om (m)ord del II

Ett tillägg.

Utsaga: Jag är ett självmord som männen skapade. Även kvinnorna utgjorde sin del i det mordet.

Jag var en dekadent flicka på toppen av min självutplånarkarriär när männen slaktade mig. De föredrog att se mig död.

(Detta är inte en anklagelseakt. Männen, och kvinnorna, fick gärna skapa fiktion av mig. Att skapa fiktion är den enda verklighet som går att känna till.)

Då. Det var enkla regianvisningar. Det är sant att min mun för det mesta var dold och mina ögon slutna. Det var ett enkelt sätt att leva. Ofta saknar jag det. Jag var en annan. Jag var mig själv. En som bjöd motstånd utifrån villighetens premisser. Jag hade guldlockigt hår och männen älskade sin fantasibild av mig. Jag strävade inte efter odödlighet då, det var jag alldeles för omedveten om, men visst längtade jag efter döden.

Det var då jag lärde mig hur man ska göra för att hantera dockorna och sig själv.

En av männen konstaterar: Till minne av die puppe.

Han frågar: Är du nöjd nu? 

...

Jag existerade endast som en romantisk saga om ond bråd död och ung tragisk skönhet. Jag var en projektionsyta för begär. Jag var en lerklump som knådades fram till en böjlig docka.

Jag var en dröm für alle.

när knoppar brister

Åker bil med far och hans polska flickvän, hon med beskyddande handen över svullna magen. Hennes bröst är mycket större sedan sist vi sågs.

Givetvis åker vi Mercedes Benz, givetvis åker vi skitsnabbt, givetvis med musiken på högsta volym. Smältsnö och torrt gräs, öppna sjöar och röda stugor. Och så liken.

En dog nyligen av överdos i bystugan, en annan mördades och krossades i kvarnen. De ligger lite varstans, i dikena intill cykelvägarna, i industriområdena, mellan DollarStore och Jysk. Och så hundskiten.

Håller på att få panik, vill hugga sönder min kropp. Är detta vårkänslor? Fylls av eufori som strax omvandlas till rastlöshet, sprängs, vet inte hur jag ska hantera mig själv. Vill supa skallen av mig, vill åka till gangsterflickorna, smörja in dem med latex, dra bort svarta flikarna. Vill lägga min hand på deras magar under deras tajta trikåtoppar, vill kyssa deras svanktatueringar. Min far är likadan, livrädd för att åka hem till sin skokartong i hålan, livrädd för tystnaden och det som tyngt och svärtat ner varje möbel, varje prydnadssak.

...

De skjutsar hem mig till mormor. Hon sitter och pratar för sig själv vid matbordet. Klockorna tickar. Gammellukten gör mig spyfärdig. Hon äter omelett med kyckling och ärtor. Jag sätter mig mittemot henne, jagad och fladdrig.

Mormor går och lägger sig. Jag är utlämnad åt källaren.

Jag vet inte hur man stillar det här. Mina rörelser vill efterlikna varje utfört mord i den här staden, min kropp vill efterlikna varje gömt lik. Jag vill ha en vandaliserad kropp. Jag minns hur det känns att töja och slita och vidga.

Jag vet bara inte längre hur man gör.