formikofoli (del vi: naturen)

I förlängningen av antichrist -

Annie Dillard säger (i Livet vid en å): Naturen är framför allt överdådig [...] [Dess scheman] är ett påhitt av en rubbad manodrepressiv person med obegränsat kapital. Extravagans. Naturen provar allt åtminstone en gång. Detta är vad insekternas form säger. Ingen form är för ohygglig, inget beteende för groteskt. Om du sysslar med organiska föreningar, så låt dem kombineras. Om det fungerar, om det får nytt liv: sätt ner det klapprande i gräset; det finns alltid plats för en till; du är inte så stilig själv. Detta är en slösaktig ekonomi; även om ingenting går förlorat så förbrukas allt. (Citerat ur Donna Haraways Apor, cyborger och kvinnor. Läs mer av Dillards ordfogande här.)

Sara Arrhenius och Cecilia Sjöholm (i Ensam och pervers) säger: de Sades människa är enbart en effekt av muskelsammandragningar och nervryckningar, ett extatiskt uttryck för naturens flödande, men meningslösa, energi som strävar efter att förslösas. Hans monotona beskrivningar av erotiska orgier, där sammanslingrande människor låter kroppsdel passas till kroppsdel för att framkalla maximal sinnesretning, framstår också som tvångsmässiga fantasier om människokroppen som en maskin. En maskin driven av begärets outsinliga och pockande bränsle, som får kropparna att röra sig fram och tillbaka som uppskruvade, mekaniska dockor.

Olimpia säger: Ack ack nick nick

Michael Hardt och Antonio Negri (i Imperiet) säger: Själva kropparna omvandlas och muterar, så att de skapar nya, posthumana kroppar. Det första villkoret för denna kroppsliga omvandling är erkännandet av att den mänskliga naturen inte går att skilja från naturen i dess helhet, att inga fixerade och nödvändiga gränser finns mellan människa och djur, människa och maskin, [hon och satan] manligt och kvinnligt och så vidare, det vill säga erkännandet av att naturen som sådan är en konstgjord terräng, ständigt beredd till nya mutationer, blandningar och korsningar.

Hans Bellmer (i Memories of the Doll Theme) säger: It was worth all my obsessive efforts, when, amid the smell of glue and wet plaster, the essence of all that is impressive would take shape and become a real object to be possessed.

Tillbaka till ordfogandet (Helena Eriksson skriver förresten oerhört vackert om anagramformen och ordfogandet i efterordet till Unica Zürns Mörk vår & Jasminmannen):

Donna Haraway (i Apor, Cyborger och kvinnor) säger: Att författa är att ha makten att ge upphov till, att namnge. [...] Alla komponenter i begäret är paradoxala och farliga, och det är både motsägelsefullt och nödvändigt att kombinera dem.

...

klippdockorna jubla