en gul vandring

Igår gick jag ut. Det var första gången på mycket länge. Vårljuset sved i mina ögon, trots att jag hade gasmasken på mig. Godsägaren gick tätt intill mig så att jag kunde borra ner mitt huvudet innanför hans uniform.

Vi tog en promenad bortanför godsträdgården, ut på gatorna, till zigenarkyrkogården. Vi gick mycket sakta, jag är så muskelsvag i benen. Vi såg färgglada plastblommor i gravarna och en död liten apflicka på en vit begravningssten. Apflickan var vaxgul och klädd i rosa tyll och hade en liten rosett runt huvudet. Hon var bara en vecka gammal när hon dog.

På vägen hem hittade vi en bunt med gula böcker. Godsägaren bar dem. Jag orkar inte bära böcker, mina armar är så svaga. När vi kom hem tog godsägaren tempen på mig. Jag mår mycket dåligt. Jag äter inte, jag sover inte. Han medicinerar mig, göder mig, Olimpia lindar sin svans mellan mina anklar, hon kittlar mig på läpparna med sina morrhår.

Jag måste vila. Det är nödvändigt. I slutet av veckan ska jag åka tåg. Jag ska åka för att hälsa på min lobotomerade bror. Han har en present att visa mig, en levande present. Dessförinnan måste jag vila. Min lobotomerade bror kräver mycket av mig.

Godsägaren stänger in mig i vänstra flygeln. Jag måste stanna här ett tag nu, jag måste ta igen mig. Jag har en bunt med böcker. Jag måste vila nu. Jag måste ta igen mig. Kindbenet skaver mot satinkuddarna. Godsägaren ska vårda mig. Jag behöver bli omhändertagen. Jag lider av yrsel. Jag är mycket sjuk. Jag måste vila nu. Det kommer dröja. Jag måste vila nu.