om hjärtats uppbyggnad och sönderfall II

När jag undersöker fånget av dockor lite närmare upptäcker jag att alla deras frisyrer är fästade med vassa nålar.

Detta är alltså godsägarens gåva till mig.

Vad vill han att jag ska göra med alla dessa nålar? Vill han att jag ska göra som fröken Tillys gamla mor gjorde?


Fredagen den 30 november tar skådespelerskan Tilly Wedekind in på Hotel Deutscher Kaiser i München. Hon skriver in sig under sin mors namn: Mathilde Engländer. Mathilde Engländer begick självmord 1915 genom att svälja knappnålar som punkterade hennes inre organ. Tilly gör på ett annat sätt. Istället för inmundigandet av knappnålar intar hon ett rör med giftiga sårrengöringstabletter och ett halvt dussin morfintabletter. Tilly Wedekind dör inte. Hon skulle ha följt sin mors exemplar. Knappnålar är mer effektiva.

Jag vet inte vad godsägaren vill.

Inatt hade jag feber.

Jag har aldrig feber, det är för att jag har så kallt blod. Anledningen till febern den här natten måste vara havsluften och mina sönderbrända läppar. Väggarna har rört på sig inatt. Det är på grund av gökurets bladformiga pendel. Tick-tack-tick-tack. Det känns som om jag befinner mig hemma hos min mormor. Minnet av hennes amputerade tå påverkade drömmarna jag hade inatt.

Idag är saker och ting lite mer sammanväxta. Idag ska jag försöka vara klar och ren.

Dagens outfit: Läppstift (Chanel no 27 Kabuki)

om (m)ord del II

Ett tillägg.

Utsaga: Jag är ett självmord som männen skapade. Även kvinnorna utgjorde sin del i det mordet.

Jag var en dekadent flicka på toppen av min självutplånarkarriär när männen slaktade mig. De föredrog att se mig död.

(Detta är inte en anklagelseakt. Männen, och kvinnorna, fick gärna skapa fiktion av mig. Att skapa fiktion är den enda verklighet som går att känna till.)

Då. Det var enkla regianvisningar. Det är sant att min mun för det mesta var dold och mina ögon slutna. Det var ett enkelt sätt att leva. Ofta saknar jag det. Jag var en annan. Jag var mig själv. En som bjöd motstånd utifrån villighetens premisser. Jag hade guldlockigt hår och männen älskade sin fantasibild av mig. Jag strävade inte efter odödlighet då, det var jag alldeles för omedveten om, men visst längtade jag efter döden.

Det var då jag lärde mig hur man ska göra för att hantera dockorna och sig själv.

En av männen konstaterar: Till minne av die puppe.

Han frågar: Är du nöjd nu? 

...

Jag existerade endast som en romantisk saga om ond bråd död och ung tragisk skönhet. Jag var en projektionsyta för begär. Jag var en lerklump som knådades fram till en böjlig docka.

Jag var en dröm für alle.