att besegra sommardagarna

När godsägaren ropar på mig är hans röst så avlägsen. När jag borde känna hunger och hål i magen är jag istället däst, mätt, tung. Orubblig. Som om jag inte gjort annat än stoppat munnen full. Jag har gloögon och en trög hjärna, en del skulle kalla mig förståndshandikappad, andra skulle beteckna mig som en flicka på flykt, med blinda ögon -

Det är inte sant, det är något annat -

Det är ett slut. Ett slut på huvudvärken, diarréerna, isoleringen, det skygga och den vacklande talförmågan - ren och skär glädje - det är vad jag tror det är.

Godsägaren är inte här inatt, jag vet inte var han är.

Han kommer bli förvånad när han återvänder och först inte kan hitta mig, sedan kommer han bli lättad. Det kommer vara tidigt på morgonen när han hittar mig i vänstra flygeln. Han kommer varken lukta rök eller rosa parfym. Han kommer ge mig presenter. Jag vill ha en silvrig och högblank bikini. Det är det enda jag önskar mig. En silvrig och alldeles bländande bikini -

Den ska han trä på mig.

Och han ska ge mig en mercedes benz, en fucking jävla mercedes benz, med fartvingar och brända däck som lagt bakom sig tusentals och tusentals av mil. Och lektioner i hur man kategoriserar dofter från gatorna, hur man tar djupa andetag utan gasmask, hur man lyckas känna dofter av hyacinter och saltvatten och inte bara dofter av aska och bensin.

om doften

Agneta Pleijel säger: I kulvertar och blindgångar flyter en rå och löftesrik lukt / av människodelar, människonjurar, människodrömmar / Jag springer genom fabrikshallar och barnbördshus / där den råa lukten inte går att skura loss från väggarna / Jag är själv söndersliten, därför ska jag samla det / sönderslitna / Jag är själv rädd, därför ska jag samla det rädda. Hon fortsätter: Allt sjunker mot allt här, allt sjunker mot botten / Allt ska jag samla i korgen, allt ska jag sammanfoga / Ögon med ögon, fingrar med fingrar, / begär med begär, vatten med vatten / och skräck med skräck / Jag vet inte vad jag gör / men jag måste göra det /

(ur Änglar, Dvärgar)

Jag drömmer hela nätterna. Jag drömmer om Salomé som ligger i sin säng och onanerar, om Sue-Ellen som befinner sig högst upp i ett träd. Om godsägaren som bekantar sig med sexiga mexigirls och kommer hemdragandes med svininfluensan.

Alla drömmar jag har är sanna.

Seximexigirl med svininfluensa

Det vittnar doften om. Det vittnar helheten av de sammanfogade delarna om. Jag tål ingen mer smitta. Jag har ett bräckligt immunförsvar. Jag tål inte godsägarens bekantskaper.

Jag är stressad. Det faktum att jag är inlåst i högra flygeln hjälper inte. Jag har inte tid med drömmarna, inte tid. Jag har skrivit under ett kontrakt, detta kontrakt inbegriper avhållsamhet från gatorna, från gängse försörjning, från vilket umgänge som helst. Det skulle kunna innebära en lättnad men det gör det inte. Det gjorde det ett tag. Inte längre.

Dagens outfit: Syntetfötter mot godsgolv

om människorna och konsten

Trött på nätverkssamhället. Trött på miljöer där man ska knyta kontakter, mingla, vara fast förankrad i sin yrkesroll för sin yrkesrollsposition är det sista man vill riskera. Jag är så trött på försiktigheten. Trött på samarbetet. Trött på verbala djur.

Trött.

Samarbetet (om man nu tvunget måste arbeta kollektivt) är en undersökning mellan olika människor där ingen kräver att man måste göra si eller så, svara på den eller den frågan, uttrycka sig på ett visst sätt, engagera sig, ta sitt "ansvar", dvs sin del i samarbetet. Ett samarbete ska vara ett samarbete utan riktlinjer, där vi närmar oss varandra på våra egna premisser.

Jag har aldrig upplevt ett samarbete. Jag knullar.

Kroppsligheten är dock inget att förringa!

Är så trött. Och givetvis är konsten och självmordet tätt sammanlänkat!

Men jag anser heller inte att det är bättre att författare hellre dör än ger ut en massa skitböcker i syfte att bevara sin legend och myt. Om man är så mån att som läsare uppleva en förhöjd författaridentitet handlar det om konsumtion, om författaridentiteter som varumärke i syfte att bygga upp sin egen, som läsare, litterära identitet och då är vi tillbaka där jag började, på en mingelfest för nickedockor i en universitetsstad som är ute efter att knyta kontakter och vidga sina nätverk.

Är så trött.

Apropå de som anser att DI-skandaler och klottrande konstfackselever och iscensatta självmord bara är sätt att försöka utmärka sig, att få synas i medierna, att "provocera" och få positionera sig som ett namn redan under utbildningstiden.

Är så trött.

Det finns faktiskt saker och ting som tvunget måste undersökas. Att slänga sig ut i det utan att veta vart man kommer hamna eller hur det kommer sluta tyder på mod, på en faktisk vilja till att använda konsten till att nå något.

Trött, ser rött.

Idag vill jag inte öppna munnen.

Idag vill jag ha analsex trots att medikamenterna ger mig så mycket diarréer att jag ständigt är sårig i analen. Jag vill blöda, jag vill smitta godsägaren.

Idag vill jag sitta inlåst i högra flygeln alldeles ensam, inte ens dockorna vill jag ha, inte Olimpia.

Kommunikation är på alla sätt och vis förljugen, även den man utför med sig själv.

Idag är en fantastisk dag för självmord.

Att göda sin drift för att dö är inte alls beklagligt. Det är en strategi för att överleva i den här världen. Och givetvis är det förknippat med dikten.

Dagens outfit: Vassa redskap in i levern