något som skevar

jag sårar godsägaren.

jag driver från trakt till trakt, från tillstånd till tillstånd. jag har löjliga rosetter i håret som gör att han aldrig tillåts bli arg. jag har slutat borstat tänderna, mitt håravfall märks i handfatet, under mina ögon rycker det i huden. rädd för vem jag kommer bli och rädd för att inte minnas vem jag var. jag drömmer om svarta ögonlock, om hud som slocknar. jag är trött på det här nu vill ha ett slut på det här nu han talar till mig och jag lyssnar, det gör jag verkligen, men befinner mig någon annanstans när vi behöver tala går jag och klipper pappdockor istället

förlåt

förresten borde olimpiahoran avlivas

per automatik

Jag ville inte vila i tystnad eller i ett slutet rum längre.

Jag tänkte att det inte var bra för mig. Så tänkte jag. Det måste finnas något annat och detta något annat är jag tvungen att skapa en plats för och det var precis vad jag gjorde.

Så.

Nu: Jag vill bara sysselsätta mig, aktivera mig. Det river och sliter inuti mig. Det är adrenalin, seratonin, dopamin, ritalin. Och vårljus. Måste hålla halten hög. Kan inte sluta. Med någonting. Det bara fortsätter. Äter inte. Sover inte. Klipper pappdockor. Blöder.

Jag tror inte jag finns längre.

Ibland tror jag mig kunna skilja på det som är dåligt och det som är sämre.

I början trodde jag det tydde på framåtanda, alla dessa igångsatta mekanismer, eller i alla fall en riktning åt rätt håll. Ack så fel jag hade. Min hjärna kokar. Jag sysselsätter mig med helt fel saker. Jag har hela tiden andnöd. Jag som hatar ordet röst har inget annat val än att nu låta den helt ockupera mig, rösten eller bara ordet röst, jag vet inte. Det är i alla fall ett jävla mumlande, skrikande, tjattrande, surrande. Just det där tramset som jag hatar. Att jag överhuvudtaget låter det ske?!

Jag ger gutturala läten ord. Det är inte rätt. Jag är inte trogen det gutturala. Jag är inte trogen mig själv längre. Det är onaturligt, det är inte meningen. Men nu har jag börjat. Jag är nu en del av det. Det är inte utanför mig, det är inte inuti mig. Jag är mitt i det och det äcklar mig. Det äcklar mig.

Jag stoppar munnar full med skit. Jag gör det fast jag inte vill. Men jag är heller inte förmögen att hindra det.

den lantliga idyllens hågkomst

Natten spenderade jag i en barnkammare, nerbäddad i påslakan med Nalle Puh-motiv, i ett hus långt utanför staden.

Hon är småbarnsmor och självmordbenägen, hennes make är rallare och borta hela veckor. Han stod i pengaskuld till Bandidos men nu är den avbetald. Hon har inrett sitt hem i lantlig stil med vita höga skåp och rosablommiga tyger. Hon renoverar sitt kök. Hon sparar på änglar och har permanentat hår. Hon har dyra antirynk-krämer. Hon kommunicerar med spöken. Barnen har fasta rutiner. Hon är effektiv och mycket praktisk. Hon har gått ner i vikt.

Hon röker inte längre.

- Kärlen slammas igen, säger hon. Allt man gör mot sin kropp, till och med det man gör i 20-års åldern, består. Ända till nästa livet, och livet därefter.

Hon håller för näsan när jag röker. Hon bjuder inte på vin. Hon ber mig städa bort dinosaurierna efter hennes barn. Hon bjuder på kalvstek och potatisgratäng med bearnaisesås. Efter att barnen somnat tar hon fram lösgodis till oss.

På morgonen skjutsar hon hem mig till mormor.

Mormor tvättar håret.

Mormor ber mig att torka henne mellan tårna, handduken blir fet och brunflagig av smuts. Hon ber mig att torka tåstumpen. Den blöder och varar. Hon ber mig att rulla håret.

Efter vårdandet av mormor tvättar jag händerna mycket noggrant.

Om några timmar åker jag hem, till godsägaren och Olimpia och dockorna. Jag kommer aldrig mer be om frist, aldrig mer övertalas till kureringsresor. Jag vill befinna mig på godset för alltid nu, inlåst i vilken flygel som helst, det spelar ingen roll. Jag accepterar vadsomhelst. Godsägaren får spendera alla sina nätter tillsammans med sin lilla vän, den 22åriga kurtisanen. Olimpia får rivas och bitas. Jag vill bara ligga fastspänd i sängen.

Dagens outfit: Konturer

när knoppar brister

Åker bil med far och hans polska flickvän, hon med beskyddande handen över svullna magen. Hennes bröst är mycket större sedan sist vi sågs.

Givetvis åker vi Mercedes Benz, givetvis åker vi skitsnabbt, givetvis med musiken på högsta volym. Smältsnö och torrt gräs, öppna sjöar och röda stugor. Och så liken.

En dog nyligen av överdos i bystugan, en annan mördades och krossades i kvarnen. De ligger lite varstans, i dikena intill cykelvägarna, i industriområdena, mellan DollarStore och Jysk. Och så hundskiten.

Håller på att få panik, vill hugga sönder min kropp. Är detta vårkänslor? Fylls av eufori som strax omvandlas till rastlöshet, sprängs, vet inte hur jag ska hantera mig själv. Vill supa skallen av mig, vill åka till gangsterflickorna, smörja in dem med latex, dra bort svarta flikarna. Vill lägga min hand på deras magar under deras tajta trikåtoppar, vill kyssa deras svanktatueringar. Min far är likadan, livrädd för att åka hem till sin skokartong i hålan, livrädd för tystnaden och det som tyngt och svärtat ner varje möbel, varje prydnadssak.

...

De skjutsar hem mig till mormor. Hon sitter och pratar för sig själv vid matbordet. Klockorna tickar. Gammellukten gör mig spyfärdig. Hon äter omelett med kyckling och ärtor. Jag sätter mig mittemot henne, jagad och fladdrig.

Mormor går och lägger sig. Jag är utlämnad åt källaren.

Jag vet inte hur man stillar det här. Mina rörelser vill efterlikna varje utfört mord i den här staden, min kropp vill efterlikna varje gömt lik. Jag vill ha en vandaliserad kropp. Jag minns hur det känns att töja och slita och vidga.

Jag vet bara inte längre hur man gör.