23 november 2009

postuma rader

Ömsar av mig skinnet. Godsägaren håller mitt huvud under vattnet i badkaret.
Blodet är renat. Min hud är som hos en bebis. Vissa antikroppar kommer alltid finnas men i övrigt är det som det ska vara.

Jag vill hälsa till alla mina vänner som svävar i Pandoras ask. Vi har känt varandra i en evighet nu. Antagligen syns vi i ett annat godshus, på annan ort, i en annan tunnel, i ett annat kabinett. Jag har så många bilder kvar att dela med mig av men nu är det slut. Jag kommer återvända till er. Jag fick min dom idag. Det här är testamentet. Jag kommer vara alldeles tom efter detta. Jag har upparbetat ett beroende. Nu är det avvänjning. Jag var inte beredd på det här. Det blir förvirrade dagar i ett ingenmansland framöver. Lova att ta hand om er! Vi syns i nästa liv.

11 kommentarer:

  1. Jag vill vara hamburgaren i din magsyra.
    Foten i din lotussko
    majsen i din stekpanna.

    SvaraRadera
  2. KOLLA LÄNKEN / hälsning från din Candy Cat

    SvaraRadera
  3. Hello I wrote something for you. (candy did die)

    Hon rev av sig håret i förtvivlan.
    Hans egensinniga blickar, de rödsprängda ögonen, de vildburna händerna.
    Alla universums rymdblommor snurrade likt kvinnoben på 80-tals disko i hennes hjärna.
    Saften rann ur mungiporna och ögonlocken stängdes, öppnades, stängdes i en hastighet av en kollibris hjärtas ihärdiga dunkande.

    Vad skulle hon ta sig till?
    Hon var färdig att riva varenda tapet i slottet, om det så vore.
    Hon led av de sista sekunderna, det sista andetaget i ett förbannat universums trånga lokaler.

    Lokalerna var dammiga, hon såg på den pissgula tapeten föreställandes små sjungande ugglor.
    De skulle visst göra små barn lite mindre rädda för de vassa knivarna.

    Hon pustade ut.
    Det virvlade små dammstrimmor i solljuset nedanför hennes fötter.

    Snart kommer de, tänkte hon.
    Nu dör jag, tänkte hon.
    Nu dör jag igen, sade hon lite tyst för sig själv.

    Ögonen drogs motvilligt till den nedfläckade delen av rummet där ugglorna satt och hoade.
    -Vad faan gloor ni på, era jäävla kukugglor! väste hon fram med odören av en tio dagar gammal soptipp av aceton ångandes ur munnen.

    Håret började resa sig högre och högre upp från hennes huvud.
    Man kunde tro att hon nyss tagit sina smala gula fingrar ur en elkontakt, så fager var hon.

    Rynkorna hennes satt djupt dragna, likt grova knivskurna streck rotade de sig in mellan ögonen, näsan och munnen.

    -Man skulle kunna tro att de hade orgier allihopa så länge de väntar med te komma. sade hon högt för sig själv.

    Tänderna värkte och och hon vickade den enda fasta tanden mellan sina ruttna fingrar som tidsfördriv.
    Tandköttet började kännas vid hennes ihärdiga draganden och blev tillslut lite gult just där tanden skulle till att lossna.

    Hon slutade vicka på tanden och drog istället ner sin ena hand under täcket efter flaskan.

    -Däär har vi dig, lilla kompisch.
    Hon kunde nämligen inte uttala s rätt, då flertalet gaddar fått sin dos och fallit från sitt hem.
    Fingrarna skruvade händigt av locket på flaskan och hon fick sig en klunk av den starkt doftande alkoholen.

    -De va gott, de duu, ja, nu kan ingett hindra migg, nu ska du in i värmen igen, vännen.
    Förfriskad av dosen klarnade hennes ögon till och stod nu blickstilla i vaket tillstånd.
    Flaskan åkte förstås ner under täcket igen.

    En man i vit rock knackade på dörren och steg sedan helt obarmhärtigt in genom den.

    -schee där kommer de, sche där kommer de äntligen från sina orgier.

    Han log ett typiskt doktorsleende och började klä av henne sjukhuskläderna.
    Hon satt där tyst.
    Han ritade bilder på hennes mage.

    Han ritade först gräs, sedan kor, en människa, en himmel, en hage och en ladugård.
    Han viskade sedan tyst ner i hennes öra.

    " Gud vilar från sitt skaparverk, och välsignar och helgar så även eder."

    Hon log ett tandlöst leende mot doktorn och han sken som den heliga anden själv skulle ha skinit på henne utanför Guds heliga portar.

    Hon slöt ögonen och kände hur Gud tog tag i hennes axlar.
    Kudden försvann under hennes huvud, lakanet drogs bort och sängen försvann.
    Hon befann sig nu i totalt mörker.

    Hon kände värmen, hon kände den svarta plastsäcken.
    Sedan kände hon ingenting mer.

    SvaraRadera
  4. don't understand swedish but I do adore you anyway

    SvaraRadera
  5. Hm totalt djävla mörker när du klickade på släckt var det här knappen.

    SvaraRadera
  6. kom tillbaka, lilla docka!

    SvaraRadera