venus anadyomene

"Som ur en likkista av grönt bleck höjer
sig en kvinnoskalle, insmord med flott,
ur ett rostigt badkar, men håret röjer
de döda skalliga fläckar hon fått;

sen nacken, fet och grå, grova skulderblad
som sticker ut; en rygg, förkrympt och sned;
sen baken som väller fram, jäsande bred;
under huden ligger fettet som blad;

ryggraden lite röd; saken har en stank
som är sällsamt vidrig; man ser var skavank
som bäst borde betraktas under lupp ...

På skinkorna har ristats: Clara Venus;
- Och när denna kropp rör sig och visar upp
sitt arsle syns ett rötsår i dess anus."

Arthur Rimbaud

innanför godsväggarna

"Fortsatt kamp mot de egna kroppsdelarna. Slafsar sig själv på nytt. Stumnar stelnar stannar. Fortsätter åter igen. Ord slungas in i sig själva igen. Igensydda läppar. Igensydda kroppar. Fall faller falskt. I den flimrande fasen. Det rör sig mot det andra. Det sluter sig i sig självt igen. Det stannar där."

Johan Jönson, ur Efter arbetsschema

jubel över hotet

Anne-Marie Albiach säger: Ja.

Tystnad.

Anne-Marie Albiach säger: Ja, hot... det vill säga att kroppen i allmänhet är en hotad kropp, tror jag... Men där finns förstås ett begär... Jag tror det finns ett jubel... över hotet.

Tystnad.

lovligt byte

"Det finns en sorts vilja att förvandla kroppen till den händelse den bär på."

Anne-Marie Albiach

den groteska flickans sånger

Dikter ur Aase Bergs samling Hos Rådjur:

I marsvinsgrottan

Där låg marsvinen. Där låg marsvinen och väntade med blod om mun som min syster. Där låg marsvinen och luktade illa i grottan. Där låg min syster och svällde och värkte och bultade. Där låg marsvinen och hade ont överallt med benen rakt upp som skalbaggar och såg depraverade ut och var blå under ögonen som av månaders fördärv. Min syster kräktes stillsamt och likgiltigt, det rann sakta ur hennes slöa mun utan att hon rörde en enda nerv. Och grottan var spenvarm och full av höstlöv och under jorden låg armen från en skyltdocka. Där låg marsvinen och hade ont och var av deg. Där låg marsvinen bredvid knivarna som skulle skiva dem som limpor. Och min syster med läppar av blåbär, mull och gröt. Långt ute tjöt sirenen omänskligt. Det var där marsvinen låg och väntade med blod om mun och snedvridna kroppar, de väntade. Och jag var trött i hela magen av degfärs och marsvinslimpa och visste att de skulle hämnas på mig.

Rävhjärta

Nu har du åter skändat mitt mörkblå åderhjärta. Nu kväljer jag ut detta kvävda rävhjärta genom den råmande, blå munnen. Hjärtpumpen korallen vrider sig i etter. Nöden växer svår. Du sover öppen vid organen, jag ser ner i dig som djupt i sjö. Sakta kväver jag korallen, lystet sväljer jag detta spända rävhjärta genom den svidande, blodblå munnen. Bukbottnen bultar kränkt, korallen böljar. Sakta uppkräkt väntar efterbördens slam: jag måste slita denna sega sena från sitt fäste. Nu söker åter munnen din blå och beska mun. Där fräts en sista räv till skum och röta.

Sälrubbning

Sälköttet lossnade långsamt. Kroppklumparna klängde sig mot varandra - bakom dem sögs degen igen. Varelser utan armar och ben hade samlats längs den leriga missfallsflodens stränder. Vi väntade - jag låg också där och hade känslor i hullet. Den stora frukten föll rutten, sälbakelser krossades. Någon något flöt sakta där på ytvattnet, och molnet gled trögt ovanför.

Någon något drev sakta där i likspadets slöa strömmar. I flera dagar väntade vi på att cellblåsan skulle brista. Det hände ingenting. Fiskar flöt upp. Plåtbrynjan skavde mot pälsen.

Jag försökte livnära fostret i famnen genom att kräkas upp lök. Molnet öppnade slapphålet och lät nederbörd falla. Vi väntade. Fiskar flöt upp. Bakom oss slöt sig degen långsamt.

Artikel om Aase Bergs poesi här.

civilisationens fall och excorcism för överlevnad (gasmask für alle)

Det finns en värld utanför godset.

Tanken på den världen fyller mig med sådan vanmakt att jag aldrig mer vill röra på mig. Kvävs av luften, av epilepsianfallen, av blodet, de krokiga ryggraderna, de utländska männen, av barnen, av kvinnorna, av männen, dreglande munnar. Är beroende av gasmasken, beroende av godsets flyglar, av räddningen i väggarna. Varje sekund utövas tortyren, varje sekund vanmakt, en buk som sprättas upp här, en där, kroppar förvrids till omisskännlighet, jävla fucking knarkare i varje gathörn.

...

Lämningar från övergivna människotillhåll.

...

Varje kropp är avlägsnad en annan kropp. Ständiga fantomsmärtor. Varje annans minne är mitt minne, varje annans erfarenhet min. Vi är avhuggna lemmar, vilsna rör vi oss, trevar tafatt. Vi är hybrider, monstruösa - återuppfinner oss på nytt, igen och igen, bara för att orka överleva. Sexualitet är inte bara en mysig fruktsoppa, en ihopsättning av mjuka kanter och fascinerande vätskor (även fast det är en vacker tanke), sexualitet är våld. Varje urgröpt hål är ytterligare en urgröpning av ens egen kropp. Lemmarna är ofrånkomligt skapta, närvarande, smärtsamma.

Kroppsupplösningen inträffar inte förrän i inträdandet av döden.

Denna upplösning kan vi förvisso förmå oss till att iscensätta, gärna gång på gång, gärna rituellt; en lem här, en lem där, tvinga samman, sy blodiga stygn, utföra amputationerna. Alltid utsätta sig för synerna. Excorcism. Inte för utrensning, rening och bortträngning - nej, för överlevnad.

Sinnet blir givetvis tyngt, ruttnaden belägrar plats inuti, sprider sig, skapar oreda, färgar rörelser, tankar, tal, drömmar. Jag är korsfäst i den här världen, du också. Alla är sjuka, det finns inget som kan benämnas som friskt. Strimman ljus urholkas, håller inte hela vägen ut.

Det enda jag kan göra är att besmitta andra med mig själv. Mitt blod är förvisso snart renat, det har inte längre någon makt. Snart är det verkligheten som gäller. För att överleva krävs serier av intalningar, ramsor som vaggar ro, övertygandet: smärtan är till sin form aldrig fullständig och koncentrerad, det finns inte ett kompakt mörker som täcker en hel livsålder, det finns uppehåll, strimman ljus är tillgänglig, för alla, oavsett antal urgröpta hål.

Jag är en docka. En hora. En gul fantasm. Den här vaxplatsen skrämmer mina vänner. Den rädslan är obefogad. Den här vaxplatsen erbjuder befrielse.

...

Strimman ljus består av våld. Låt oss utsätta oss för det våldet.

Rut Hillarp säger: Men jag kan inte stanna, det förstår du väl, vi får inte stänga in oss i den här lilla försonade världen, jag måste ut i världen, jag måste ut i ondskan igen, rota i min olust.

Olimpia håller med, drar och sliter i mig, river.

Dagens outfit: Violence

jacquelines dagboksanteckningar

"de flesta människor refererar antagligen till fisting som en sexuell handling. jag gjorde det aldrig för sexuell njutning utan endast bulimiska skäl & det faktum att det är det enda som hjälper mig tömma min tarm (tillsammans med laxerande & lavemang). att "fiska" blev mitt ultimata beroende. jag brukade till och med sitta och fingermåla klosetten med min avföring & det kändes nästan som jag grävde efter en gömd skatt varje gång jag stoppade fingrarna i mitt misshandlade rektum. det vidrigaste med mitt beroende var det faktum att jag alltid fick avföring som fastnade under mina naglar & nagelband. jag kan fortfarande föreställa mig bitar av halvsmält mat på mina händer. händerna tvättade jag alltid i det rinnande vattnet från toalettstolen.

som värst stoppade jag in mina fingrar eller hela näven i mig själv cirka 50 gånger om dagen. oftast tryckte jag in den med våld & grävde fort & hetsigt. min händer stank alltid av bajs. i och med detta blev jag också en tvångsmässig handtvättare & gick frekvent runt & luktade på dem. det som började som en 40-minutersritual har utvecklats till uppåt 4 timmar. jag har gått från varmt till hett vatten i mina lavemang eftersom det inte längre gav mig känslan av tillfredställelse förrän jag kände hur det brann inuti mig.

jag skulle kunna skriva upp min dagliga tarmtömningsritual här men det skulle bli över 20 punkter & antagligen fylla ett A4.

hur ser nuläget ut tänker ni kanske. jag kan berätta det för er; efter år av misshandel fick jag slutligen en prolaps. jag ringde först min psykolog, ovetandes om exakt hur allvarligt ställt det egentligen var med min bulimi. slutligen akuten. jag har opererats tre gånger det senaste året & idag har jag en stomipåse. jag är inte ens 30 & jag har en stomipåse. jag är inte längre bulimisk men jag bor sedan förra året på ett långtidsboende för psykiskt handikappade. ibland drömmer jag om avföring."

jacqueline

100 dagar av ensamhet

"Igår satte jag mig upp i sängen, ett ben dinglande över kanten, foten som knappt snuddade vid golvet, och jag la min blick på den gröna ytterdörren. Jag har levt såhär i ett hundra dagar detta år. Tanken kom så plötsligt, så överväldigande, och jag visste att den var sann. Mitt huvud snurrade när jag tog mig upp ur sängen och började gå mot hallen, dragen till ytterdörren...

Det är sant. Ett hundra dagar av att leva i mina lakan, halva kroppen påklädd, halva kroppen under ett täcke, och den ljumma värmen som genomsyrar hela dagen. Att vakna med morgonljuset, att tappa räkningen på hur mycket klockan är, och att inte äta förrän man känner en grävande ilska i magsäcken. (Är det en huvudvärk tar man smärtstillande och lägger sig för att sova tupplur i två-tre timmar.) Ibland har jag inte ätit på över fyrtio timmar – inte annat än piller och vatten – och även om jag äter brukar det mest bilda staplar på matbordet av förpackningar jag inte sorterar och tallrikar jag inte diskar.

Ett hundra dagar. Tanken är hemsk, men så sann. Jag tänker tillbaka på året innan: då var det nog två hundra och sextio dagar som jag spenderade på det sättet, om inte mer. Och året innan? Hela sommaren försvann i melankolisk nostalgi, i smärstamhetens saudade – nostalgi och saknad för någon eller något som man förlorat, och som man vet man aldrig kommer få igen. En hel sommar, som alla somrar: förlorade i en varm, omtöckande dimma varifrån jag kliver ur förvirrad och med Interpol-sånger fastnaglade i mina tankar.

Jag kan inte komma ihåg en enda sommar då jag faktiskt fyllt dagarna med vad de ska fyllas av: grönska och solvärmd hud; stadsgator och kallt vatten drucken i skuggan av stora träd i parker; resor och hav och vatten och sand mellan tårna. Istället har jag kravlat från säng till fåtölj, lärt mig sommarens tv-tablå utantill, ätit kalla sallader och rester, och längtat efter att telefonen ska ringa. Ironin är att jag går in i varje sommar med idén om att denna gång, denna gång kommer det vara annorlunda. Och jag ringer, jag skickar textmeddelanden, jag strövar utmed gator, fikar, läser böcker, väntar med tålamod på att känslan av att detta är en underbar sommar – och efter två veckor utan svar från någon söker jag mig bort. Sätter på tv:n, struntar i att klä på mig, köper kall apelsinjuice och dricker den direkt ur förpackningen och förälskar mig i en ny fryst matvara. (Senast var det rösti.)

Varje sommar, år efter år, repeterar sig utan förlåtelse, utan förståelse. Jag kan inte se varför sommaren, av alla årstider, anses vara så perfekt – för mig är den smärtsam. Jag pillar på skavsår och sitter ensam på fiken; till slut kan jag inte läsa längre och jag sätter på ett tv-spel – sen kan jag inte spela längre, och jag sover längre på morgonen, ser på natt-tv när jag inte somnar, och hamnar i ett existensiellt limbo. Dagarna flyter ihop. Jag gör inte några anteckningar i min dagbok, för vad finns det att skriva om? Idag så... Funderade jag på att börja röka. För det skulle åtminstonde ge mig något att notera: hur många cigaretter jag inhalerar per dag. Bättre än att räkna timmar. Eller skulle jag notera vad grannarna gör? Igår natt runt tre-snåret började en av grannarna ha sex. Jag hoppas iallafall att det var sex: det lät smärtsamt och osexigt. Gunga-gunga-gunga. Ibland är jag glad att jag inte har någon att ha sex med, ljuden är så hemska.

Dag ut, dag in, emellanåt punkterade av att jag sätter penna mot papper: men hur ska jag kunna urskilja en dag a skrivande i sängen från en annan? Besviken på mig själv sover jag med fönstret öppet, även när det regnar och blixtrar, och drar ner persiennerna, fryser konstant om fötterna, drömmer mardrömmar... Tiden går. Jag märker ingenting, glömmer bort tre månader, minns enbart sommartristessen.

Ett hundra dagar av att sitta i min lägenhet. Är detta ett liv värt att leva?"

feral beast

grunden för autonom teknologi

Godsägaren matar mig med kött. Med vårt allra finaste silverbestick skär han det möra köttet i små små bitar. Köttet smälter i munnen på mig, så mört och fint är det.

När det vankas efterrätt (ananas, melon och nakenbilderna från en besökare vars närvaro på godset nuförtiden är obefintlig) ger godsägaren mig läkarblicken. Han säger att han vet vad jag lider av. Jag väntar med förväntan på hans diagnos.

Jag väntar förgäves.

Han säger inte ett knyst. Han matar mig med lite mer kött. Sedan säger han att det är läggdags.

Jag är så lättköpt.

Så fort godsägaren kräver lydnad står jag redo och öppen. Jag är gul. Jag är docka. Jag är maskin. Jag kommer aldrig kräva av repet att det ska luckras upp. I´m happy.

om att vaccineras

Jo, det svallande är fortfarande intakt. Ingenting har stelnat och besöken har varit ihållande. Lägg till blod från äggstockarna på det.

Godsägaren vill muntra upp mig. Han tycker jag ser eländig ut. Antagligen spelar jag långt ifrån den 22åriga lilla kurtisanens liga. Det var länge sedan jag var purung och rosa. Han vill att jag ska få lite färg om kinderna.

Som om det skulle hjälpa.

Godsägaren sätter på mig gasmasken, tar mig vid handen och för mig utomhus. Det är fruktansvärt hett. Vi åker till en parkeringsplats på landet. Vi sitter ner på plaststolar intill en campingvagn där det står en korvgubbe. Vi äter korv och dricker kaffe med konjak i. Vi tittar på äldre män och deras fruar. Det är verkligen gassande hett. Givetvis bränner jag mig. Som om inte det vore nog händer en sak på gatan utanför vårt gods som traumatiserar mig.

Det är en ung man på cykel som får ett epilepsianfall. Han ramlar av cykeln. Han ligger och rycker med krokiga händer och fradgande mun. Han ser ut som en cp-skadad. De unga invandrarpojkarna ringer ambulansen. Jag gör ingenting. Jag glor. Kan inte sluta glo. Vill sparka sönder killen med epilepsi. Jag vill spy på honom. När jag kommer hem skär jag sönder armarna. Det var epilepsisnubben som manade mig till det.

Ikväll kommer det bli mycket spring i trapporna. Det är jag säker på. Zigenarhoran i jungfrukammaren intill kommer göra sitt.

Människor lyckas ta sig igenom min gasmask och det irriterar mig.

Det är fredag idag, det vill säga Den Stora Medicindagen. Jag ska dränka mig i min liljekonvaljparfym för att få bort dofterna från alla salvor och injektionslösningar. Jag hoppas Olimpia vill göra mig sällskap.

Dagens outfit: Sprutor (Den Stora Medicindagen)

architectural metaphor

"Jag hatar att inte veta vad som är årstiden och vad som är biverkningar och vad som är min omgivning och vad som är jag. Om jag ska vara en funktion av allt det där vill jag ha såväl formeln som dess konstanter klara för mig."

Martina Lowden, ur Allt

Även fast jag strävar efter okunskapens förlovade land i mångt och mycket och i alla slags utbredda sammanhang så är jag, i detta avseende, tvungen att hålla med.

Ja, jag vill veta!

Ja! Jag vill ha såväl formeln som dess konstanter klara för mig. Ja! Jag vill ha såväl kartan över mitt innandöme som mätinstrumenten för all yttre påverkan.

Jag blir galen av att inte veta.

att skapa helhet genom söndring

Om detta är en plats för uppbyggnad vill jag hellre ha en plats för sönderfall, uppluckring, kontrollförlust.

Vad gör jag då?

Raderar alla referenser, bryter sönder dockors kroppar, går inåt?

Nej.

Everybody get so much information all day long that they lose their common sense.
- Gertrude Stein

Jag återger. Jag återupprepar mig själv.

Fyller det mig med förakt?

Nej.

Allt som jag är trött på gör jag, och så gör jag det lite till.

Dagens outfit: Much is more

det finns inget mer att orda om det

Efter mina föregående så ömma kärleksbetygelser kommer godsägaren hem och luktar snuskgubbe - det inbegriper dofterna från cigarettrök, svett och hennes rosa parfym.

Detta är mitt öde.

Verkligheten, människorna och orden befinner sig utanför mina härskarområden.

Vad är det då som finns inom mina härskarområden? Jag vet inte. Inget. Inte ens dockorna, inte Olimpia, inte ens vidgandet av min kropp. Allt är på låtsas.

Nu ligger han utmattad och sover på soffan trots att klockan bara är tidig kväll, på teven hörs självmordsflickan Ann Heberleins röst. Olimpia ligger också hon, på golvet, inlindad i tyget från min senaste gåva från godsägaren, en klänning i svart satin med silverfläckar som på sina ställen är avskavda.

Jag ska också lägga mig.

när knoppar brister

Åker bil med far och hans polska flickvän, hon med beskyddande handen över svullna magen. Hennes bröst är mycket större sedan sist vi sågs.

Givetvis åker vi Mercedes Benz, givetvis åker vi skitsnabbt, givetvis med musiken på högsta volym. Smältsnö och torrt gräs, öppna sjöar och röda stugor. Och så liken.

En dog nyligen av överdos i bystugan, en annan mördades och krossades i kvarnen. De ligger lite varstans, i dikena intill cykelvägarna, i industriområdena, mellan DollarStore och Jysk. Och så hundskiten.

Håller på att få panik, vill hugga sönder min kropp. Är detta vårkänslor? Fylls av eufori som strax omvandlas till rastlöshet, sprängs, vet inte hur jag ska hantera mig själv. Vill supa skallen av mig, vill åka till gangsterflickorna, smörja in dem med latex, dra bort svarta flikarna. Vill lägga min hand på deras magar under deras tajta trikåtoppar, vill kyssa deras svanktatueringar. Min far är likadan, livrädd för att åka hem till sin skokartong i hålan, livrädd för tystnaden och det som tyngt och svärtat ner varje möbel, varje prydnadssak.

...

De skjutsar hem mig till mormor. Hon sitter och pratar för sig själv vid matbordet. Klockorna tickar. Gammellukten gör mig spyfärdig. Hon äter omelett med kyckling och ärtor. Jag sätter mig mittemot henne, jagad och fladdrig.

Mormor går och lägger sig. Jag är utlämnad åt källaren.

Jag vet inte hur man stillar det här. Mina rörelser vill efterlikna varje utfört mord i den här staden, min kropp vill efterlikna varje gömt lik. Jag vill ha en vandaliserad kropp. Jag minns hur det känns att töja och slita och vidga.

Jag vet bara inte längre hur man gör.