om doften

Agneta Pleijel säger: I kulvertar och blindgångar flyter en rå och löftesrik lukt / av människodelar, människonjurar, människodrömmar / Jag springer genom fabrikshallar och barnbördshus / där den råa lukten inte går att skura loss från väggarna / Jag är själv söndersliten, därför ska jag samla det / sönderslitna / Jag är själv rädd, därför ska jag samla det rädda. Hon fortsätter: Allt sjunker mot allt här, allt sjunker mot botten / Allt ska jag samla i korgen, allt ska jag sammanfoga / Ögon med ögon, fingrar med fingrar, / begär med begär, vatten med vatten / och skräck med skräck / Jag vet inte vad jag gör / men jag måste göra det /

(ur Änglar, Dvärgar)

Jag drömmer hela nätterna. Jag drömmer om Salomé som ligger i sin säng och onanerar, om Sue-Ellen som befinner sig högst upp i ett träd. Om godsägaren som bekantar sig med sexiga mexigirls och kommer hemdragandes med svininfluensan.

Alla drömmar jag har är sanna.

Seximexigirl med svininfluensa

Det vittnar doften om. Det vittnar helheten av de sammanfogade delarna om. Jag tål ingen mer smitta. Jag har ett bräckligt immunförsvar. Jag tål inte godsägarens bekantskaper.

Jag är stressad. Det faktum att jag är inlåst i högra flygeln hjälper inte. Jag har inte tid med drömmarna, inte tid. Jag har skrivit under ett kontrakt, detta kontrakt inbegriper avhållsamhet från gatorna, från gängse försörjning, från vilket umgänge som helst. Det skulle kunna innebära en lättnad men det gör det inte. Det gjorde det ett tag. Inte längre.

Dagens outfit: Syntetfötter mot godsgolv