ekon från de döda

När jag ändå nämner farfars död kan jag lika nämna något om morfars också. Jag är en utmäterska av rättvisa.

Morfar dog på min födelsedag.

Det var min mor som ringde. Hon befann sig på sjukhuset, satt intill morfar. Hon placerade luren intill hans mun så att jag kunde höra hans andning. Det kokade och bubblade, precis som i en kaffekokare. Var kom all den vätskan ifrån? Han som tidigare var så torr i munnen av mediciner och nikotin.

Vad jag önskar att även albinosyster skulle ha fått höra hans andning, precis så som jag hörde den.

När han dog frammanade jag känslor av sorg och saknad. Jag skrev fram dem trots att jag inte kände något.

Jag önskade mig religion. Jag önskade mig tro. Något önskade jag mig. Något som kunde lindra den känsla jag hade framtvingat.

Men jag hade ingenting, undrade ingenting. Jag var kött och maskin och hud. Jag var inget annat än det. Jag har inget att tro på, vill inte tro på något. Trots att folk dör runtomkring mig och lusten segmenteras och blir ytterst svårtillgänglig på grund av sin självstympande natur.

Christina Ouzounidis (i pjäsen Där allting rör sig, I Aulis I) säger: Det är möjligt att jag är besatt av mina egna tankar eftersom ingen annan göder dem. Samuel Beckett säger: man letar efter sig själv bland bergen och på slätten, det är naturligt, man vill ha sig själv, man vill ha sig i sitt hörn, det är inte kärlek, det är inte nyfikenhet, man är orolig, det är trötthet, man vill stanna, sluta resa, sluta leta, sluta ljuga, sluta tala, sluta ögonen men sina egna ögon, lägga beslag på sig själv kort och gott, sedan skulle allt vara över på ett ögonblick.

Jag brukar alltid vakna till liv igen när mensen vankas. Det ruttna blodet får mig att känna igen känslorna av lust. Jag skriver en text för varje lem och sedan sätter jag ihop dem så att olika avarter bildas. Jag klipper delar. Jag hugger in ord i plastkött. Jag sliter loss de olika kroppsdelarna. En dikt för varje lem. Varje lem blir en ny människa, en varelse som suktar och längtar efter ytterligare förvrängning. Dessa är de enda lekarna värda att leka. Sedan har jag en sprattlande hög av lemmars olika röster och bildutgjutelser. Jag har en segmenterad dockmaskin. Dess olika delar överlappar varandra, sys ihop, stympas och återinympas.

Jag måste in till benet, det är därför jag bryter upp lemmarna. Jag måste ännu längre in. Jag önskar mig magsäckar och avkapta revben. Därför doser av mister cooper, av inutibeskrivningar, av att vända ut och in.

Det är ett tvång att vara så upptagen av det som huden härbärgerar.

Mara Lee (i Ladies) säger: På de ställen där huden tycktes tunnast skimrade det i nyanser som varierade mellan grått, vitt och svagt rosa, som ett löfte, eller en anmodan. Att under huden fanns det en pärla, en aldrig så liten pärla. Den skatt som varje betraktare egentligen sökte, som blicken egentligen trånade efter. Det som gjorde att man hela tiden ville se mer, och djupare: mer hud, in till benet. Hon fortsätter vidare: Idag var hon ett med sin kropp, sitt utseende. Det fanns inget som skavde längre, ingen skillnad mellan inre och yttre. Det var en kropp som nästan hade blivit reversibel, in- och utsida var exakt samma sak.

Och så försvinner lusten och jag börjar hata igen. Jag vill vara en figur med runda former, som Barpapapa eller Muminmamma, rosa och vit och bredbent. Jag skulle skita på allt. Jag skulle bara vara ett hål.


Idag är det lördag. Godsägaren ska träffa sin lilla kurtisan. Han har rakat sig mycket grundligt. Just nu står han i duschen. Han ska lämna mig ensam på godset. Solen skiner utomhus. Det är ingen som kommer och räddar mig. Jag har försökt underhålla mig själv nere i tvättstugan. Alltid något.

Dagens outfit: Skyldig, utan dåligt samvete

min farmor - bröst, tabletter & död

Ett minne.

Jag är kanske 10 år. Jag och farmor ska ta en tupplur tillsammans i hennes dubbelsäng.



Vi ligger i dubbelsängen, tätt tillsammans. Det är sommar. Sovrumsfönstret står öppet, de tunna gardinerna fladdrar, tapeterna är blommiga. (Det är i detta sovrum jag senare har min första hypnagoga.)

Farmors bröst är stora, mjuka och lite porriga. Jag älskar hennes bröst.

Hon verkar ha somnat. Jag makar mig lite närmare henne, hela tiden med min blick fixerad mot hennes stängda ögonlock, livrädd för att hon när som helst ska öppna ögonen. Hennes andning tyder dock på att hon faktiskt sover. Millimeter för millimeter flyttar jag min hand närmare hennes bröst. Det känns lite för utstuderat. Tänk om hon skulle vakna och komma på mig! Jag byter taktik. Jag låtsas sova istället. Jag gör ett tungt utfall med handen, i "sömnen", så att handen hamnar på hennes bröst. Jag blir stel i hela kroppen, fixerar min blick mot hennes stängda ögon för att försäkra mig om att hon fortfarande sover. Det gör hon. Jag blir djärvare. Jag stirrar i hennes ansikte, full av skräckfylld fasa och upphetsning, börjar smeka hennes bröst, börjar knåda dem.

Plötsligt slår hon upp ögonen! Jag slår snabbt ner blicken, låtsas sova. Bakom mina stängda ögonlock har jag hennes blick intakt. Den är inte anklagande, snarare road. Men det hjälper inte. Jag skäms så att det gör ont, jag skäms som en hund. Jag är inte en liten flicka längre som kan komma undan med sådana här pinsamma begärsutgjutelser. Jag är äldre än så.

Min farmor. Den korta kurviga kvinnan. Alltid solbrun, alltid med varm hud. Alltid med solglasögon. Farmor. Klädd i snygga utmanande kläder. Alltid i högklackat. Alltid med brösten framme på somrarna. Farmor. Hon älskar att resa. Hon älskar att dansa. Hon älskar att ha kul. Att dricka. Att se på unga män. Att testa nya saker. Att röka hasch. Att surfa på vågorna i Sydostasien. Att prata om kvinnokroppars utveckling och formbarhet.

Ett annat minne.


Farfar dog en sommardag när han satt ute på verandan medan farmor var ute och cyklade med sina systrar.

Efter att den första chocken har hunnit lagt sig bestämmer sig farmor för att hon vill behålla farfars döda kropp över natten, bara över natten, bara så att hon kan få en sista natt tillsammans med honom. Hon ställer upp en tältsäng i vardagsrummet. Farfars döda kropp blir ditburen av sönerna.

Hon ringer efter mig och albinosyster. Vi är vuxna då.

Hon ber oss att hålla henne och farfar sällskap över natten. Vi gör så. Jag, albinosyster och farmor lägger oss med madrasser, filtar och kuddar runtomkring farfars döda kropp Han har redan förvandlats till cement. Han har fortfarande gummistövlarna på sig efter sin arbetsdag i trädgården. De är jordiga. Farmor håller hans hand under hela natten. Hon matar mig och min syster med lugnande tabletter så att vi ska slappna av tillsammans, så att vi ska få en riktigt mysig natt tillsammans.

Natten lägger sig över oss. Vi sover inte en blund, alldeles för höga, gripna av farmors förvirrade tal, hennes sorgtyngda stämma som maler hela natten, hennes avskedsgråt till farfar.

solitary pleasure (olimpias berättelse om svärmeri)

Olimpia förklarar för mig skillnaden mellan svärmeri och entusiasm.

Enligt Immanuel Kant måste man tvunget skilja på dem. Entusiasm är en naturlig del av människan medan svärmeriet är onyttigt, lönlöst, sjukligt och försvagande. Svärmeri är en sjukdom. Svärmeri är tvångsmässiga begärsritualer som bara leder människan in i återvändsgränder av sig själv där ingen realitet står att finna. Svärmeri är pur fåfänga. Det är uppflammande lidelser som yttrar sig i asociala tendenser hos individen i form av onani, självupptagenhet, onyttiga skriftställanden, alkemiska laborationer, fixa idéer och hjärtesorger.

"I entusiasmen, som affekt, är inbillningskraften otyglad; i svärmeriet, som inrotad ruvande lidelse, är den regellös. Den första är en övergående tillfällighet, som ibland drabbar det sundaste förstånd; det andra är en sjukdom som söndertrasar detta."

Immanuel Kant

Olimpia säger: Vilken fantastisk värld om vi alla vore svärmare!

Jag frågar Olimpia: Men inbegriper inte det väldigt mycket sorg?

Olimpia: Givetvis. Men desto närmare står man den sanna lyckan.

Jag frågar Olimpia: Vad är sant?

Hon svarar inte.

Olimpia ber mig att ge mig ut, i världen, att bekanta mig med dessa människor, dessa som tar sina begär på allra största allvar, som inser att målet alltid innebär en omöjlighet men att driften eller svärmeriet att befinna sig på denna omöjliga väg ger en anledning till att fortsätta leva. Lustprincip genom dödsdriften.

Olimpia fortsätter: Svärmaren accepterar det omöjliga i sitt så kallade svärmeri. Detta accepterande innebär ett omfamnande av förlust eller brist.

Jag frågar Olimpia: Men om man väljer att inte omfamna förlusten eller bristen då? Om man inte är förmögen till det?

Olimpia säger: I alla lägen, vare sig du omfamnar bristen eller inte, är sorgen alltid lika stark. Därför kommer din längtan efter jagupplösning växa sig starkare och starkare. Din längtan efter upplösandet kommer ta över alla dina känslor. Din dödsdrift blir den viktigaste driften att vårda. Du vårdar din längtan som om du och den befann er ensamma i en krypta. Du har en försmak av det språklösa intet, av det självupplösande vegeterandet. Du skäms för att du inte kan lägga det åt sidan. Men det fyller dig också med stolthet att för en gångs skull bestämma dig för något som om det vore på liv och död. Det är på liv och död. Du strävar efter en upplösning av jaget. Du längtar efter det tillstånd där varat tar vid.

Olimpia citerar Samuel Beckett: För den här känslan av att vara helt innesluten utan att någonting kommer åt mig, den är ny. Sågspånet trycker inte längre mot stumparna, jag vet inte längre var jag tar slut.


Jag avbryter Olimpia: Är det ett lyckligt liv?

Olimpia svarar: Detta att göda sin omöjliga drift? Tja. Även fast begärets mål är omöjlig att uppnå och du vet med dig det har du ändå något som uppfyller dig, som fyller varje cell i din kropp - du har en tro. Du har skapat din egen religion. Du uppstår i något stort och starkt. Du ingår i något stort och starkt. Du förlöses där.

Olimpia förklarar: Att fastställa omöjligheten skapar förutsättningen för dess existens. Du har skapat en existens. En existens som du är tvungen att söndra.

Jag frågar Olimpia: Är inte det en paradox?

Olimpia: Det är ett sätt att leva. Det krävs ingen signifikant eller konkret sak. Det behövs inget som sätter gränser eller betecknar radikala skillnader.

Jag frågar Olimpia: Kräver det omöjliga en grogrund av just gränslöshet?

Olimpia: Tja, för att förutsätta det gränslösa måste det finnas gränser.

Olimpia citerar Haeceittas: Genom språket försöker författaren säga det outsägliga, det vill säga avsublimera det, genom textens materialitet göra det till ett objekt i världen. Litteraturen, som skapande aktivitet, innehåller alltså ett element av omöjlighet, av avskapelse, (désoevrement, för att knyta an till Maurice Blanchots konception av gemenskap). Men eftersom utsidans absoluta externalitet aldrig kan existera på insidans villkor, förblir detta element begränsat, instängt i språket (som ju till sin form är en av insidans konstituerande principer.) Det omöjliga kan endast tänkas genom det möjliga, men därför förblir det också omöjligt, ett evigt utanförskap.

Olimpia nickar instämmande, skrattar lite.

Olimpia säger: Att skapa sig en identitet som bygger på ambitionen att avskaffa sig all identitet. Att sätta gränser för att luckra upp dem. Olimpia säger: Du bygger upp dina ramar. Dina ramar är så där lite lagom småporriga, lite lagom goth, lite lagom whitetrashiga, lite lagom sjukdomssuktande, lite lagom självmedvetna, lite lagom kroppsmedvetna. Du plockar isär kroppen som på en docka, leker plastiska leker, kroppsliga lekar, där på din högra flygel där du just nu huserar, där du tvingar godsägaren att hålla dig inlåst, där alla delar (vare sig de är kroppsliga eller språkliga ) är autonoma och utbytbara och villiga till transmutation

ha ha ha ha

O Olimpia, förgör mig, ta mig till mitt paradis
O Olimpia, du som låtsas, du som (för)klär dig i avklädarens tecken
O Olimpia

Olimpia säger: Fortsätt. Lek dina tvångsmässiga lekar med dockorna och din egen kropp och språket. Du kommer aldrig någonsin vara förmögen att nå det du vill åt. Vad vill du åt?

Jag säger ingenting.

Olimpia säger: Detta är det absurda och koketta och omöjliga. Detta.

Dagens outfit: Nattlinne

architectural metaphor

"Jag hatar att inte veta vad som är årstiden och vad som är biverkningar och vad som är min omgivning och vad som är jag. Om jag ska vara en funktion av allt det där vill jag ha såväl formeln som dess konstanter klara för mig."

Martina Lowden, ur Allt

Även fast jag strävar efter okunskapens förlovade land i mångt och mycket och i alla slags utbredda sammanhang så är jag, i detta avseende, tvungen att hålla med.

Ja, jag vill veta!

Ja! Jag vill ha såväl formeln som dess konstanter klara för mig. Ja! Jag vill ha såväl kartan över mitt innandöme som mätinstrumenten för all yttre påverkan.

Jag blir galen av att inte veta.

per automatik

Jag ville inte vila i tystnad eller i ett slutet rum längre.

Jag tänkte att det inte var bra för mig. Så tänkte jag. Det måste finnas något annat och detta något annat är jag tvungen att skapa en plats för och det var precis vad jag gjorde.

Så.

Nu: Jag vill bara sysselsätta mig, aktivera mig. Det river och sliter inuti mig. Det är adrenalin, seratonin, dopamin, ritalin. Och vårljus. Måste hålla halten hög. Kan inte sluta. Med någonting. Det bara fortsätter. Äter inte. Sover inte. Klipper pappdockor. Blöder.

Jag tror inte jag finns längre.

Ibland tror jag mig kunna skilja på det som är dåligt och det som är sämre.

I början trodde jag det tydde på framåtanda, alla dessa igångsatta mekanismer, eller i alla fall en riktning åt rätt håll. Ack så fel jag hade. Min hjärna kokar. Jag sysselsätter mig med helt fel saker. Jag har hela tiden andnöd. Jag som hatar ordet röst har inget annat val än att nu låta den helt ockupera mig, rösten eller bara ordet röst, jag vet inte. Det är i alla fall ett jävla mumlande, skrikande, tjattrande, surrande. Just det där tramset som jag hatar. Att jag överhuvudtaget låter det ske?!

Jag ger gutturala läten ord. Det är inte rätt. Jag är inte trogen det gutturala. Jag är inte trogen mig själv längre. Det är onaturligt, det är inte meningen. Men nu har jag börjat. Jag är nu en del av det. Det är inte utanför mig, det är inte inuti mig. Jag är mitt i det och det äcklar mig. Det äcklar mig.

Jag stoppar munnar full med skit. Jag gör det fast jag inte vill. Men jag är heller inte förmögen att hindra det.

den grymmaste av månader

Är detta ett aprilskämt?

Inatt ska jag väta satinkuddarna med blod. Imorgon tänker jag inte visa mitt ansikte för någon.

i väntan på godsägaren

Nej, han var inte hemma då jag återvände till godset. Mina händer blödde av skavsåren från den tunga packningen.

Jag letade överallt: i köket, i båda flyglarna, till och med i jungfrukammaren där den unga zigenarflickan brukar hålla till - ingenstans.

Han var alltså ute med den 22åriga lilla kurtisanen - precis som jag trodde.

Olimpia välkomnade mig dock, varmt och ömt. Hon är en tillgiven liten sak.

Jag spenderade natten med huvudet nerborrat i satinkuddarna. Eter att ha torkat tårarna ser jag slakthus och sorgekläder av svart flor. Och oxblod som bjuds i kristallglas. Oxblodet gnids in till läpparna för att färger ska återfås. Jag borde egentligen också gnida in mig med något liknande, för att återfå immunförsvar och kraft, för att mota bort den vaxgula färgen. Det är ingen lek det är terapi. Riddarrustningar och kanoner, jungfrutjänarinnor i genomskinligt vita tyger. Lesbiska koketta systrar och fjäderlätta kallsvettiga smekningar, små kvinnliga stön och slick om läpparna.

Välkommen till Elisabeth och Eva - det här är vår värld av galenskap och död.

It´s all very melodramatic.

Så läcker han är, den franska skådespelaren som liknar Udo Kier. Han påminner mig om en avlägsen knarkare som fortfarande knackar på min dörr. En guldlockig page, en Mr Bandit i rödsvartrandig kostym, med röd väst och blå ögon.

I stallet sker förunderliga ting. Flickorna blir våldtagna i höet, med snörkängorna på, liggandes på mörka rocken. En kniv in i mjälten betyder döden. Ett grepp om lien upprätthåller döden hela vägen ut.

Tar dessa berättelser aldrig någonsin slut? Hade jag inte redan avskrivit mig deras existens?

De förföljer mig.

En fästning omringad av vatten och med blodtörstiga gäster på intågande. Med piskorna, volangerna och styv sidensatin i högsta hugg, med plymhattar och svepande sjalar. Kvinnliga djävulsdyrkare i späda vampyrdräkter. Mörkrets intågande och tända stearinljus. Fetischens estetik i sadistromantikens högborg, givetvis med svarta ögonbindeln, masters&servants, svarta ögon och röda läppar.

Udo Kier-kopian med röda västen och det guldlockiga håret sitter bredbent på pianot, befaller härskarinnan att klä av sig. Han drar henne i håret för att få ner henne på knä, bröstkorgen bränns med glöden från en cigarr.

Kurviga friska kroppar med likbleka kvinnoansikten och deras vittring för blod, som diande griskultingar samlar de sig kring den utsugna suggan; det blödande kvinnoliket. Varje blodtörstig flicka har en fras. Anemiska flickor stämmer möte i slakthusen. Blod är livets och dödens symbol - livets när det rinner i dina ådror, blodets när det undflyr din kropp.

De tar sin tillflykt till kvarnen där unga flickors röster härbärgeras. Döden sätter återigen ut sitt riktmärke.

Jag har svettats mycket under natten.

På morgonen när godsägaren kommer hem går jag upp.

Jag klipper könshåret och målar ögonen. Jag testar den nya liljekonvaljparfymen, den luktar ruttet. Jag går runt på godset med Olimpia hack i häl. Dagen fortgår utan att något inträffar. Vilken meningslös dag. Jag längtar till imorgon. Imorgon ska bli en annan dag.

Dagens outfit: Sorgekläder

den lantliga idyllens hågkomst

Natten spenderade jag i en barnkammare, nerbäddad i påslakan med Nalle Puh-motiv, i ett hus långt utanför staden.

Hon är småbarnsmor och självmordbenägen, hennes make är rallare och borta hela veckor. Han stod i pengaskuld till Bandidos men nu är den avbetald. Hon har inrett sitt hem i lantlig stil med vita höga skåp och rosablommiga tyger. Hon renoverar sitt kök. Hon sparar på änglar och har permanentat hår. Hon har dyra antirynk-krämer. Hon kommunicerar med spöken. Barnen har fasta rutiner. Hon är effektiv och mycket praktisk. Hon har gått ner i vikt.

Hon röker inte längre.

- Kärlen slammas igen, säger hon. Allt man gör mot sin kropp, till och med det man gör i 20-års åldern, består. Ända till nästa livet, och livet därefter.

Hon håller för näsan när jag röker. Hon bjuder inte på vin. Hon ber mig städa bort dinosaurierna efter hennes barn. Hon bjuder på kalvstek och potatisgratäng med bearnaisesås. Efter att barnen somnat tar hon fram lösgodis till oss.

På morgonen skjutsar hon hem mig till mormor.

Mormor tvättar håret.

Mormor ber mig att torka henne mellan tårna, handduken blir fet och brunflagig av smuts. Hon ber mig att torka tåstumpen. Den blöder och varar. Hon ber mig att rulla håret.

Efter vårdandet av mormor tvättar jag händerna mycket noggrant.

Om några timmar åker jag hem, till godsägaren och Olimpia och dockorna. Jag kommer aldrig mer be om frist, aldrig mer övertalas till kureringsresor. Jag vill befinna mig på godset för alltid nu, inlåst i vilken flygel som helst, det spelar ingen roll. Jag accepterar vadsomhelst. Godsägaren får spendera alla sina nätter tillsammans med sin lilla vän, den 22åriga kurtisanen. Olimpia får rivas och bitas. Jag vill bara ligga fastspänd i sängen.

Dagens outfit: Konturer

bonjour tristesse

Vad återstår att göra i detta hus som har pelargoner och orkidéer i varje fönster, i detta hus vars hundratals klockor vägrar sluta ticka? Jag sitter inne på toaletten, har fötterna stödda mot lister och blommiga tapeter. Jag kan inte sluta onanera, måste förjaga gammellukten och matoset.

Mormor ligger inne i sitt sovrum med öppen mun och lyssnar på P4.

Jag orkar inte gå ut, vill heller inte vara kvar härinne.