredskap, en apparat för distributationen av plåga och smärta. Den är i alla sina framträdelseformer avläggare till litteraturens maskintradition, den som fick sin mest utarbetade form med Kafkas maskin för produktionen av dödsbringande skrift i berättelsen "I straffkolonin". Modern litteratur skrivs inte av subjekt, producerar inte subjekt, utan tvärtom mal ner dem.

[...]

Litteraturen är inte i sig en normalitet: som praktik kan och måste litteraturen i det rationella samhället tvärtom ibland te sig som en sjukdom. Litteraturen upprätthåller en social funktion att pröva språket - och samtidigt måste de då regleras och kontrolleras, och därigenom normaliseras. Litteratur är ett annnorlunda tal, utsatt för normaliseringspolitik. Normaliteten är inte ett fixerat tillstånd, utan ett diffust töckenland av outtalade regler för hur det mänskliga, i det här faller litterariteten, skall utföras. Därför normalisering: praktiker som syftar till att säkerställa en ordning utan skarpa gränser.

[...]

Om litteraturen sålunda är sjuk, måste författaren för en språklig maktordning (medicinsk, psykiatrisk, juridisk, polisiär...) vara smittad: en patient, en klient.

[...]

Att yttra sig i litteraturens form är dårens tillåtna sätt att tala.

[...]

Som "litteratur" är litteraturen utan egen legitimitet, utom den som den kapitalistiska rationaliteten tillskriver den när den påtvingar den varuformen. Litteraturen måste vara säljbar och den måsta vara läsbar: i båda fallen skall den aktivera en konsument. I den mån litteratur inte kan läsas eller säljas är den närmast en sjukdom: obegriplig.

[...]

Litteraturen [...] kan bara framhärda i att vara sjuk.

Ur Han frågade hur länge jag hade varit sjuk egentligen - Lars Noréns 60-tal och normaliteten av Ulf Olsson, ur Lyrikvännen nr 5/2002

¨¨

Koketta flickors & katters klagosång

Olimpia: I´m sick.
Jag: Jag är botad.
Olimpia: Nej. Du är sjuk.

¨¨