manual för maskinflickor (del IV)

"Automaten, androiden och roboten gestaltar våra förhoppningar om vad människan borde vara; men framförallt våra mardrömmar och fantasier om vad människan inte är eller inte får vara. Automatens fantiserade eller faktiska kropp balanserar över den avgrund som ska skilja levande och dött, människa och maskin. Den är en kuslig gränsvarelse som, precis som monster, får bära på det vi inte vågar se hos oss själva. I våra föreställningar om automaten finner vi ofta sanningar om oss själva som vi inte tillåter i våra medvetna tankar och som vi har förskjutit till vårt omedvetna - det är också därför vi uppfattar den som pervers och skrämmande."

Sara Arrhenius och Cecilia Sjöholm, ur Ensam och pervers

präktigheten själv

Tullalah Bankhead säger: Det är bara fina flickor som skriver dagbok; de dåliga har inte tid.

Elmer Diktonius säger: Blott de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger.

Die puppe säger: En tam docka, en masturberande flicka med all tid i världen - dessutom med blodet renat, sida upp och sida ner, inte ett steg utanför godset, fladdrar med vingar i damm, avskräckt av epileptiker.

Olimpia skrocka: Godsväggar tunna, liv utrunna, allt du någonsin kunna, hepp hepp, här är du fast.

den heliga graal

överlevnadsplan (del II: excorcism)

"Man måste underkasta sig en ritual för att slippa vara rädd, man måste mångdubbla sina handlingar för att skydda sig mot världen."

Nina Bouraoui

överlevnadsplan (del I)

"Plantan är lätt angripen; djuret arbetar till det blir sinnesrubbat; hos människan tillspetsas det abnorma hos allt som kan andas.
Livet är en kombination av kemi och bedövning... Skall vi ta vår tillflykt till mineralernas jämvikt? Baklänges kliva över det rike som skiljer oss därifrån och imitera den normala stenen?"

E.M. Cioran

civilisationens fall och excorcism för överlevnad (gasmask für alle)

Det finns en värld utanför godset.

Tanken på den världen fyller mig med sådan vanmakt att jag aldrig mer vill röra på mig. Kvävs av luften, av epilepsianfallen, av blodet, de krokiga ryggraderna, de utländska männen, av barnen, av kvinnorna, av männen, dreglande munnar. Är beroende av gasmasken, beroende av godsets flyglar, av räddningen i väggarna. Varje sekund utövas tortyren, varje sekund vanmakt, en buk som sprättas upp här, en där, kroppar förvrids till omisskännlighet, jävla fucking knarkare i varje gathörn.

...

Lämningar från övergivna människotillhåll.

...

Varje kropp är avlägsnad en annan kropp. Ständiga fantomsmärtor. Varje annans minne är mitt minne, varje annans erfarenhet min. Vi är avhuggna lemmar, vilsna rör vi oss, trevar tafatt. Vi är hybrider, monstruösa - återuppfinner oss på nytt, igen och igen, bara för att orka överleva. Sexualitet är inte bara en mysig fruktsoppa, en ihopsättning av mjuka kanter och fascinerande vätskor (även fast det är en vacker tanke), sexualitet är våld. Varje urgröpt hål är ytterligare en urgröpning av ens egen kropp. Lemmarna är ofrånkomligt skapta, närvarande, smärtsamma.

Kroppsupplösningen inträffar inte förrän i inträdandet av döden.

Denna upplösning kan vi förvisso förmå oss till att iscensätta, gärna gång på gång, gärna rituellt; en lem här, en lem där, tvinga samman, sy blodiga stygn, utföra amputationerna. Alltid utsätta sig för synerna. Excorcism. Inte för utrensning, rening och bortträngning - nej, för överlevnad.

Sinnet blir givetvis tyngt, ruttnaden belägrar plats inuti, sprider sig, skapar oreda, färgar rörelser, tankar, tal, drömmar. Jag är korsfäst i den här världen, du också. Alla är sjuka, det finns inget som kan benämnas som friskt. Strimman ljus urholkas, håller inte hela vägen ut.

Det enda jag kan göra är att besmitta andra med mig själv. Mitt blod är förvisso snart renat, det har inte längre någon makt. Snart är det verkligheten som gäller. För att överleva krävs serier av intalningar, ramsor som vaggar ro, övertygandet: smärtan är till sin form aldrig fullständig och koncentrerad, det finns inte ett kompakt mörker som täcker en hel livsålder, det finns uppehåll, strimman ljus är tillgänglig, för alla, oavsett antal urgröpta hål.

Jag är en docka. En hora. En gul fantasm. Den här vaxplatsen skrämmer mina vänner. Den rädslan är obefogad. Den här vaxplatsen erbjuder befrielse.

...

Strimman ljus består av våld. Låt oss utsätta oss för det våldet.

Rut Hillarp säger: Men jag kan inte stanna, det förstår du väl, vi får inte stänga in oss i den här lilla försonade världen, jag måste ut i världen, jag måste ut i ondskan igen, rota i min olust.

Olimpia håller med, drar och sliter i mig, river.

Dagens outfit: Violence

också en drunkningsdöd

"Repen lindas runt mina bröst mitt skrov. Ljudlöst föser jag bålet över havsytan, ryggen nedåt knäveck strax under kallt vatten. Känsliga bits de av sjuka fiskdjur och hämndlystet knyter du sjukdom av rep. Jag kan se solen men den vill aldrig svara på mina rop, mitt ansikte min ovansida ständigt kyld. Du låter mig också vara. Låt mig inte vara."

les jours

utdömda platser och hunger

Det finns platser att besöka. Det finns hotell men inga jag för tillfället har tillgång till, alla verkar vara utrymda och låsta.

På den här platsen fungerar inget för tillfället. Godsägaren är stum. Olimpia har gömt sig bland dockorna. Jag är enormt hungrig men vet inte hur man lagar mat, därför proppar jag i mig sliskiga sötsaker. Borde klippa pappdockor, borde ställa upp dem på led för att sedan häfta dem samman, först då kommer befrielsen. Måste göda strimman ljus, måste en massa saker, hela tiden, och tro mig, detta med att vara tvungen dödar minsta lilla strimma.

Nu: Äta något, helst kött, helst något med svans.

Sedan: Kanske se en våldsfilm, kanske dränka mig i liljekonvaljdoft, försöka minnas drömmen jag hade inatt, smeka Olimpia, försöka sova, göda utväxter.

city of light

Jag har alltid förkastat strimman ljus som ska innebära hopp eller tro, den där strimman ljus som är en nödvändighet, något som krävs för att inte drunkna. Jag har alltid tänkt mig strimman ljus som en fix idé, en konspiration, förvisso också som ett livsbejakande, en omfamning, övermänniskan, danserskan som stryps av sina egna sjalar, mullvaden som härbärgerar ljuset inuti sig själv, ambulansmannen som fäster droppanordningar och utför elchocker på sig själv, men ändå -

Jag har verkligen inte fattat grejen med strimman ljus. Eller så minns jag helt enkelt inte.

Förrän nu -

Nu vill jag lapa strimman ljus i tid och evighet.

Igår: Jag hade inte på mig gasmasken när jag gick utanför godset, när jag gick ut på gatorna. Det var första gången på ett helt år. Och jag drack alkohol; martini, citronlikör, vitt vin, rosévin, starköl, whiskey, hela natten lång. Och strimman av ljus blev precis så nödvändig som alla hävdar. Världen är bullrig och stor och vacker och brinner, människor har djur och varelser som bor inuti, världen blir synlig på ett helt annat sätt när ljuset strålar, mycket tätare. Smågubbarna, korgossarna, kastratsångarna, siamestvillingarna, pysseldjuren, bröstkorgsflickorna - alla har de sin plats, sina linor att göra akrobatik och piruetter på. Hej Övermänniska, Hej Danserska, Hej glimrande Mullvad!

Jag tänker sära på benen tills de går sönder, tänker vira sjalar runt min hals så att jag stryps, tänker knulla döda djur, tänker göra allt det där som innebär en strimma ljus.

Nu: Jag har bara 3 sprutor och 80 tabletter och 20 dagar kvar.

Sen tänker jag ge mig ut i den här världen, tänker spara ut håret igen, tänker måla naglarna, tänker inte vara rädd för att bryta sönder mitt skelett.

Dagens outfit: Celebration

om människorna och konsten

Trött på nätverkssamhället. Trött på miljöer där man ska knyta kontakter, mingla, vara fast förankrad i sin yrkesroll för sin yrkesrollsposition är det sista man vill riskera. Jag är så trött på försiktigheten. Trött på samarbetet. Trött på verbala djur.

Trött.

Samarbetet (om man nu tvunget måste arbeta kollektivt) är en undersökning mellan olika människor där ingen kräver att man måste göra si eller så, svara på den eller den frågan, uttrycka sig på ett visst sätt, engagera sig, ta sitt "ansvar", dvs sin del i samarbetet. Ett samarbete ska vara ett samarbete utan riktlinjer, där vi närmar oss varandra på våra egna premisser.

Jag har aldrig upplevt ett samarbete. Jag knullar.

Kroppsligheten är dock inget att förringa!

Är så trött. Och givetvis är konsten och självmordet tätt sammanlänkat!

Men jag anser heller inte att det är bättre att författare hellre dör än ger ut en massa skitböcker i syfte att bevara sin legend och myt. Om man är så mån att som läsare uppleva en förhöjd författaridentitet handlar det om konsumtion, om författaridentiteter som varumärke i syfte att bygga upp sin egen, som läsare, litterära identitet och då är vi tillbaka där jag började, på en mingelfest för nickedockor i en universitetsstad som är ute efter att knyta kontakter och vidga sina nätverk.

Är så trött.

Apropå de som anser att DI-skandaler och klottrande konstfackselever och iscensatta självmord bara är sätt att försöka utmärka sig, att få synas i medierna, att "provocera" och få positionera sig som ett namn redan under utbildningstiden.

Är så trött.

Det finns faktiskt saker och ting som tvunget måste undersökas. Att slänga sig ut i det utan att veta vart man kommer hamna eller hur det kommer sluta tyder på mod, på en faktisk vilja till att använda konsten till att nå något.

Trött, ser rött.

Idag vill jag inte öppna munnen.

Idag vill jag ha analsex trots att medikamenterna ger mig så mycket diarréer att jag ständigt är sårig i analen. Jag vill blöda, jag vill smitta godsägaren.

Idag vill jag sitta inlåst i högra flygeln alldeles ensam, inte ens dockorna vill jag ha, inte Olimpia.

Kommunikation är på alla sätt och vis förljugen, även den man utför med sig själv.

Idag är en fantastisk dag för självmord.

Att göda sin drift för att dö är inte alls beklagligt. Det är en strategi för att överleva i den här världen. Och givetvis är det förknippat med dikten.

Dagens outfit: Vassa redskap in i levern