c´est moi (et toi)

"sexuellt vriden, otrogen, manipulativ och falsk nymf som systematiskt avverkar killar in absurdum så fort de kommer i din väg"

Exet (citerad ånyo. Älskade honom verkligen, obsessed. Överlevnadsstrategi: Rädda sig genom självstympning. Goodbye my love. P.s: Jag kommer alltid vara en hora.)

skyddande hinna

Trött. Den 48e och sista veckan.

Orkar inte tänka på mig själv just nu. Driver runt på gatorna, med gasmasken på, i hettan, i syfte att trötta ut mig själv. Sedan kommer det krävas större ansträngningar att bli utmattad, det kommer krävas större ansträngningar att svimma och dö.

Trots solens skändningar är min hud fortfarande vaxblek. Jag testar en brudklänning som är alldeles för stor. Sjunker i lera på vägen hem.

Jag vill fortsätta det här livet i all evighet.

Dagens outfit: En annan hud

civilisationens fall och excorcism för överlevnad (gasmask für alle)

Det finns en värld utanför godset.

Tanken på den världen fyller mig med sådan vanmakt att jag aldrig mer vill röra på mig. Kvävs av luften, av epilepsianfallen, av blodet, de krokiga ryggraderna, de utländska männen, av barnen, av kvinnorna, av männen, dreglande munnar. Är beroende av gasmasken, beroende av godsets flyglar, av räddningen i väggarna. Varje sekund utövas tortyren, varje sekund vanmakt, en buk som sprättas upp här, en där, kroppar förvrids till omisskännlighet, jävla fucking knarkare i varje gathörn.

...

Lämningar från övergivna människotillhåll.

...

Varje kropp är avlägsnad en annan kropp. Ständiga fantomsmärtor. Varje annans minne är mitt minne, varje annans erfarenhet min. Vi är avhuggna lemmar, vilsna rör vi oss, trevar tafatt. Vi är hybrider, monstruösa - återuppfinner oss på nytt, igen och igen, bara för att orka överleva. Sexualitet är inte bara en mysig fruktsoppa, en ihopsättning av mjuka kanter och fascinerande vätskor (även fast det är en vacker tanke), sexualitet är våld. Varje urgröpt hål är ytterligare en urgröpning av ens egen kropp. Lemmarna är ofrånkomligt skapta, närvarande, smärtsamma.

Kroppsupplösningen inträffar inte förrän i inträdandet av döden.

Denna upplösning kan vi förvisso förmå oss till att iscensätta, gärna gång på gång, gärna rituellt; en lem här, en lem där, tvinga samman, sy blodiga stygn, utföra amputationerna. Alltid utsätta sig för synerna. Excorcism. Inte för utrensning, rening och bortträngning - nej, för överlevnad.

Sinnet blir givetvis tyngt, ruttnaden belägrar plats inuti, sprider sig, skapar oreda, färgar rörelser, tankar, tal, drömmar. Jag är korsfäst i den här världen, du också. Alla är sjuka, det finns inget som kan benämnas som friskt. Strimman ljus urholkas, håller inte hela vägen ut.

Det enda jag kan göra är att besmitta andra med mig själv. Mitt blod är förvisso snart renat, det har inte längre någon makt. Snart är det verkligheten som gäller. För att överleva krävs serier av intalningar, ramsor som vaggar ro, övertygandet: smärtan är till sin form aldrig fullständig och koncentrerad, det finns inte ett kompakt mörker som täcker en hel livsålder, det finns uppehåll, strimman ljus är tillgänglig, för alla, oavsett antal urgröpta hål.

Jag är en docka. En hora. En gul fantasm. Den här vaxplatsen skrämmer mina vänner. Den rädslan är obefogad. Den här vaxplatsen erbjuder befrielse.

...

Strimman ljus består av våld. Låt oss utsätta oss för det våldet.

Rut Hillarp säger: Men jag kan inte stanna, det förstår du väl, vi får inte stänga in oss i den här lilla försonade världen, jag måste ut i världen, jag måste ut i ondskan igen, rota i min olust.

Olimpia håller med, drar och sliter i mig, river.

Dagens outfit: Violence

klippa pappdockorna som gråter

the face of the day

Jag har i alla fall inte tappat ansiktet ännu.

Dagens outfit: Ljusbländande

ekon från de döda

När jag ändå nämner farfars död kan jag lika nämna något om morfars också. Jag är en utmäterska av rättvisa.

Morfar dog på min födelsedag.

Det var min mor som ringde. Hon befann sig på sjukhuset, satt intill morfar. Hon placerade luren intill hans mun så att jag kunde höra hans andning. Det kokade och bubblade, precis som i en kaffekokare. Var kom all den vätskan ifrån? Han som tidigare var så torr i munnen av mediciner och nikotin.

Vad jag önskar att även albinosyster skulle ha fått höra hans andning, precis så som jag hörde den.

När han dog frammanade jag känslor av sorg och saknad. Jag skrev fram dem trots att jag inte kände något.

Jag önskade mig religion. Jag önskade mig tro. Något önskade jag mig. Något som kunde lindra den känsla jag hade framtvingat.

Men jag hade ingenting, undrade ingenting. Jag var kött och maskin och hud. Jag var inget annat än det. Jag har inget att tro på, vill inte tro på något. Trots att folk dör runtomkring mig och lusten segmenteras och blir ytterst svårtillgänglig på grund av sin självstympande natur.

Christina Ouzounidis (i pjäsen Där allting rör sig, I Aulis I) säger: Det är möjligt att jag är besatt av mina egna tankar eftersom ingen annan göder dem. Samuel Beckett säger: man letar efter sig själv bland bergen och på slätten, det är naturligt, man vill ha sig själv, man vill ha sig i sitt hörn, det är inte kärlek, det är inte nyfikenhet, man är orolig, det är trötthet, man vill stanna, sluta resa, sluta leta, sluta ljuga, sluta tala, sluta ögonen men sina egna ögon, lägga beslag på sig själv kort och gott, sedan skulle allt vara över på ett ögonblick.

Jag brukar alltid vakna till liv igen när mensen vankas. Det ruttna blodet får mig att känna igen känslorna av lust. Jag skriver en text för varje lem och sedan sätter jag ihop dem så att olika avarter bildas. Jag klipper delar. Jag hugger in ord i plastkött. Jag sliter loss de olika kroppsdelarna. En dikt för varje lem. Varje lem blir en ny människa, en varelse som suktar och längtar efter ytterligare förvrängning. Dessa är de enda lekarna värda att leka. Sedan har jag en sprattlande hög av lemmars olika röster och bildutgjutelser. Jag har en segmenterad dockmaskin. Dess olika delar överlappar varandra, sys ihop, stympas och återinympas.

Jag måste in till benet, det är därför jag bryter upp lemmarna. Jag måste ännu längre in. Jag önskar mig magsäckar och avkapta revben. Därför doser av mister cooper, av inutibeskrivningar, av att vända ut och in.

Det är ett tvång att vara så upptagen av det som huden härbärgerar.

Mara Lee (i Ladies) säger: På de ställen där huden tycktes tunnast skimrade det i nyanser som varierade mellan grått, vitt och svagt rosa, som ett löfte, eller en anmodan. Att under huden fanns det en pärla, en aldrig så liten pärla. Den skatt som varje betraktare egentligen sökte, som blicken egentligen trånade efter. Det som gjorde att man hela tiden ville se mer, och djupare: mer hud, in till benet. Hon fortsätter vidare: Idag var hon ett med sin kropp, sitt utseende. Det fanns inget som skavde längre, ingen skillnad mellan inre och yttre. Det var en kropp som nästan hade blivit reversibel, in- och utsida var exakt samma sak.

Och så försvinner lusten och jag börjar hata igen. Jag vill vara en figur med runda former, som Barpapapa eller Muminmamma, rosa och vit och bredbent. Jag skulle skita på allt. Jag skulle bara vara ett hål.


Idag är det lördag. Godsägaren ska träffa sin lilla kurtisan. Han har rakat sig mycket grundligt. Just nu står han i duschen. Han ska lämna mig ensam på godset. Solen skiner utomhus. Det är ingen som kommer och räddar mig. Jag har försökt underhålla mig själv nere i tvättstugan. Alltid något.

Dagens outfit: Skyldig, utan dåligt samvete

om hjärtats uppbyggnad och sönderfall II

När jag undersöker fånget av dockor lite närmare upptäcker jag att alla deras frisyrer är fästade med vassa nålar.

Detta är alltså godsägarens gåva till mig.

Vad vill han att jag ska göra med alla dessa nålar? Vill han att jag ska göra som fröken Tillys gamla mor gjorde?


Fredagen den 30 november tar skådespelerskan Tilly Wedekind in på Hotel Deutscher Kaiser i München. Hon skriver in sig under sin mors namn: Mathilde Engländer. Mathilde Engländer begick självmord 1915 genom att svälja knappnålar som punkterade hennes inre organ. Tilly gör på ett annat sätt. Istället för inmundigandet av knappnålar intar hon ett rör med giftiga sårrengöringstabletter och ett halvt dussin morfintabletter. Tilly Wedekind dör inte. Hon skulle ha följt sin mors exemplar. Knappnålar är mer effektiva.

Jag vet inte vad godsägaren vill.

Inatt hade jag feber.

Jag har aldrig feber, det är för att jag har så kallt blod. Anledningen till febern den här natten måste vara havsluften och mina sönderbrända läppar. Väggarna har rört på sig inatt. Det är på grund av gökurets bladformiga pendel. Tick-tack-tick-tack. Det känns som om jag befinner mig hemma hos min mormor. Minnet av hennes amputerade tå påverkade drömmarna jag hade inatt.

Idag är saker och ting lite mer sammanväxta. Idag ska jag försöka vara klar och ren.

Dagens outfit: Läppstift (Chanel no 27 Kabuki)

att skapa helhet genom söndring

Om detta är en plats för uppbyggnad vill jag hellre ha en plats för sönderfall, uppluckring, kontrollförlust.

Vad gör jag då?

Raderar alla referenser, bryter sönder dockors kroppar, går inåt?

Nej.

Everybody get so much information all day long that they lose their common sense.
- Gertrude Stein

Jag återger. Jag återupprepar mig själv.

Fyller det mig med förakt?

Nej.

Allt som jag är trött på gör jag, och så gör jag det lite till.

Dagens outfit: Much is more

per automatik

Jag ville inte vila i tystnad eller i ett slutet rum längre.

Jag tänkte att det inte var bra för mig. Så tänkte jag. Det måste finnas något annat och detta något annat är jag tvungen att skapa en plats för och det var precis vad jag gjorde.

Så.

Nu: Jag vill bara sysselsätta mig, aktivera mig. Det river och sliter inuti mig. Det är adrenalin, seratonin, dopamin, ritalin. Och vårljus. Måste hålla halten hög. Kan inte sluta. Med någonting. Det bara fortsätter. Äter inte. Sover inte. Klipper pappdockor. Blöder.

Jag tror inte jag finns längre.

Ibland tror jag mig kunna skilja på det som är dåligt och det som är sämre.

I början trodde jag det tydde på framåtanda, alla dessa igångsatta mekanismer, eller i alla fall en riktning åt rätt håll. Ack så fel jag hade. Min hjärna kokar. Jag sysselsätter mig med helt fel saker. Jag har hela tiden andnöd. Jag som hatar ordet röst har inget annat val än att nu låta den helt ockupera mig, rösten eller bara ordet röst, jag vet inte. Det är i alla fall ett jävla mumlande, skrikande, tjattrande, surrande. Just det där tramset som jag hatar. Att jag överhuvudtaget låter det ske?!

Jag ger gutturala läten ord. Det är inte rätt. Jag är inte trogen det gutturala. Jag är inte trogen mig själv längre. Det är onaturligt, det är inte meningen. Men nu har jag börjat. Jag är nu en del av det. Det är inte utanför mig, det är inte inuti mig. Jag är mitt i det och det äcklar mig. Det äcklar mig.

Jag stoppar munnar full med skit. Jag gör det fast jag inte vill. Men jag är heller inte förmögen att hindra det.

dominatrix

Oäkting. Bortopererad tå. Höftproblem. Längdskidåkardrottning. Dominant. Asocial. Feeder. Sträng. Kylig. Härskarinna. Väverska. Grand Old Lady.

Min mormor.

Jag åker tåg genom hela Sverige, jag åker tillsammans med bror. Jag börjar tröttna på det här livet, att befinna mig i samvaro med människor. Det krävs så mycket uppmärksamhet, så mycket iakttagelse och lyhördhet. Jag måste vara på min vakt. Jag förvandlas till lilllasyster riding hood, rädd för att trampa på tår. Och så slussas jag vidare, till ännu ömmare tår, till mormors amputerade tåstump.

Jag saknar Olimpias sträva tunga och vassa klor, jag saknar mina dockor och godsets båda flyglar. Främst saknar jag godsägaren. Jag saknar hans röst, hans händer, hans längd, hans mörkhet och lockhåriga hjässa. Jag saknar hans kuk.

I det här familjelivet på släktgården reduceras jag. Jag öppnar knappt munnen längre, jag göder hat.

Nu måste jag hjälpa mormor att steka fisk, att massera fötter, att leta efter de borttappade guldörhängena, att skotta snö, att mata fåglarna, att dammsuga heltäckningsmattan. Det är jag skyldig henne för sorgen hon hyser.

Jag håller på att förgås här, att svepa in mig i rött tycks vara den enda lösningen. O godsägare! Varför? Varför skickar du iväg mig på resor som du tror ska verka gynnande på min hälsa? Hellre sitter jag inlåst på godset, öppen för dockors lekar, besattheter och perversa lustar.

O godsägare, varför?

Mitt språk urholkas, mitt varande suddas ut, jag vet inte vem jag är. Jag är förslappad, slö, avmätt. Jag accepterar detta tillstånd men inombords gråter jag.

O godsägare, kom och hämta mig!

Dagens outfit: Red Riding Hood & Obotlig Längtan

familjeliv

Det går inte att orda mycket om min lobotomerade bror, nej, det går inte.

Han experimenterade med sina frontallober i unga år. Sedan dess har han inte varit sig lik. Eller så står han sig själv närmare än någonsin just nu, jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag vet ingenting om min brors tillstånd, kan inte uttala mig om det, är inte förmögen till det.

Jag bara sitter, förslappad, och betraktar det lilla familjelivet.

Dagens outfit: Experimentmössan