några ord av ulf linde

Duchamp är svårbegripligheten själv. Där kan man säga att Duchamps egen estetik var en obegriplighetens estetik. Han ville inte bli förstådd. Duchamp menar att det som får en konstnär att överleva är något som ligger så djupt, så långt under alla bestämningar, att det inte går att formulera.
Någonstans slår det över i esoterism.
Men det kan ju också sägas, att esoterism har ju faktiskt varit en konstnärlig teknik i hela mänsklighetens historia. Hemliga sällskap, religiösa riter, som inte får vara genomskådbara ens för dem som utför dem. Kommunikation kan ju vara ett leende, att man delar ett leende med någon, inte nödvändigtvis en betydelse. Det finns en hel massa saker i livet och konsten som inte behöver ha något slags konnotation.

...

Språk är lögn, identiteten ett godtycke.

...

Det erotiska ögonblicket är högst personligt och icke-allmänt. Det är därför jag ofta jämför konst med erotik. Till skillnad från filosofi, logik och vetenskap, så är konstverket aldrig allmängiltigt. Det existerar i ett möte mellan två personer – även om den ena dog för 600 år sedan.

Ulf Linde (i samtal med Per Zetterfalk, ur Tre samtal om konst och kvalitet)

den grymmaste av månader

Är detta ett aprilskämt?

Inatt ska jag väta satinkuddarna med blod. Imorgon tänker jag inte visa mitt ansikte för någon.

om människorna och konsten

Trött på nätverkssamhället. Trött på miljöer där man ska knyta kontakter, mingla, vara fast förankrad i sin yrkesroll för sin yrkesrollsposition är det sista man vill riskera. Jag är så trött på försiktigheten. Trött på samarbetet. Trött på verbala djur.

Trött.

Samarbetet (om man nu tvunget måste arbeta kollektivt) är en undersökning mellan olika människor där ingen kräver att man måste göra si eller så, svara på den eller den frågan, uttrycka sig på ett visst sätt, engagera sig, ta sitt "ansvar", dvs sin del i samarbetet. Ett samarbete ska vara ett samarbete utan riktlinjer, där vi närmar oss varandra på våra egna premisser.

Jag har aldrig upplevt ett samarbete. Jag knullar.

Kroppsligheten är dock inget att förringa!

Är så trött. Och givetvis är konsten och självmordet tätt sammanlänkat!

Men jag anser heller inte att det är bättre att författare hellre dör än ger ut en massa skitböcker i syfte att bevara sin legend och myt. Om man är så mån att som läsare uppleva en förhöjd författaridentitet handlar det om konsumtion, om författaridentiteter som varumärke i syfte att bygga upp sin egen, som läsare, litterära identitet och då är vi tillbaka där jag började, på en mingelfest för nickedockor i en universitetsstad som är ute efter att knyta kontakter och vidga sina nätverk.

Är så trött.

Apropå de som anser att DI-skandaler och klottrande konstfackselever och iscensatta självmord bara är sätt att försöka utmärka sig, att få synas i medierna, att "provocera" och få positionera sig som ett namn redan under utbildningstiden.

Är så trött.

Det finns faktiskt saker och ting som tvunget måste undersökas. Att slänga sig ut i det utan att veta vart man kommer hamna eller hur det kommer sluta tyder på mod, på en faktisk vilja till att använda konsten till att nå något.

Trött, ser rött.

Idag vill jag inte öppna munnen.

Idag vill jag ha analsex trots att medikamenterna ger mig så mycket diarréer att jag ständigt är sårig i analen. Jag vill blöda, jag vill smitta godsägaren.

Idag vill jag sitta inlåst i högra flygeln alldeles ensam, inte ens dockorna vill jag ha, inte Olimpia.

Kommunikation är på alla sätt och vis förljugen, även den man utför med sig själv.

Idag är en fantastisk dag för självmord.

Att göda sin drift för att dö är inte alls beklagligt. Det är en strategi för att överleva i den här världen. Och givetvis är det förknippat med dikten.

Dagens outfit: Vassa redskap in i levern