manual för maskinflickor (del IV)

"Automaten, androiden och roboten gestaltar våra förhoppningar om vad människan borde vara; men framförallt våra mardrömmar och fantasier om vad människan inte är eller inte får vara. Automatens fantiserade eller faktiska kropp balanserar över den avgrund som ska skilja levande och dött, människa och maskin. Den är en kuslig gränsvarelse som, precis som monster, får bära på det vi inte vågar se hos oss själva. I våra föreställningar om automaten finner vi ofta sanningar om oss själva som vi inte tillåter i våra medvetna tankar och som vi har förskjutit till vårt omedvetna - det är också därför vi uppfattar den som pervers och skrämmande."

Sara Arrhenius och Cecilia Sjöholm, ur Ensam och pervers

manual för maskinflickor (del II)

answer to all prays

"Puppets, mannequins, waxworks, automatons, dolls, painted scenery, plaster casts, dummies, secret clockworks, mimesis, and illusion: all form a part of the fetishist's magic and artful universe. Lying between life and death, animated and mechanic, hybrid creatures and creatures to which hubris gave birth, they all may be likened to fetishes. And, as fetishes, they give us, for a while, the feeling that a world not ruled by our common laws does exist, a marvelous and uncanny world."

Janine Chassegut-Smirgel

manual för maskinflickor

"Det är jag som är Maskinflickan. Alla ska dö men jag ska dö först."

Ida Linde, ur Maskinflickans testamente

grunden för autonom teknologi

Godsägaren matar mig med kött. Med vårt allra finaste silverbestick skär han det möra köttet i små små bitar. Köttet smälter i munnen på mig, så mört och fint är det.

När det vankas efterrätt (ananas, melon och nakenbilderna från en besökare vars närvaro på godset nuförtiden är obefintlig) ger godsägaren mig läkarblicken. Han säger att han vet vad jag lider av. Jag väntar med förväntan på hans diagnos.

Jag väntar förgäves.

Han säger inte ett knyst. Han matar mig med lite mer kött. Sedan säger han att det är läggdags.

Jag är så lättköpt.

Så fort godsägaren kräver lydnad står jag redo och öppen. Jag är gul. Jag är docka. Jag är maskin. Jag kommer aldrig kräva av repet att det ska luckras upp. I´m happy.

låt mig få presentera...

...Olimpia. Världens bästa uppdragbara katt.

Olimpia säger: Människor intresserar mig inte.

Jag håller med henne.

Olimpia fortsätter: Bara människornas sublimitet intresserar mig. Deras begär, deras inre vidsträckthet, deras irrationalitet, deras yttre fumlighet och genans, deras fantasier och perversioner. Bara det.

Jag håller med henne.

Låt mig få presentera Olimpia. Världens bästa uppdragbara katt.

per automatik

Jag ville inte vila i tystnad eller i ett slutet rum längre.

Jag tänkte att det inte var bra för mig. Så tänkte jag. Det måste finnas något annat och detta något annat är jag tvungen att skapa en plats för och det var precis vad jag gjorde.

Så.

Nu: Jag vill bara sysselsätta mig, aktivera mig. Det river och sliter inuti mig. Det är adrenalin, seratonin, dopamin, ritalin. Och vårljus. Måste hålla halten hög. Kan inte sluta. Med någonting. Det bara fortsätter. Äter inte. Sover inte. Klipper pappdockor. Blöder.

Jag tror inte jag finns längre.

Ibland tror jag mig kunna skilja på det som är dåligt och det som är sämre.

I början trodde jag det tydde på framåtanda, alla dessa igångsatta mekanismer, eller i alla fall en riktning åt rätt håll. Ack så fel jag hade. Min hjärna kokar. Jag sysselsätter mig med helt fel saker. Jag har hela tiden andnöd. Jag som hatar ordet röst har inget annat val än att nu låta den helt ockupera mig, rösten eller bara ordet röst, jag vet inte. Det är i alla fall ett jävla mumlande, skrikande, tjattrande, surrande. Just det där tramset som jag hatar. Att jag överhuvudtaget låter det ske?!

Jag ger gutturala läten ord. Det är inte rätt. Jag är inte trogen det gutturala. Jag är inte trogen mig själv längre. Det är onaturligt, det är inte meningen. Men nu har jag börjat. Jag är nu en del av det. Det är inte utanför mig, det är inte inuti mig. Jag är mitt i det och det äcklar mig. Det äcklar mig.

Jag stoppar munnar full med skit. Jag gör det fast jag inte vill. Men jag är heller inte förmögen att hindra det.

om människorna och konsten

Trött på nätverkssamhället. Trött på miljöer där man ska knyta kontakter, mingla, vara fast förankrad i sin yrkesroll för sin yrkesrollsposition är det sista man vill riskera. Jag är så trött på försiktigheten. Trött på samarbetet. Trött på verbala djur.

Trött.

Samarbetet (om man nu tvunget måste arbeta kollektivt) är en undersökning mellan olika människor där ingen kräver att man måste göra si eller så, svara på den eller den frågan, uttrycka sig på ett visst sätt, engagera sig, ta sitt "ansvar", dvs sin del i samarbetet. Ett samarbete ska vara ett samarbete utan riktlinjer, där vi närmar oss varandra på våra egna premisser.

Jag har aldrig upplevt ett samarbete. Jag knullar.

Kroppsligheten är dock inget att förringa!

Är så trött. Och givetvis är konsten och självmordet tätt sammanlänkat!

Men jag anser heller inte att det är bättre att författare hellre dör än ger ut en massa skitböcker i syfte att bevara sin legend och myt. Om man är så mån att som läsare uppleva en förhöjd författaridentitet handlar det om konsumtion, om författaridentiteter som varumärke i syfte att bygga upp sin egen, som läsare, litterära identitet och då är vi tillbaka där jag började, på en mingelfest för nickedockor i en universitetsstad som är ute efter att knyta kontakter och vidga sina nätverk.

Är så trött.

Apropå de som anser att DI-skandaler och klottrande konstfackselever och iscensatta självmord bara är sätt att försöka utmärka sig, att få synas i medierna, att "provocera" och få positionera sig som ett namn redan under utbildningstiden.

Är så trött.

Det finns faktiskt saker och ting som tvunget måste undersökas. Att slänga sig ut i det utan att veta vart man kommer hamna eller hur det kommer sluta tyder på mod, på en faktisk vilja till att använda konsten till att nå något.

Trött, ser rött.

Idag vill jag inte öppna munnen.

Idag vill jag ha analsex trots att medikamenterna ger mig så mycket diarréer att jag ständigt är sårig i analen. Jag vill blöda, jag vill smitta godsägaren.

Idag vill jag sitta inlåst i högra flygeln alldeles ensam, inte ens dockorna vill jag ha, inte Olimpia.

Kommunikation är på alla sätt och vis förljugen, även den man utför med sig själv.

Idag är en fantastisk dag för självmord.

Att göda sin drift för att dö är inte alls beklagligt. Det är en strategi för att överleva i den här världen. Och givetvis är det förknippat med dikten.

Dagens outfit: Vassa redskap in i levern