Horace Engdahl säger (i samtal med Per Zetterfalk ur Tre samtal om konst och kvalitet): Foucault säger på något ställe, att ursprunget till författandet ligger i en önskan att vara ingen, att inte längre ha något ansikte. Det är ett negativt sätt att uttrycka det på. Man kan också tala om en önskan att få tala som en helt annan, att slippa tala som sig själv.Nina Bouraoui säger: Jag är ingen intellektuell jag är estet.
Horace Engdahl fortsätter: Jag måste locka fram en varelse som sitter djupt inne i mig och som egentligen inte vill arbeta, inte vill uttrycka sig, inte vill rikta sig till någon. En annan, därnere, som är fullständigt likgiltig inför mitt sociala öde. Det är ju den som man bär inom sig som kan skriva. Jag kan inte skriva. Helt säkert, jag kan inte skriva. Han kan skriva. Frågan är bara under vilka villkor jag kan få igång honom. Det är det som arbetet handlar om.
Hade jag gott om tid och var ekonomisk oberoende, då skulle jag helt enkelt låta mitt skrivande bestå av det som han kommer och lägger på mitt bord som en blomma eller en hälsning. Men så kan man inte göra i praktiken. Man måste plåga sig, plåga fram den andre.
Författaren är en som är beredd att glömma sig själv i jakten på det okända, som han i bästa fall kan plåga ett inre jag att formulera - för sig själv och inte någon annan. Sådan tystnad, sådan ensamhet: måste värdefulla tankar ha sådana offer?
Katarina Frostenson säger (i Skallarna): Det är som att besvärja en ande, för i texten är ju rösten lika med död. [...] Grekerna såg skriften som en gravplats för rösten, i texten finns rösten som död. Skriften förvandlar den levande rösten till sterila bokstäver. Rösten ligger begravd i skrivtecknen men varje gång vi läser en text högt väcker vi henne - den försvunna - till liv.
Haeceeitas säger: Maurice Blanchot skrev någonstans att tecknet på författarens betydelse är att han ingenting har att säga. Och visst är det väl så att det - särskilt i dessa tider av extrem och överallt närvarande meningsproduktion - är ganska ont om människor som inte vill förmedla ett budskap eller ge uttryck för en åsikt? Kanske är det så ovanligt att man måste betrakta den författarskapets tomhet som Blanchot beskriver som en mångfald av singulära exempel, som spridda undantag. Deras förhållande till språket går inte att systematisera eller generalisera på ett tillfredsställande sätt. Men likväl ser vi dem hända, vi märker hur de tar plats mitt ibland oss.
Samuel Beckett säger (i Den onämnbare): jag känner ingenting, vet ingenting, och tänker gör jag just så mycket som behövs för att inte tiga, man kan inte kalla det tänka.
Katarina Frostenson fortsätter: Författare säger ofta att de inta kan tänka, inte har förmågan att tala klart och tänka logiskt. Dumhet är en vanlig känsla, åtminstone i perioder. Associerandet tar all kraft. Man har svårt att vara tydlig, man driver iväg. Alla ord försvinner ner i gångarna, allt språk interioriseras. Tanken man har leds av kroppen ner i dikten. När jag försöker tänka kommer moln - lägger sig kring det som vill bli kristall.
Är det en brist, en frånvaro på just tankar? Nej, det är omvandling. Tankarna man har om och kring och under arbetet förvandlas, när man skriver löser de upp sig och flyter in i diktens tal.
Haecceitas fortsätter: Det omöjliga är också det outsägliga.
Samuel Beckett fortsätter: Jag tänker bara när jag har passerat en viss grad av skräck, om man med tänka menar denna panikartade förvirring som påminner om den som uppstår då man röker ut getingar ur deras bo.
Die puppe säger: Att balansera klippdockorna och fortfarande vara stark är en omöjlighet, det går inte att orda någonting om det, ändå är det det enda jag sysslar med, dagar som nätter. Tiden som rinner iväg, paniken som växer, vågorna som strömmar. Är i stort behov av befrielsen nu, är i behov av drunkningsdöden i Adratiska havet bland spillrorna av bomber.Olimpia säger: ingenting, för en gångs skull.
.JPG)
.jpg)