finfina grejer
tröttnar aldrig på rummen på döda djuren på flickorna på miniatyrmänniskorna inhysta drömmarna mutationerna perfekta defekta
dränks i inflation
nu: läggdags på riktigt
Visar inlägg med etikett dockor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dockor. Visa alla inlägg
28 juli 2009
i det här rummet stannar vi (del ii: källarflickans väggar)
finfina grejer
tröttnar aldrig på rummen på döda djuren på flickorna på miniatyrmänniskorna inhysta drömmarna mutationerna perfekta defekta
dränks i inflation
nu: läggdags på riktigt
2 juni 2009
treat
älskar tonårsflickorna dom påminner mig om vem jag är
kan inte se mig mätt på de ställen som är i behov av hudblekning inklusive mig själv
älskar viga leder
tycker om dvärgarna
tycker om att ha dockskåp i magen där pusseldjur & siamesflickor & kastratsångare gör sina konster
tycker om den blånande huden
älskar mina dockor imorgon ska jag räkna dom och sedan ska siffran utgöra koden för mitt kommande liv
lust for life: dagarna & nätterna allt inleddes har skapat mig. kommer återupprepa dom i all evighet kommer tvinga mig själv att minnas kommer teckna ned varje känsla varje sprängande vilja varje utplånande vilja - klippdockorna är födda ur detta
tyckte om vackra kläder en gång i tiden. sjukdomen har förjagat det nöjet, hatar blommor, hatar tryck. jag är en gul smitta, en sorgklädd hora. vill knulla chloë i röven
älskar älskar älskar stora bröst älskar älskar älskar feta människor
knulla angelina
älskar olimpia
älskar godsägaren
älskar perfekta defekta kropparna älskar dreglande djuren älskar de förståndshandikappade blickarna
älskar döden döfinns en massa mer saker, tricks & treats: drömmar om kalypso och hennes svarta släpande hår som kväver mig, piskan som frambesvärjer det sinnesvidgande, världarna som lockar, hela tiden tvinga mig själv, de snabba bilarna och den kassa musiken, gamlingarna som frammanar äckel, hatkärleken till skogen, dragningen till underjorden, döden i gruvan, kvävas av jord, doften av blonderingsmedel och min mors händer, alla morden, farmors bröst, tortyren som lamslår filosofin i sängkammaren maskeradattributen lekarna med mig själv att tänja skallen aldrig förstå det präktiga och generade det vulgära äckliga små flickor äckliga små pojkar doften av smink & liljekonvalj christian dior proviva-shots ord americas funniest home videos osv osv
22 maj 2009
memories of the doll theme (del II)
Man-Made Women
Jon Stratton
© All rights reserved
As the twentieth century proceeded, so the substitution of gynoids (manufactured versions of women) for women became more and more commonplace, and naturalised. One transitional moment in their spread and acceptance occurred in the 1920s. During this period avant-garde artists discovered gynoids. In one example, Oskar Kokoschka, the painter, had a doll made for himself. In 1920 Kokoschka was living in Dresden. He had just broken up with Alma Mahler, with whom he had had a tense three-year relationship. The doll was designed to be a life-size replica of Mahler. Peter Wollen writes that Kokoschka even had Mahler's dressmaker construct the doll. 1 Kokoschka describes his anticipation before its arrival. "I was preoccupied with anxious thoughts about the arrival of the doll, for which I had bought Parisian clothes and underwear. I wanted to have done with the Alma Mahler business once and for all, and never again to fall victim to Pandora's fatal box, which had already brought me so much suffering."
It is clear that in Kokoschka's mind he will desire the doll in a way similar to his desire for Alma Mahler. The reference to Pandora's box (with its subtext of a threatening vagina dentata ) suggest, here, a focused sexual desire. The Parisian clothes and underwear reinforce the fetishistic quality of the experience through their own reference to high fashion. Kokoschka wants to dress his doll, hiding her nakedness and increasing her apparent similarity to a woman. For Kokoschka the doll will be a substitute for the woman with whom he no longer has a relationship, but she will also be an improvement on her. Unlike Mahler, with whom he had constant disagreements - including her having an abortion against his wishes, something which helped precipitate the end of the affair 2 - the doll will be passive and obliging.
The packing-case arrived. Kokoschka writes: "In a state of feverish anticipation, like Orpheus calling Eurydice back from the Underworld, I freed the effigy of Alma Mahler from its packing. As I lifted it into the light of day, the image of her I had preserved in my memory stirred into life. "He got his servant to spread rumours about the doll, to give the public impression that she was a real woman: "for example, that I had hired a horse and carriage to take her out on sunny days, and rented a box for her at the Opera in order to show her off". Finally Kokoschka held a big party during which the servant "paraded the doll as if at a fashion show". Kokoschka tells us that a Venetian courtesan asked him if he slept with it. The question, written late into Kokoschka's narrative and not answered, appears as the admission of a repressed desire. Placed in the mouth of a courtesan it suggests a transgressive sexual desire to which Kokoschka is unable to own up. Finally, Kokoschka's doll seems to have been attacked as the party at which she is revealed to his friends gets more drunken. She loses her head (a Freudian castration image, which here can be read as suggesting Kokoschka's fear of the phallic doll he has had made) and is covered in red wine, a metaphor for blood. Kokoschka ends this story by writing: "The doll was an image of spent love that no Pygmalion could bring to life". Whilst this is Kokoschka's official line, his actual relation to the doll seems to have been much more complex.
During the 1920s Hans Bellmer started making jointed dolls in the form of adolescent girls. He arranged these in erotic poses and photographed them. Bellmer's work was taken up by the surrealists and a selection of his photographs were published in their journal Minotaure in December 1935. In 1936 he published a book of the photographs called Die Puppe . The popularity of Bellmer's work among the surrealists argues for a general recognition in this group of the erotic qualities of gynoids (and of adolescent girls), something present in Marcel Duchamp's work, finished in 1925, entitled Large Glass; The Bride Stripped Bare by her Bachelors, Even.
Because of their associations with consumption and desire, mannequins were of great importance in surrealist art. Margaret Plant remarks:
The mannequin is a key player in the surreal game. Hourglass of figure and glamorous, she is a readymade plaything: the female tamed, acquiescent and silent; the poupee made over to the male. She is the sister of E.T.A.Hoffmann's doll, Olympia (a key example of Freud's uncanny ), and the very apogee of consumer art, plucked from the shop window, interchangeable with her mute commercial sisters, made first of wax and then of papier mache. 3
In the 1938 Exposition Internationale du Surrealisme, organised by Paul Eluard, Andre Breton and Marcel Duchamp at the Galerie Beaux-Arts, the surrealists presented a suite of mannequins as apparitions d'etres-objets (phantom object-beings). Andre Masson's mannequin, "at once painted, caged, and captivated", was typical in its concerns:
Her head is imprisoned in a bird cage, her face caught exactly within the cage door and her mouth masked, with a pansy directly over the opening...
She cannot speak; she in entrapped even as she is decorated, wearing at once too much and too little, dressed up and dressed down, naked and rendered mute, added to and subtracted from, but most of all entrapped. 4
Here the combination of desire and fear, the latter made clear in the images of abusive restraint, are combined in a fetishistic and spectacular presentation.
According to Gail Reekie, in Australia "wax models, known to the [drapery] trade as early as 1902, appear not to have become popular until the period around World War I, when improved production techniques made them more durable and 'lifelike'". She explains: "The wax model was modified in the 1920s to become more alluring. Display figures demonstrated modern hairstyles in 'realistic' fashion, and millinery-display stands in the form of painted heads with natural-looking hair dramatically crystallised contemporary perceptions of female beauty." 5 During the 1930s in the United States, Cora Scovil started to make shop mannequins based on Hollywood stars: "Scovil's Greta Garbos, Joan Crawfords, and Joan Bennetts had plaster bodies and stuffed cloth arms, legs and heads, with long felt eyelashes and felt lips, all done with a theatrical lightness of touch that made them all the more glamorous." However, their method of manufacture made them difficult to work with. Far more satisfactory were the so-called 'Gaba girls' introduced by Lester Gaba in 1934 and "modelled after young New York socialites". 6 Gaba capitalised on the popularity of his 1936 design called Cynthia, taking her on parades and to parties. In the late 1930s the surrealists' fascination with mannequins and their associations led Marcel Vertes to design a window display for Saks Fifth Avenue, and Salvador Dali to design window displays for Bonwit Teller's in New York in 1936 and again in 1939 Breton and Duchamp collaborated on the design for the window of the Gotham Book Mart in 1944, which included a headless mannequin reading...
In A Dictionary of Slang and Unconventional English , Eric Partridge writes that the word 'doll', to describe an attractive and desirable woman, came into use in Britain in the period before 1864. In this way, language use also reflected the new preoccupation with the gynoids. In the United States, it became common slang in 1930s and 1940s books and films about gangsters. Its meaning was bound up with both the sexual attractiveness of a woman, particularly associated with her use of cosmetic and other fashion aids and a general suggestion of her submissiveness to men's wishes.
At the same time, in both American and British popular songs, men sang abut their preference for dolls over women. A popular song by the Mills Brothers, recorded in 1943 is called 'Paper Doll' and in it is the line "I'd rather have a paper doll to call my own than have a fickle-minded real live girl". Starting in August 1959, Cliff Richard had a number-one hit song for five weeks in Britain with 'Living Doll'. In it, he describes how he has got a "crying, talking, sleeping, walking, living doll". The same song was also a hit for him in the United States, where it entered the charts at number thirty. In 1961 Johnny Walsh, in a song called 'Girl Machine', sang "I'm gonna make me a girl machine / and build me a doll that looks like a dream". As I write, down the road from me in Perth, Western Australia, there is a pub which puts on striptease shows on Friday afternoons. The advertising for these shows describes the participants collectively as 'Living Dolls', which is also the name of the company which supplies the women.
Jon Stratton is a lecturer in Cultural Studies at Curtin University. This piece has been extracted with permission from his new book, The Desirable Body: Cultural fetishism and the erotics of consumption, Manchester University Press.
References
1. P.Wollen, 'Cinema/Americanism/The Robot', New Formations, no. 8 (1989), p.16.
2. O.Kokoschka, My Life (New York, Macmillan, 1974) p.117.
3. Margaret Plant, 'Shopping for the Marvellous: The Life of the City in Surrealism', in Surrealism: Revolution by Night, , exhibition catalogue, National Gallery of Australia, Canberra, 1993, p.96.
4. M.A Caws, 'Ladies Shot and Painted: Female Embodiment in Surrealist Art' in S.Suleiman (ed.), The Female Body in Western Culture: Contemporary Perspectives (Cambridge, Mass., Harvard University Press, 1986), pp.264-5.
5. G.Reekie, Temptations: Sex, Selling and the Department Store (St Leonards, Allen and Unwin, 1993), pp.142-3; 143.
6. L.S.Marcus, The American Store Window (London, The Architectural Press, 1978), p.36; pp.30-31; p.37.
py;All rights reserved
Läs mer om dockor här och här och här och här och här
Jon Stratton
© All rights reserved
As the twentieth century proceeded, so the substitution of gynoids (manufactured versions of women) for women became more and more commonplace, and naturalised. One transitional moment in their spread and acceptance occurred in the 1920s. During this period avant-garde artists discovered gynoids. In one example, Oskar Kokoschka, the painter, had a doll made for himself. In 1920 Kokoschka was living in Dresden. He had just broken up with Alma Mahler, with whom he had had a tense three-year relationship. The doll was designed to be a life-size replica of Mahler. Peter Wollen writes that Kokoschka even had Mahler's dressmaker construct the doll. 1 Kokoschka describes his anticipation before its arrival. "I was preoccupied with anxious thoughts about the arrival of the doll, for which I had bought Parisian clothes and underwear. I wanted to have done with the Alma Mahler business once and for all, and never again to fall victim to Pandora's fatal box, which had already brought me so much suffering."
It is clear that in Kokoschka's mind he will desire the doll in a way similar to his desire for Alma Mahler. The reference to Pandora's box (with its subtext of a threatening vagina dentata ) suggest, here, a focused sexual desire. The Parisian clothes and underwear reinforce the fetishistic quality of the experience through their own reference to high fashion. Kokoschka wants to dress his doll, hiding her nakedness and increasing her apparent similarity to a woman. For Kokoschka the doll will be a substitute for the woman with whom he no longer has a relationship, but she will also be an improvement on her. Unlike Mahler, with whom he had constant disagreements - including her having an abortion against his wishes, something which helped precipitate the end of the affair 2 - the doll will be passive and obliging.
The packing-case arrived. Kokoschka writes: "In a state of feverish anticipation, like Orpheus calling Eurydice back from the Underworld, I freed the effigy of Alma Mahler from its packing. As I lifted it into the light of day, the image of her I had preserved in my memory stirred into life. "He got his servant to spread rumours about the doll, to give the public impression that she was a real woman: "for example, that I had hired a horse and carriage to take her out on sunny days, and rented a box for her at the Opera in order to show her off". Finally Kokoschka held a big party during which the servant "paraded the doll as if at a fashion show". Kokoschka tells us that a Venetian courtesan asked him if he slept with it. The question, written late into Kokoschka's narrative and not answered, appears as the admission of a repressed desire. Placed in the mouth of a courtesan it suggests a transgressive sexual desire to which Kokoschka is unable to own up. Finally, Kokoschka's doll seems to have been attacked as the party at which she is revealed to his friends gets more drunken. She loses her head (a Freudian castration image, which here can be read as suggesting Kokoschka's fear of the phallic doll he has had made) and is covered in red wine, a metaphor for blood. Kokoschka ends this story by writing: "The doll was an image of spent love that no Pygmalion could bring to life". Whilst this is Kokoschka's official line, his actual relation to the doll seems to have been much more complex.
During the 1920s Hans Bellmer started making jointed dolls in the form of adolescent girls. He arranged these in erotic poses and photographed them. Bellmer's work was taken up by the surrealists and a selection of his photographs were published in their journal Minotaure in December 1935. In 1936 he published a book of the photographs called Die Puppe . The popularity of Bellmer's work among the surrealists argues for a general recognition in this group of the erotic qualities of gynoids (and of adolescent girls), something present in Marcel Duchamp's work, finished in 1925, entitled Large Glass; The Bride Stripped Bare by her Bachelors, Even.
Because of their associations with consumption and desire, mannequins were of great importance in surrealist art. Margaret Plant remarks:
The mannequin is a key player in the surreal game. Hourglass of figure and glamorous, she is a readymade plaything: the female tamed, acquiescent and silent; the poupee made over to the male. She is the sister of E.T.A.Hoffmann's doll, Olympia (a key example of Freud's uncanny ), and the very apogee of consumer art, plucked from the shop window, interchangeable with her mute commercial sisters, made first of wax and then of papier mache. 3
In the 1938 Exposition Internationale du Surrealisme, organised by Paul Eluard, Andre Breton and Marcel Duchamp at the Galerie Beaux-Arts, the surrealists presented a suite of mannequins as apparitions d'etres-objets (phantom object-beings). Andre Masson's mannequin, "at once painted, caged, and captivated", was typical in its concerns:
Her head is imprisoned in a bird cage, her face caught exactly within the cage door and her mouth masked, with a pansy directly over the opening...
She cannot speak; she in entrapped even as she is decorated, wearing at once too much and too little, dressed up and dressed down, naked and rendered mute, added to and subtracted from, but most of all entrapped. 4
Here the combination of desire and fear, the latter made clear in the images of abusive restraint, are combined in a fetishistic and spectacular presentation.
According to Gail Reekie, in Australia "wax models, known to the [drapery] trade as early as 1902, appear not to have become popular until the period around World War I, when improved production techniques made them more durable and 'lifelike'". She explains: "The wax model was modified in the 1920s to become more alluring. Display figures demonstrated modern hairstyles in 'realistic' fashion, and millinery-display stands in the form of painted heads with natural-looking hair dramatically crystallised contemporary perceptions of female beauty." 5 During the 1930s in the United States, Cora Scovil started to make shop mannequins based on Hollywood stars: "Scovil's Greta Garbos, Joan Crawfords, and Joan Bennetts had plaster bodies and stuffed cloth arms, legs and heads, with long felt eyelashes and felt lips, all done with a theatrical lightness of touch that made them all the more glamorous." However, their method of manufacture made them difficult to work with. Far more satisfactory were the so-called 'Gaba girls' introduced by Lester Gaba in 1934 and "modelled after young New York socialites". 6 Gaba capitalised on the popularity of his 1936 design called Cynthia, taking her on parades and to parties. In the late 1930s the surrealists' fascination with mannequins and their associations led Marcel Vertes to design a window display for Saks Fifth Avenue, and Salvador Dali to design window displays for Bonwit Teller's in New York in 1936 and again in 1939 Breton and Duchamp collaborated on the design for the window of the Gotham Book Mart in 1944, which included a headless mannequin reading...
In A Dictionary of Slang and Unconventional English , Eric Partridge writes that the word 'doll', to describe an attractive and desirable woman, came into use in Britain in the period before 1864. In this way, language use also reflected the new preoccupation with the gynoids. In the United States, it became common slang in 1930s and 1940s books and films about gangsters. Its meaning was bound up with both the sexual attractiveness of a woman, particularly associated with her use of cosmetic and other fashion aids and a general suggestion of her submissiveness to men's wishes.
At the same time, in both American and British popular songs, men sang abut their preference for dolls over women. A popular song by the Mills Brothers, recorded in 1943 is called 'Paper Doll' and in it is the line "I'd rather have a paper doll to call my own than have a fickle-minded real live girl". Starting in August 1959, Cliff Richard had a number-one hit song for five weeks in Britain with 'Living Doll'. In it, he describes how he has got a "crying, talking, sleeping, walking, living doll". The same song was also a hit for him in the United States, where it entered the charts at number thirty. In 1961 Johnny Walsh, in a song called 'Girl Machine', sang "I'm gonna make me a girl machine / and build me a doll that looks like a dream". As I write, down the road from me in Perth, Western Australia, there is a pub which puts on striptease shows on Friday afternoons. The advertising for these shows describes the participants collectively as 'Living Dolls', which is also the name of the company which supplies the women.
Jon Stratton is a lecturer in Cultural Studies at Curtin University. This piece has been extracted with permission from his new book, The Desirable Body: Cultural fetishism and the erotics of consumption, Manchester University Press.
References
1. P.Wollen, 'Cinema/Americanism/The Robot', New Formations, no. 8 (1989), p.16.
2. O.Kokoschka, My Life (New York, Macmillan, 1974) p.117.
3. Margaret Plant, 'Shopping for the Marvellous: The Life of the City in Surrealism', in Surrealism: Revolution by Night, , exhibition catalogue, National Gallery of Australia, Canberra, 1993, p.96.
4. M.A Caws, 'Ladies Shot and Painted: Female Embodiment in Surrealist Art' in S.Suleiman (ed.), The Female Body in Western Culture: Contemporary Perspectives (Cambridge, Mass., Harvard University Press, 1986), pp.264-5.
5. G.Reekie, Temptations: Sex, Selling and the Department Store (St Leonards, Allen and Unwin, 1993), pp.142-3; 143.
6. L.S.Marcus, The American Store Window (London, The Architectural Press, 1978), p.36; pp.30-31; p.37.
py;All rights reserved
Läs mer om dockor här och här och här och här och här
answer to all prays
"Puppets, mannequins, waxworks, automatons, dolls, painted scenery, plaster casts, dummies, secret clockworks, mimesis, and illusion: all form a part of the fetishist's magic and artful universe. Lying between life and death, animated and mechanic, hybrid creatures and creatures to which hubris gave birth, they all may be likened to fetishes. And, as fetishes, they give us, for a while, the feeling that a world not ruled by our common laws does exist, a marvelous and uncanny world."
12 maj 2009
några ord tillägnade sue-ellen
Jag får ett tips av Sue-Ellen - när man sitter och klipper pappdockor och blickar ut genom fönstret ska man helst se något som rör på sig, allra helst ett träd.Det går säkert lika bra med ett djur också. Olimpia kan säkert kvala in som det.
Det är ett bra tips, det gör att man kommer ihåg att man lever.
Himlen draperad i grått, veckad av utsökt skuggning, dimmor som släpar över de avlägsna bergen; naturen som misströstar, löven som faller överallt som förlorade ungdomsillusioner under en obotlig sorgs tårar... Granen, ensam om att äga livskraft, grön, stoisk mitt i denna allmänna tuberkulos.
Henri Amiel, ur Journal intime
3 maj 2009
människans monolog
Här är jag nu i alla fall, försedd med ögon som jag öppnar och sluter, två stycken, kanske blå, och jag vet att det är lönlöst, för nu har jag ett huvud också där allt möjligt låter sig begripas, är det om mig jag talar, är det möjligt, naturligtvis inte, ännu en sak som jag vet, jag ska tala om mig när jag har slutat tala.
Samuel Beckett, ur Den Onämnbare
a dictionary of symbols
Inatt drömde jag:
Att jag ville ha en svart tröja.
Att en man klippte av mig håret.
Att jag åkte i ett enormt fordon.
Att en vän till min lobotomerade bror bad mig läsa humpty-dumpty.
Att jag kidnappade ett barn.
Att jag befann mig i ett stort rum.
På morgonen ligger godsägaren mellan mina lår. Hans varma andetag i mitt underliv och mellan mina skinkor. Hans sperma i mitt ansikte.
Min blodsmitta är en överträdelse för hur en "frisk" samvaro ser ut.
Hettan utanför har värmt upp vårt gods. Vi har fuktiga hudar hela tiden. Mina ömma leder kastas från att vara inlindad i uppvärmd hud till vårkvällarnas kyliga luft som består av en hastigt fallande temperatur. Att kastas mellan dessa extremer är ansträngande för mina ytterst ömma leder. Dessutom tror jag att jag har fått svampinfektion i munnen. Det är på grund av alla medikamenterna. Nu ska jag dra för persiennerna, sätta på kaffekokaren, klippa pappdockor och låta Olimpia slicka min hud.
Det här ska bli en bra söndag, jag ska sluta ögonen, jag ska stänga munnen, jag kommer äntligen att ha det bra, det är så den här morgonen.
Min blodsmitta är en överträdelse för hur en "frisk" samvaro ser ut.
Hettan utanför har värmt upp vårt gods. Vi har fuktiga hudar hela tiden. Mina ömma leder kastas från att vara inlindad i uppvärmd hud till vårkvällarnas kyliga luft som består av en hastigt fallande temperatur. Att kastas mellan dessa extremer är ansträngande för mina ytterst ömma leder. Dessutom tror jag att jag har fått svampinfektion i munnen. Det är på grund av alla medikamenterna. Nu ska jag dra för persiennerna, sätta på kaffekokaren, klippa pappdockor och låta Olimpia slicka min hud.
Det här ska bli en bra söndag, jag ska sluta ögonen, jag ska stänga munnen, jag kommer äntligen att ha det bra, det är så den här morgonen.
Dagens outfit: Drömanalys27 april 2009
om hjärtats uppbyggnad och sönderfall II
När jag undersöker fånget av dockor lite närmare upptäcker jag att alla deras frisyrer är fästade med vassa nålar.Detta är alltså godsägarens gåva till mig.
Vad vill han att jag ska göra med alla dessa nålar? Vill han att jag ska göra som fröken Tillys gamla mor gjorde?
Fredagen den 30 november tar skådespelerskan Tilly Wedekind in på Hotel Deutscher Kaiser i München. Hon skriver in sig under sin mors namn: Mathilde Engländer. Mathilde Engländer begick självmord 1915 genom att svälja knappnålar som punkterade hennes inre organ. Tilly gör på ett annat sätt. Istället för inmundigandet av knappnålar intar hon ett rör med giftiga sårrengöringstabletter och ett halvt dussin morfintabletter. Tilly Wedekind dör inte. Hon skulle ha följt sin mors exemplar. Knappnålar är mer effektiva.
Jag vet inte vad godsägaren vill.
Inatt hade jag feber.
Jag har aldrig feber, det är för att jag har så kallt blod. Anledningen till febern den här natten måste vara havsluften och mina sönderbrända läppar. Väggarna har rört på sig inatt. Det är på grund av gökurets bladformiga pendel. Tick-tack-tick-tack. Det känns som om jag befinner mig hemma hos min mormor. Minnet av hennes amputerade tå påverkade drömmarna jag hade inatt.
Idag är saker och ting lite mer sammanväxta. Idag ska jag försöka vara klar och ren.
Dagens outfit: Läppstift (Chanel no 27 Kabuki)26 april 2009
godsägarens omhändertagande
Som plåster på såren för fredagens utflykt med bränd hud och bilder på näthinnan som aldrig vill försvinna ger godsägaren mig ett fång dockor. Jag tackar och tar emot. Han bjuder ut mig till havet och sanden. Jag tackar och tar emot.Jag bränner ingenting förutom läpparna.
Väl hemma på godset tvättar vi oss. Godsägaren tänjer ut mitt anus. Vi gnider oss mot satinkuddarna.
Idag har jag frossa. Huvudet är tungt.
Godsägaren har installerat ett nytt gökur på väggen. Pendeln tickar. De tunga kottarna av massivt material drar sig mot golvet. Jag vill lägga mig under gökuret med öppen mun men gör det inte.
Godsägaren ger mig ingen uppmärksamhet idag.
Jag sitter i soffan och snorar. Huvudet blir allt tyngre och ingenting blir bättre. Den där idioten som fick ett epileptiskt anfall utanför godset i fredags stör mig fortfarande. Mina armar börjar som tur var att svalna.
Gårdagens outfit: Sand och Godsägarfötter23 april 2009
längtan efter stelnad vätska
Idag är det något konstigt.Jag tror det har att göra med vätskan i mina öron. Det började svalla redan igår kväll.
Jag lider av grav yrsel.
Därför har jag legat kvar länge i sängen idag. För varje gång jag har försökt ta mig upp, med fötterna mot det kalla stengolvet, har jag varit på väg att svimma. Gång på gång har jag därför återgått till vilande läge. I sängen har jag hemsökts av en äldre kvinna i florhatt och hennes levande lilla docka Annette. Satinkuddarna har blivit fuktiga av svett på grund av mitt långvariga liggande och alla märkliga möten.
Jag oroas inte nämnvärt av det här. Jag konstaterar att det är en ny känsla, denna upplevelse av grav yrsel. Jag samlar på nya känslor. Det är inte så ofta man får uppleva dem nuförtiden.
Godsägaren är inte hemma. Han gick upp tidigt i morse för att träffa sin revisor.
Olimpia har jag inte sett till.
Dagens outfit: Sängliggande22 april 2009
att skapa helhet genom söndring
Om detta är en plats för uppbyggnad vill jag hellre ha en plats för sönderfall, uppluckring, kontrollförlust.Vad gör jag då?
Raderar alla referenser, bryter sönder dockors kroppar, går inåt?
Nej.
Everybody get so much information all day long that they lose their common sense.
- Gertrude Stein
Jag återger. Jag återupprepar mig själv.
Fyller det mig med förakt?
Nej.
Allt som jag är trött på gör jag, och så gör jag det lite till.
Dagens outfit: Much is more21 april 2009
tvillingflickorna salomé & sue-ellen
De kommer hem till mig hand i hand.
De har oftast djupa urringningar och svarta kläder. Innan de kommer in på godset måste godsägaren godkänna dem. Godsägaren släpper inte in vem som helst men tvillingflickorna är alltid välkomna. Det är för att de har så vackra bröst.
Godsägaren är svältfödd på fylliga bröst. Jag också.
De heter Sue-Ellen och Salomé. De är mina bästa väninnor och mitt enda sällskap utanför godset. Tillsammans klipper vi pappdockor och vänder ut och in på våra hjärnor. Vi pratar om ljuset och röker nejlikecigaretter. Vi utbyter recept på diverse ting, allt från kokkonster till tabletter.
Det finns inga krav eller förpliktelser i umgänget med tvillingflickorna. Vi bokar in tider men dessa luckras upp eftersom ingenting är beständigt. Vi klipper olika formationer och försöker pussla ihop bitarna men de är så skeva att ingenting någonsin går ihop.
Tvillingflickorna är kyliga och ömma, svårtillgängliga och nära. De är mina.
Dagens outfit: Tvillingvarelser
De har oftast djupa urringningar och svarta kläder. Innan de kommer in på godset måste godsägaren godkänna dem. Godsägaren släpper inte in vem som helst men tvillingflickorna är alltid välkomna. Det är för att de har så vackra bröst.
Godsägaren är svältfödd på fylliga bröst. Jag också.
De heter Sue-Ellen och Salomé. De är mina bästa väninnor och mitt enda sällskap utanför godset. Tillsammans klipper vi pappdockor och vänder ut och in på våra hjärnor. Vi pratar om ljuset och röker nejlikecigaretter. Vi utbyter recept på diverse ting, allt från kokkonster till tabletter.
Det finns inga krav eller förpliktelser i umgänget med tvillingflickorna. Vi bokar in tider men dessa luckras upp eftersom ingenting är beständigt. Vi klipper olika formationer och försöker pussla ihop bitarna men de är så skeva att ingenting någonsin går ihop.
Tvillingflickorna är kyliga och ömma, svårtillgängliga och nära. De är mina.
Dagens outfit: Tvillingvarelser19 april 2009
om (m)ord del II
Ett tillägg.
Utsaga: Jag är ett självmord som männen skapade. Även kvinnorna utgjorde sin del i det mordet.
Jag var en dekadent flicka på toppen av min självutplånarkarriär när männen slaktade mig. De föredrog att se mig död.
(Detta är inte en anklagelseakt. Männen, och kvinnorna, fick gärna skapa fiktion av mig. Att skapa fiktion är den enda verklighet som går att känna till.)
Då. Det var enkla regianvisningar. Det är sant att min mun för det mesta var dold och mina ögon slutna. Det var ett enkelt sätt att leva. Ofta saknar jag det. Jag var en annan. Jag var mig själv. En som bjöd motstånd utifrån villighetens premisser. Jag hade guldlockigt hår och männen älskade sin fantasibild av mig. Jag strävade inte efter odödlighet då, det var jag alldeles för omedveten om, men visst längtade jag efter döden.
Det var då jag lärde mig hur man ska göra för att hantera dockorna och sig själv.
En av männen konstaterar: Till minne av die puppe.
Han frågar: Är du nöjd nu?
...
Jag existerade endast som en romantisk saga om ond bråd död och ung tragisk skönhet. Jag var en projektionsyta för begär. Jag var en lerklump som knådades fram till en böjlig docka.
Jag var en dröm für alle.
om människorna och konsten
Trött på nätverkssamhället. Trött på miljöer där man ska knyta kontakter, mingla, vara fast förankrad i sin yrkesroll för sin yrkesrollsposition är det sista man vill riskera. Jag är så trött på försiktigheten. Trött på samarbetet. Trött på verbala djur.Trött.
Samarbetet (om man nu tvunget måste arbeta kollektivt) är en undersökning mellan olika människor där ingen kräver att man måste göra si eller så, svara på den eller den frågan, uttrycka sig på ett visst sätt, engagera sig, ta sitt "ansvar", dvs sin del i samarbetet. Ett samarbete ska vara ett samarbete utan riktlinjer, där vi närmar oss varandra på våra egna premisser.
Jag har aldrig upplevt ett samarbete. Jag knullar.
Kroppsligheten är dock inget att förringa!
Är så trött. Och givetvis är konsten och självmordet tätt sammanlänkat!
Men jag anser heller inte att det är bättre att författare hellre dör än ger ut en massa skitböcker i syfte att bevara sin legend och myt. Om man är så mån att som läsare uppleva en förhöjd författaridentitet handlar det om konsumtion, om författaridentiteter som varumärke i syfte att bygga upp sin egen, som läsare, litterära identitet och då är vi tillbaka där jag började, på en mingelfest för nickedockor i en universitetsstad som är ute efter att knyta kontakter och vidga sina nätverk.
Är så trött.
Apropå de som anser att DI-skandaler och klottrande konstfackselever och iscensatta självmord bara är sätt att försöka utmärka sig, att få synas i medierna, att "provocera" och få positionera sig som ett namn redan under utbildningstiden.
Är så trött.
Det finns faktiskt saker och ting som tvunget måste undersökas. Att slänga sig ut i det utan att veta vart man kommer hamna eller hur det kommer sluta tyder på mod, på en faktisk vilja till att använda konsten till att nå något.
Trött, ser rött.
Idag vill jag inte öppna munnen.
Idag vill jag ha analsex trots att medikamenterna ger mig så mycket diarréer att jag ständigt är sårig i analen. Jag vill blöda, jag vill smitta godsägaren.
Idag vill jag sitta inlåst i högra flygeln alldeles ensam, inte ens dockorna vill jag ha, inte Olimpia.
Kommunikation är på alla sätt och vis förljugen, även den man utför med sig själv.
Idag är en fantastisk dag för självmord.
Att göda sin drift för att dö är inte alls beklagligt. Det är en strategi för att överleva i den här världen. Och givetvis är det förknippat med dikten.
Dagens outfit: Vassa redskap in i levern16 april 2009
memories of the doll theme
I alla fall några måste tvunget presenteras.Hello!
Säg hej till mina begärsmutationer, till mina isärplockade dockprinsessor, till min benmärg, till dem som inte kan tala, inte tänka, till plastfigurerna med ledade lemmar, hej! En kroppslighet bortanför språk, en plastisk skönhet. I förlängningen kött och blod. Vad kan man göra med kropparna? Med köttet? Med blodet? Allt är möjligt. Jag återgår. Jag har inga redskap längre. Mina vänner i glas och porslin, i lera och plast hjälper mig att komma på formeln.
Ångorna av latex och eter. Gipsutgjutelser. Ståltråd och träställningar. Vax. Vad mera? Celluloid. Huvud. Skulderplatta. Papier-maché. Skårhuvud.
Säg hej till Bianka!
Säg hej till Aurora!
Säg hej till Isadora!
Säg hej till Viola!
Säg hej till Denamur Bébé!
Säg hej till Albertina Marque!
Säg hej till Gertrud!
Säg hej till Elise!
Säg hej till Kersti Bébé!
Säg hej till Gerhard!
Säg hej till Gretchen!
Säg hej till Elizabeth Goebel!
Säg hej till Lilly Reinhardt!
Säg hej till Fransiska & Edna!
Säg hej till Charlotte Ellis!
Säg hej till Augustine!
Säg hej till Martha Chase!
Dagens outfit: Sprutor (Den Stora Medicindagen)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.jpg)
