Jag göder förvisso många drömmar om odödlighet.
Jag drömmer nämligen om levande spädbarnsdockor. Jag längtar till den dag då godsägaren äntligen befruktar mig.
Det är möjligt att bli befruktad redan idag men då kommer våra foster bli muterade. Det beror på de starka medikamenterna jag intar. Det är absolut förbjudet för mig att bli gravid, det säger hela läkarkåren, absolut förbjudet, i alla fall inom det närmsta året framöver. Det går inte att riskera att framavla ett barn som är skadat, som blir sönderslitet av gifter redan på den allra tidigaste cellnivåbildningen.
Men jag hyser denna längtan. Likaså godsägaren. Kanske att vi faktiskt väljer att gå emot rekommendationerna. Vi vill så gärna ha en levande docka. Vi brukar klä Olimpia i dockkläder för att stilla vår gemensamma längtan, våra hjärtan dunkar vilt.
Mitt hjärta har aldrig varit skadat, mitt hjärta är det enda som har bibehållits. Min övriga lekamen är förstörd, även hjärnan, men hjärtat har aldrig tagit skada. Vid upprepande tillfällen har jag samlat stamceller från ryggmärgen och sedan injicerat dem direkt in till hjärtmuskeln - på så vis bildas nya hjärtmuskelceller, blodådrorna tätnar och funktionen av hjärtat bibehålls. Hjärtat blir motståndskraftigt mot all slags yttre påverkan. Som tillägg har det också fungerat bra att injicera nitriter till hjärtat. Nitriter är samma slags ämne som injiceras till laxar för att ge dem deras friska rosaröda färg. Det är ett ämne som fungerar som konserveringsmedel för charkuteriprodukter.
---
Länge har jag sammanlänkat dockorna med orden, men det var fel. Jag har insett hur fel det är. Dockorna är konkreta och inte alls lika tvångsmässigt ledade och ombytliga som språket. Dockorna är variationer av kropp som går att kontrollera, det är inte språket. Dockorna lindrar. Det gör inte orden.
Orden har inget gott alls i sig.
Varje dag utför jag en lek som jag avskyr.
Jag är fast.
Det är givetvis godsägarens fel, eller kanske förtjänst. Han låser in mig. Jag har längtat i hela mitt liv efter att bli inlåst. Han portionerar ut mat och mediciner till mig, han tar ut mig på promenader ibland, han gnider min vaxgula hud så att blodet inuti ska få genomströmning. Han binder mig, han är min sjuksyster. Han har presenter åt mig i sina uniformsfickor och innanför rockfodret, han bjuder mig på mull och uppskyfflad jord för han vet att jag älskar det, han portionerar ut allt i jämna doser, han håller mig levande. När vi knullar beskriver han tahitiska skönheter för mig, glänsande bruna kroppar som solar nakna på söderhavsöar, som vi tillsammans kan slicka bort saltet på. Godsägaren är fantastiskt skicklig på att joddla. Hans händer är tunga och alltid varma och när han rör vid mig får jag andnöd. Han är lång och hårig. Han är stark. Han sparar på konserverat kött i syfte att bunkra upp för kommande undergångar. Hans mor är en spådam och hans far en muslim.
Han älskar mig. Godsägaren älskar mig. Och jag älskar honom.
Dagens outfit: Hjärtbehån
Jag drömmer nämligen om levande spädbarnsdockor. Jag längtar till den dag då godsägaren äntligen befruktar mig.
Det är möjligt att bli befruktad redan idag men då kommer våra foster bli muterade. Det beror på de starka medikamenterna jag intar. Det är absolut förbjudet för mig att bli gravid, det säger hela läkarkåren, absolut förbjudet, i alla fall inom det närmsta året framöver. Det går inte att riskera att framavla ett barn som är skadat, som blir sönderslitet av gifter redan på den allra tidigaste cellnivåbildningen.
Men jag hyser denna längtan. Likaså godsägaren. Kanske att vi faktiskt väljer att gå emot rekommendationerna. Vi vill så gärna ha en levande docka. Vi brukar klä Olimpia i dockkläder för att stilla vår gemensamma längtan, våra hjärtan dunkar vilt.
Mitt hjärta har aldrig varit skadat, mitt hjärta är det enda som har bibehållits. Min övriga lekamen är förstörd, även hjärnan, men hjärtat har aldrig tagit skada. Vid upprepande tillfällen har jag samlat stamceller från ryggmärgen och sedan injicerat dem direkt in till hjärtmuskeln - på så vis bildas nya hjärtmuskelceller, blodådrorna tätnar och funktionen av hjärtat bibehålls. Hjärtat blir motståndskraftigt mot all slags yttre påverkan. Som tillägg har det också fungerat bra att injicera nitriter till hjärtat. Nitriter är samma slags ämne som injiceras till laxar för att ge dem deras friska rosaröda färg. Det är ett ämne som fungerar som konserveringsmedel för charkuteriprodukter.
---
Länge har jag sammanlänkat dockorna med orden, men det var fel. Jag har insett hur fel det är. Dockorna är konkreta och inte alls lika tvångsmässigt ledade och ombytliga som språket. Dockorna är variationer av kropp som går att kontrollera, det är inte språket. Dockorna lindrar. Det gör inte orden.
Orden har inget gott alls i sig.
Varje dag utför jag en lek som jag avskyr.
Jag är fast.
Det är givetvis godsägarens fel, eller kanske förtjänst. Han låser in mig. Jag har längtat i hela mitt liv efter att bli inlåst. Han portionerar ut mat och mediciner till mig, han tar ut mig på promenader ibland, han gnider min vaxgula hud så att blodet inuti ska få genomströmning. Han binder mig, han är min sjuksyster. Han har presenter åt mig i sina uniformsfickor och innanför rockfodret, han bjuder mig på mull och uppskyfflad jord för han vet att jag älskar det, han portionerar ut allt i jämna doser, han håller mig levande. När vi knullar beskriver han tahitiska skönheter för mig, glänsande bruna kroppar som solar nakna på söderhavsöar, som vi tillsammans kan slicka bort saltet på. Godsägaren är fantastiskt skicklig på att joddla. Hans händer är tunga och alltid varma och när han rör vid mig får jag andnöd. Han är lång och hårig. Han är stark. Han sparar på konserverat kött i syfte att bunkra upp för kommande undergångar. Hans mor är en spådam och hans far en muslim.
Han älskar mig. Godsägaren älskar mig. Och jag älskar honom.
Dagens outfit: Hjärtbehån
.JPG)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar