den lantliga idyllens hågkomst

Natten spenderade jag i en barnkammare, nerbäddad i påslakan med Nalle Puh-motiv, i ett hus långt utanför staden.

Hon är småbarnsmor och självmordbenägen, hennes make är rallare och borta hela veckor. Han stod i pengaskuld till Bandidos men nu är den avbetald. Hon har inrett sitt hem i lantlig stil med vita höga skåp och rosablommiga tyger. Hon renoverar sitt kök. Hon sparar på änglar och har permanentat hår. Hon har dyra antirynk-krämer. Hon kommunicerar med spöken. Barnen har fasta rutiner. Hon är effektiv och mycket praktisk. Hon har gått ner i vikt.

Hon röker inte längre.

- Kärlen slammas igen, säger hon. Allt man gör mot sin kropp, till och med det man gör i 20-års åldern, består. Ända till nästa livet, och livet därefter.

Hon håller för näsan när jag röker. Hon bjuder inte på vin. Hon ber mig städa bort dinosaurierna efter hennes barn. Hon bjuder på kalvstek och potatisgratäng med bearnaisesås. Efter att barnen somnat tar hon fram lösgodis till oss.

På morgonen skjutsar hon hem mig till mormor.

Mormor tvättar håret.

Mormor ber mig att torka henne mellan tårna, handduken blir fet och brunflagig av smuts. Hon ber mig att torka tåstumpen. Den blöder och varar. Hon ber mig att rulla håret.

Efter vårdandet av mormor tvättar jag händerna mycket noggrant.

Om några timmar åker jag hem, till godsägaren och Olimpia och dockorna. Jag kommer aldrig mer be om frist, aldrig mer övertalas till kureringsresor. Jag vill befinna mig på godset för alltid nu, inlåst i vilken flygel som helst, det spelar ingen roll. Jag accepterar vadsomhelst. Godsägaren får spendera alla sina nätter tillsammans med sin lilla vän, den 22åriga kurtisanen. Olimpia får rivas och bitas. Jag vill bara ligga fastspänd i sängen.

Dagens outfit: Konturer

när knoppar brister

Åker bil med far och hans polska flickvän, hon med beskyddande handen över svullna magen. Hennes bröst är mycket större sedan sist vi sågs.

Givetvis åker vi Mercedes Benz, givetvis åker vi skitsnabbt, givetvis med musiken på högsta volym. Smältsnö och torrt gräs, öppna sjöar och röda stugor. Och så liken.

En dog nyligen av överdos i bystugan, en annan mördades och krossades i kvarnen. De ligger lite varstans, i dikena intill cykelvägarna, i industriområdena, mellan DollarStore och Jysk. Och så hundskiten.

Håller på att få panik, vill hugga sönder min kropp. Är detta vårkänslor? Fylls av eufori som strax omvandlas till rastlöshet, sprängs, vet inte hur jag ska hantera mig själv. Vill supa skallen av mig, vill åka till gangsterflickorna, smörja in dem med latex, dra bort svarta flikarna. Vill lägga min hand på deras magar under deras tajta trikåtoppar, vill kyssa deras svanktatueringar. Min far är likadan, livrädd för att åka hem till sin skokartong i hålan, livrädd för tystnaden och det som tyngt och svärtat ner varje möbel, varje prydnadssak.

...

De skjutsar hem mig till mormor. Hon sitter och pratar för sig själv vid matbordet. Klockorna tickar. Gammellukten gör mig spyfärdig. Hon äter omelett med kyckling och ärtor. Jag sätter mig mittemot henne, jagad och fladdrig.

Mormor går och lägger sig. Jag är utlämnad åt källaren.

Jag vet inte hur man stillar det här. Mina rörelser vill efterlikna varje utfört mord i den här staden, min kropp vill efterlikna varje gömt lik. Jag vill ha en vandaliserad kropp. Jag minns hur det känns att töja och slita och vidga.

Jag vet bara inte längre hur man gör.

ömmande moder

Min mor kommer för att hämta mig, för att slussa mig vidare, för att kidnappa mig.

Hon tycker inte det är nyttigt att jag ska umgås så mycket med mormor. Hon skjutsar mig till sin pittoreska lyxvilla där älgar och rådjur trampar ner hennes trädgård. Hon ska bjuda mig på avancerade kokkonster, hon ska sitta nära och skvallra, fråga ut mig om gangsterflickorna, om deras mödrar. Hennes feta katt ligger och pöser i hennes magra knä när hon gestikulerar.

Min mor.

Hon är silikonopererad och vältränad. Min mor är en milf. Hon har dyra kläder och dyra inredningsprylar. Hon är skuldsatt upp över öronen. Hon vill alltid vårda. Det är fredag idag och det innebär Den Stora Medicindagen. Hon vill sitta nära när jag sticker in kanylerna till min kropp, hon vill smeka och klippa mitt hår, hon vill smörja in min rumpa med vårdande salvor. Hon älskar att vårda. Hon älskar främst missbrukande unga män. Deras öden är så tragiska. De behöver en normal sexsymbol, en normal moder, detta kan de finna i henne, hon finns till för dem.

Ibland kommer kroppsarbetande män hem till henne, de har grova dialekter och smutsiga händer. De kommer hem till henne med räkor i sina fickor, räkor till den feta katten. Då smälter min mor. Hon bjuder in männen, hon öppnar dörren på vid gavel. De spenderar natten hos henne, kryper ner tätt intill henne under täcket.

Jag hoppas på inga manliga besök så länge jag befinner mig här.

Dagens outfit: Inlåst

bonjour tristesse

Vad återstår att göra i detta hus som har pelargoner och orkidéer i varje fönster, i detta hus vars hundratals klockor vägrar sluta ticka? Jag sitter inne på toaletten, har fötterna stödda mot lister och blommiga tapeter. Jag kan inte sluta onanera, måste förjaga gammellukten och matoset.

Mormor ligger inne i sitt sovrum med öppen mun och lyssnar på P4.

Jag orkar inte gå ut, vill heller inte vara kvar härinne.

dominatrix

Oäkting. Bortopererad tå. Höftproblem. Längdskidåkardrottning. Dominant. Asocial. Feeder. Sträng. Kylig. Härskarinna. Väverska. Grand Old Lady.

Min mormor.

Jag åker tåg genom hela Sverige, jag åker tillsammans med bror. Jag börjar tröttna på det här livet, att befinna mig i samvaro med människor. Det krävs så mycket uppmärksamhet, så mycket iakttagelse och lyhördhet. Jag måste vara på min vakt. Jag förvandlas till lilllasyster riding hood, rädd för att trampa på tår. Och så slussas jag vidare, till ännu ömmare tår, till mormors amputerade tåstump.

Jag saknar Olimpias sträva tunga och vassa klor, jag saknar mina dockor och godsets båda flyglar. Främst saknar jag godsägaren. Jag saknar hans röst, hans händer, hans längd, hans mörkhet och lockhåriga hjässa. Jag saknar hans kuk.

I det här familjelivet på släktgården reduceras jag. Jag öppnar knappt munnen längre, jag göder hat.

Nu måste jag hjälpa mormor att steka fisk, att massera fötter, att leta efter de borttappade guldörhängena, att skotta snö, att mata fåglarna, att dammsuga heltäckningsmattan. Det är jag skyldig henne för sorgen hon hyser.

Jag håller på att förgås här, att svepa in mig i rött tycks vara den enda lösningen. O godsägare! Varför? Varför skickar du iväg mig på resor som du tror ska verka gynnande på min hälsa? Hellre sitter jag inlåst på godset, öppen för dockors lekar, besattheter och perversa lustar.

O godsägare, varför?

Mitt språk urholkas, mitt varande suddas ut, jag vet inte vem jag är. Jag är förslappad, slö, avmätt. Jag accepterar detta tillstånd men inombords gråter jag.

O godsägare, kom och hämta mig!

Dagens outfit: Red Riding Hood & Obotlig Längtan