att besegra sommardagarna

När godsägaren ropar på mig är hans röst så avlägsen. När jag borde känna hunger och hål i magen är jag istället däst, mätt, tung. Orubblig. Som om jag inte gjort annat än stoppat munnen full. Jag har gloögon och en trög hjärna, en del skulle kalla mig förståndshandikappad, andra skulle beteckna mig som en flicka på flykt, med blinda ögon -

Det är inte sant, det är något annat -

Det är ett slut. Ett slut på huvudvärken, diarréerna, isoleringen, det skygga och den vacklande talförmågan - ren och skär glädje - det är vad jag tror det är.

Godsägaren är inte här inatt, jag vet inte var han är.

Han kommer bli förvånad när han återvänder och först inte kan hitta mig, sedan kommer han bli lättad. Det kommer vara tidigt på morgonen när han hittar mig i vänstra flygeln. Han kommer varken lukta rök eller rosa parfym. Han kommer ge mig presenter. Jag vill ha en silvrig och högblank bikini. Det är det enda jag önskar mig. En silvrig och alldeles bländande bikini -

Den ska han trä på mig.

Och han ska ge mig en mercedes benz, en fucking jävla mercedes benz, med fartvingar och brända däck som lagt bakom sig tusentals och tusentals av mil. Och lektioner i hur man kategoriserar dofter från gatorna, hur man tar djupa andetag utan gasmask, hur man lyckas känna dofter av hyacinter och saltvatten och inte bara dofter av aska och bensin.