ulf olsson om lars noréns 60-tal och normaliteten

Inledning nr: 2 till Schizz (1965) är maskinskrift: sidorna återför litteraturen till den maskin som den skrevs på. Omöjligt att sätta typografiskt, består boken i reproducerade skrivmaskinssidor. En underlig autenticitetseffekt, i ett sammanhang som betonar litteraturen som en härmning av ett tillstånd. Skriften vacklar över sidorna, berusad och drogad, naiv och utstuderad, överkorsad, överlagrad.

[...]

Dikten (eller vad dessa ordmassor [schizz-fragmenten] skall kallas) produceras i och som en ordmaskin, "språket som ett självalstrande maskineri" (Salome, sfinxerna) - Cecilia Sjöholm är den kommentator som hårdast tryckt på dess betydelse. Maskinen är ytterst ett tortyrredskap, en apparat för distributationen av plåga och smärta. Den är i alla sina framträdelseformer avläggare till litteraturens maskintradition, den som fick sin mest utarbetade form med Kafkas maskin för produktionen av dödsbringande skrift i berättelsen "I straffkolonin". Modern litteratur skrivs inte av subjekt, producerar inte subjekt, utan tvärtom mal ner dem.

[...]

Litteraturen är inte i sig en normalitet: som praktik kan och måste litteraturen i det rationella samhället tvärtom ibland te sig som en sjukdom. Litteraturen upprätthåller en social funktion att pröva språket - och samtidigt måste de då regleras och kontrolleras, och därigenom normaliseras. Litteratur är ett annnorlunda tal, utsatt för normaliseringspolitik. Normaliteten är inte ett fixerat tillstånd, utan ett diffust töckenland av outtalade regler för hur det mänskliga, i det här faller litterariteten, skall utföras. Därför normalisering: praktiker som syftar till att säkerställa en ordning utan skarpa gränser.

[...]

Om litteraturen sålunda är sjuk, måste författaren för en språklig maktordning (medicinsk, psykiatrisk, juridisk, polisiär...) vara smittad: en patient, en klient.

[...]

Att yttra sig i litteraturens form är dårens tillåtna sätt att tala.

[...]

Som "litteratur" är litteraturen utan egen legitimitet, utom den som den kapitalistiska rationaliteten tillskriver den när den påtvingar den varuformen. Litteraturen måste vara säljbar och den måsta vara läsbar: i båda fallen skall den aktivera en konsument. I den mån litteratur inte kan läsas eller säljas är den närmast en sjukdom: obegriplig.

[...]

Litteraturen [...] kan bara framhärda i att vara sjuk.

Ur Han frågade hur länge jag hade varit sjuk egentligen - Lars Noréns 60-tal och normaliteten av Ulf Olsson, ur Lyrikvännen nr 5/2002

¨¨

Koketta flickors & katters klagosång

Olimpia: I´m sick.
Jag: Jag är botad.
Olimpia: Nej. Du är sjuk.

¨¨

manual för maskinflickor (del vii: rummet sprängas)

formikofoli (del vi: naturen)

I förlängningen av antichrist -

Annie Dillard säger (i Livet vid en å): Naturen är framför allt överdådig [...] [Dess scheman] är ett påhitt av en rubbad manodrepressiv person med obegränsat kapital. Extravagans. Naturen provar allt åtminstone en gång. Detta är vad insekternas form säger. Ingen form är för ohygglig, inget beteende för groteskt. Om du sysslar med organiska föreningar, så låt dem kombineras. Om det fungerar, om det får nytt liv: sätt ner det klapprande i gräset; det finns alltid plats för en till; du är inte så stilig själv. Detta är en slösaktig ekonomi; även om ingenting går förlorat så förbrukas allt. (Citerat ur Donna Haraways Apor, cyborger och kvinnor. Läs mer av Dillards ordfogande här.)

Sara Arrhenius och Cecilia Sjöholm (i Ensam och pervers) säger: de Sades människa är enbart en effekt av muskelsammandragningar och nervryckningar, ett extatiskt uttryck för naturens flödande, men meningslösa, energi som strävar efter att förslösas. Hans monotona beskrivningar av erotiska orgier, där sammanslingrande människor låter kroppsdel passas till kroppsdel för att framkalla maximal sinnesretning, framstår också som tvångsmässiga fantasier om människokroppen som en maskin. En maskin driven av begärets outsinliga och pockande bränsle, som får kropparna att röra sig fram och tillbaka som uppskruvade, mekaniska dockor.

Olimpia säger: Ack ack nick nick

Michael Hardt och Antonio Negri (i Imperiet) säger: Själva kropparna omvandlas och muterar, så att de skapar nya, posthumana kroppar. Det första villkoret för denna kroppsliga omvandling är erkännandet av att den mänskliga naturen inte går att skilja från naturen i dess helhet, att inga fixerade och nödvändiga gränser finns mellan människa och djur, människa och maskin, [hon och satan] manligt och kvinnligt och så vidare, det vill säga erkännandet av att naturen som sådan är en konstgjord terräng, ständigt beredd till nya mutationer, blandningar och korsningar.

Hans Bellmer (i Memories of the Doll Theme) säger: It was worth all my obsessive efforts, when, amid the smell of glue and wet plaster, the essence of all that is impressive would take shape and become a real object to be possessed.

Tillbaka till ordfogandet (Helena Eriksson skriver förresten oerhört vackert om anagramformen och ordfogandet i efterordet till Unica Zürns Mörk vår & Jasminmannen):

Donna Haraway (i Apor, Cyborger och kvinnor) säger: Att författa är att ha makten att ge upphov till, att namnge. [...] Alla komponenter i begäret är paradoxala och farliga, och det är både motsägelsefullt och nödvändigt att kombinera dem.

...

klippdockorna jubla

manual för maskinflickor (del IV)

"Automaten, androiden och roboten gestaltar våra förhoppningar om vad människan borde vara; men framförallt våra mardrömmar och fantasier om vad människan inte är eller inte får vara. Automatens fantiserade eller faktiska kropp balanserar över den avgrund som ska skilja levande och dött, människa och maskin. Den är en kuslig gränsvarelse som, precis som monster, får bära på det vi inte vågar se hos oss själva. I våra föreställningar om automaten finner vi ofta sanningar om oss själva som vi inte tillåter i våra medvetna tankar och som vi har förskjutit till vårt omedvetna - det är också därför vi uppfattar den som pervers och skrämmande."

Sara Arrhenius och Cecilia Sjöholm, ur Ensam och pervers

manual för maskinflickor (del II)

manual för maskinflickor

"Det är jag som är Maskinflickan. Alla ska dö men jag ska dö först."

Ida Linde, ur Maskinflickans testamente

om människorna och konsten

Trött på nätverkssamhället. Trött på miljöer där man ska knyta kontakter, mingla, vara fast förankrad i sin yrkesroll för sin yrkesrollsposition är det sista man vill riskera. Jag är så trött på försiktigheten. Trött på samarbetet. Trött på verbala djur.

Trött.

Samarbetet (om man nu tvunget måste arbeta kollektivt) är en undersökning mellan olika människor där ingen kräver att man måste göra si eller så, svara på den eller den frågan, uttrycka sig på ett visst sätt, engagera sig, ta sitt "ansvar", dvs sin del i samarbetet. Ett samarbete ska vara ett samarbete utan riktlinjer, där vi närmar oss varandra på våra egna premisser.

Jag har aldrig upplevt ett samarbete. Jag knullar.

Kroppsligheten är dock inget att förringa!

Är så trött. Och givetvis är konsten och självmordet tätt sammanlänkat!

Men jag anser heller inte att det är bättre att författare hellre dör än ger ut en massa skitböcker i syfte att bevara sin legend och myt. Om man är så mån att som läsare uppleva en förhöjd författaridentitet handlar det om konsumtion, om författaridentiteter som varumärke i syfte att bygga upp sin egen, som läsare, litterära identitet och då är vi tillbaka där jag började, på en mingelfest för nickedockor i en universitetsstad som är ute efter att knyta kontakter och vidga sina nätverk.

Är så trött.

Apropå de som anser att DI-skandaler och klottrande konstfackselever och iscensatta självmord bara är sätt att försöka utmärka sig, att få synas i medierna, att "provocera" och få positionera sig som ett namn redan under utbildningstiden.

Är så trött.

Det finns faktiskt saker och ting som tvunget måste undersökas. Att slänga sig ut i det utan att veta vart man kommer hamna eller hur det kommer sluta tyder på mod, på en faktisk vilja till att använda konsten till att nå något.

Trött, ser rött.

Idag vill jag inte öppna munnen.

Idag vill jag ha analsex trots att medikamenterna ger mig så mycket diarréer att jag ständigt är sårig i analen. Jag vill blöda, jag vill smitta godsägaren.

Idag vill jag sitta inlåst i högra flygeln alldeles ensam, inte ens dockorna vill jag ha, inte Olimpia.

Kommunikation är på alla sätt och vis förljugen, även den man utför med sig själv.

Idag är en fantastisk dag för självmord.

Att göda sin drift för att dö är inte alls beklagligt. Det är en strategi för att överleva i den här världen. Och givetvis är det förknippat med dikten.

Dagens outfit: Vassa redskap in i levern