pandoras ask öppnad

Nej, ingen levande fågel i sikte. Men andra, som jag kan äta mig mätt på.

Idag måste godset städas, aftonklänningar vikas, spetsunderkläder gömmas. Jag tror förresten att godsägaren är deprimerad. Han sitter i godsfönstret dygnet runt och röker sina cigaretter. När han inte sitter där står han framför gökuret, vrider gång på gång upp det, väger kottarna i sin hand, hävdar att gökar är de ondskefullaste djuren på den här planeten och att vi inte borde tolerera något sådant på vårt gods.

Jag vet inte vad jag ska göra för att muntra upp honom. Att dränka mig i blommor brukar fungera, men just idag vet jag inte om det har någon effekt. Förresten är min liljekonvaljparfym slut.

Ikväll ska jag hem till Salomé. Det ska bli roligt.

Jag har ingen värk idag.

Dagens outfit: Blomster

du sköna gamla värld

Godsets fyra väggar, kuk-uret och Olimpias vansinne. Dagarna blir allt snävare ju mer tiden krymper. Jag är ingen människa. Jag tror aldrig jag har varit en.

Dagens outfit: Spetsstjärt

vill vara någon annanstans än här

(chin-chin)

Gråmulen dag. Dränkta blomrötter. Torr mun. Bokhylla vars titlar inte lockar. Förbrukad tillvaro, ett nergånget gods.

Att dölja ögonen är ingen idé.

Jag måste vara en del av det kugghjul som driver det här godset framåt, men nej: oförmögen.

Ouppackade kartonger. Klänningar som är alldeles för stora, avklippta jeans som trillar ner från höfterna, bomullslinnen som ger röda märken. Snedgångna skor och trasiga halsband. Pärlor överallt.

Gökuret skänker ingen tid som känns avslutad. Det är det jag suktar efter: det avslutna, en dag som helt enkelt känns färdig. Ett slut.

Jag vill att någon erbjuder mig något som jag absolut inte kan avfärda.

Godsägaren sitter vid sitt massiva skrivbord, tecknar öar och gör upp landgränser. Olimpia är vårkåt, galen, en virrpanna. Jag är inte förmögen att sysselsätta mig med något. Varken porslinshundar eller odiskade kaffekoppar manar mig till handling.

Dagens outfit: Svart klibbigt foder

om hjärtats uppbyggnad och sönderfall II

När jag undersöker fånget av dockor lite närmare upptäcker jag att alla deras frisyrer är fästade med vassa nålar.

Detta är alltså godsägarens gåva till mig.

Vad vill han att jag ska göra med alla dessa nålar? Vill han att jag ska göra som fröken Tillys gamla mor gjorde?


Fredagen den 30 november tar skådespelerskan Tilly Wedekind in på Hotel Deutscher Kaiser i München. Hon skriver in sig under sin mors namn: Mathilde Engländer. Mathilde Engländer begick självmord 1915 genom att svälja knappnålar som punkterade hennes inre organ. Tilly gör på ett annat sätt. Istället för inmundigandet av knappnålar intar hon ett rör med giftiga sårrengöringstabletter och ett halvt dussin morfintabletter. Tilly Wedekind dör inte. Hon skulle ha följt sin mors exemplar. Knappnålar är mer effektiva.

Jag vet inte vad godsägaren vill.

Inatt hade jag feber.

Jag har aldrig feber, det är för att jag har så kallt blod. Anledningen till febern den här natten måste vara havsluften och mina sönderbrända läppar. Väggarna har rört på sig inatt. Det är på grund av gökurets bladformiga pendel. Tick-tack-tick-tack. Det känns som om jag befinner mig hemma hos min mormor. Minnet av hennes amputerade tå påverkade drömmarna jag hade inatt.

Idag är saker och ting lite mer sammanväxta. Idag ska jag försöka vara klar och ren.

Dagens outfit: Läppstift (Chanel no 27 Kabuki)

godsägarens omhändertagande

Som plåster på såren för fredagens utflykt med bränd hud och bilder på näthinnan som aldrig vill försvinna ger godsägaren mig ett fång dockor. Jag tackar och tar emot. Han bjuder ut mig till havet och sanden. Jag tackar och tar emot.

Jag bränner ingenting förutom läpparna.

Väl hemma på godset tvättar vi oss. Godsägaren tänjer ut mitt anus. Vi gnider oss mot satinkuddarna.

Idag har jag frossa. Huvudet är tungt.

Godsägaren har installerat ett nytt gökur på väggen. Pendeln tickar. De tunga kottarna av massivt material drar sig mot golvet. Jag vill lägga mig under gökuret med öppen mun men gör det inte.

Godsägaren ger mig ingen uppmärksamhet idag.

Jag sitter i soffan och snorar. Huvudet blir allt tyngre och ingenting blir bättre. Den där idioten som fick ett epileptiskt anfall utanför godset i fredags stör mig fortfarande. Mina armar börjar som tur var att svalna.

Gårdagens outfit: Sand och Godsägarfötter