formikofoli (del vi: naturen)

I förlängningen av antichrist -

Annie Dillard säger (i Livet vid en å): Naturen är framför allt överdådig [...] [Dess scheman] är ett påhitt av en rubbad manodrepressiv person med obegränsat kapital. Extravagans. Naturen provar allt åtminstone en gång. Detta är vad insekternas form säger. Ingen form är för ohygglig, inget beteende för groteskt. Om du sysslar med organiska föreningar, så låt dem kombineras. Om det fungerar, om det får nytt liv: sätt ner det klapprande i gräset; det finns alltid plats för en till; du är inte så stilig själv. Detta är en slösaktig ekonomi; även om ingenting går förlorat så förbrukas allt. (Citerat ur Donna Haraways Apor, cyborger och kvinnor. Läs mer av Dillards ordfogande här.)

Sara Arrhenius och Cecilia Sjöholm (i Ensam och pervers) säger: de Sades människa är enbart en effekt av muskelsammandragningar och nervryckningar, ett extatiskt uttryck för naturens flödande, men meningslösa, energi som strävar efter att förslösas. Hans monotona beskrivningar av erotiska orgier, där sammanslingrande människor låter kroppsdel passas till kroppsdel för att framkalla maximal sinnesretning, framstår också som tvångsmässiga fantasier om människokroppen som en maskin. En maskin driven av begärets outsinliga och pockande bränsle, som får kropparna att röra sig fram och tillbaka som uppskruvade, mekaniska dockor.

Olimpia säger: Ack ack nick nick

Michael Hardt och Antonio Negri (i Imperiet) säger: Själva kropparna omvandlas och muterar, så att de skapar nya, posthumana kroppar. Det första villkoret för denna kroppsliga omvandling är erkännandet av att den mänskliga naturen inte går att skilja från naturen i dess helhet, att inga fixerade och nödvändiga gränser finns mellan människa och djur, människa och maskin, [hon och satan] manligt och kvinnligt och så vidare, det vill säga erkännandet av att naturen som sådan är en konstgjord terräng, ständigt beredd till nya mutationer, blandningar och korsningar.

Hans Bellmer (i Memories of the Doll Theme) säger: It was worth all my obsessive efforts, when, amid the smell of glue and wet plaster, the essence of all that is impressive would take shape and become a real object to be possessed.

Tillbaka till ordfogandet (Helena Eriksson skriver förresten oerhört vackert om anagramformen och ordfogandet i efterordet till Unica Zürns Mörk vår & Jasminmannen):

Donna Haraway (i Apor, Cyborger och kvinnor) säger: Att författa är att ha makten att ge upphov till, att namnge. [...] Alla komponenter i begäret är paradoxala och farliga, och det är både motsägelsefullt och nödvändigt att kombinera dem.

...

klippdockorna jubla

a dictionary of symbols (del ii)

Inatt drömde jag:

Att ett maskätet äpple ruttnade och blev svart vid Olimpias matplats.
Att socker utsöndrades från det svarta äpplet och skapade fuktiga pölar på golvet.
Att jag naken trädde in i en billig päls, den liknade den jag redan har men den här kändes mycket lyxigare. Den hade samma färg som min men var kortare i midjan.

...

Sedan: bestämma vilka av klippdockorna som får följa med på tågresa in i skogen.

treat

älskar tonårsflickorna dom påminner mig om vem jag är

kan inte se mig mätt på de ställen som är i behov av hudblekning inklusive mig själv

älskar viga leder

tycker om dvärgarna

tycker om att ha dockskåp i magen där pusseldjur & siamesflickor & kastratsångare gör sina konster

tycker om den blånande huden

älskar mina dockor imorgon ska jag räkna dom och sedan ska siffran utgöra koden för mitt kommande liv

lust for life: dagarna & nätterna allt inleddes har skapat mig. kommer återupprepa dom i all evighet kommer tvinga mig själv att minnas kommer teckna ned varje känsla varje sprängande vilja varje utplånande vilja - klippdockorna är födda ur detta

tyckte om vackra kläder en gång i tiden. sjukdomen har förjagat det nöjet, hatar blommor, hatar tryck. jag är en gul smitta, en sorgklädd hora. vill knulla chloë i röven

älskar älskar älskar stora bröst älskar älskar älskar feta människor

knulla angelina

älskar olimpia

älskar godsägaren

älskar perfekta defekta kropparna älskar dreglande djuren älskar de förståndshandikappade blickarna

älskar döden dö

finns en massa mer saker, tricks & treats: drömmar om kalypso och hennes svarta släpande hår som kväver mig, piskan som frambesvärjer det sinnesvidgande, världarna som lockar, hela tiden tvinga mig själv, de snabba bilarna och den kassa musiken, gamlingarna som frammanar äckel, hatkärleken till skogen, dragningen till underjorden, döden i gruvan, kvävas av jord, doften av blonderingsmedel och min mors händer, alla morden, farmors bröst, tortyren som lamslår filosofin i sängkammaren maskeradattributen lekarna med mig själv att tänja skallen aldrig förstå det präktiga och generade det vulgära äckliga små flickor äckliga små pojkar doften av smink & liljekonvalj christian dior proviva-shots ord americas funniest home videos osv osv

knullobjekt (del I: de okända)

"Unga män och unga kvinnor samlas hos henne för att älska tillsammans. Alla bär svarta halvmasker. Cirkeln består av fyra par som är Stamgäster, och som vart och ett i tur och ordning uteblir från ett möte för att lämna plats för ett par Okända."

Julia Kristeva, ur Samurajerna

jubel över hotet

Anne-Marie Albiach säger: Ja.

Tystnad.

Anne-Marie Albiach säger: Ja, hot... det vill säga att kroppen i allmänhet är en hotad kropp, tror jag... Men där finns förstås ett begär... Jag tror det finns ett jubel... över hotet.

Tystnad.

den groteska flickans sånger

Dikter ur Aase Bergs samling Hos Rådjur:

I marsvinsgrottan

Där låg marsvinen. Där låg marsvinen och väntade med blod om mun som min syster. Där låg marsvinen och luktade illa i grottan. Där låg min syster och svällde och värkte och bultade. Där låg marsvinen och hade ont överallt med benen rakt upp som skalbaggar och såg depraverade ut och var blå under ögonen som av månaders fördärv. Min syster kräktes stillsamt och likgiltigt, det rann sakta ur hennes slöa mun utan att hon rörde en enda nerv. Och grottan var spenvarm och full av höstlöv och under jorden låg armen från en skyltdocka. Där låg marsvinen och hade ont och var av deg. Där låg marsvinen bredvid knivarna som skulle skiva dem som limpor. Och min syster med läppar av blåbär, mull och gröt. Långt ute tjöt sirenen omänskligt. Det var där marsvinen låg och väntade med blod om mun och snedvridna kroppar, de väntade. Och jag var trött i hela magen av degfärs och marsvinslimpa och visste att de skulle hämnas på mig.

Rävhjärta

Nu har du åter skändat mitt mörkblå åderhjärta. Nu kväljer jag ut detta kvävda rävhjärta genom den råmande, blå munnen. Hjärtpumpen korallen vrider sig i etter. Nöden växer svår. Du sover öppen vid organen, jag ser ner i dig som djupt i sjö. Sakta kväver jag korallen, lystet sväljer jag detta spända rävhjärta genom den svidande, blodblå munnen. Bukbottnen bultar kränkt, korallen böljar. Sakta uppkräkt väntar efterbördens slam: jag måste slita denna sega sena från sitt fäste. Nu söker åter munnen din blå och beska mun. Där fräts en sista räv till skum och röta.

Sälrubbning

Sälköttet lossnade långsamt. Kroppklumparna klängde sig mot varandra - bakom dem sögs degen igen. Varelser utan armar och ben hade samlats längs den leriga missfallsflodens stränder. Vi väntade - jag låg också där och hade känslor i hullet. Den stora frukten föll rutten, sälbakelser krossades. Någon något flöt sakta där på ytvattnet, och molnet gled trögt ovanför.

Någon något drev sakta där i likspadets slöa strömmar. I flera dagar väntade vi på att cellblåsan skulle brista. Det hände ingenting. Fiskar flöt upp. Plåtbrynjan skavde mot pälsen.

Jag försökte livnära fostret i famnen genom att kräkas upp lök. Molnet öppnade slapphålet och lät nederbörd falla. Vi väntade. Fiskar flöt upp. Bakom oss slöt sig degen långsamt.

Artikel om Aase Bergs poesi här.

formikofili (del II)

Något som rycker i skogen, rycker mig, rycker fågel, rycker grävling att jagas av. Svamp -arna, trall -arna, eko, ekot P1, radiotune, mansrö -sterna, stenarna, bröst byta kläder i tid och o -tid Skogen är mitt omklädningsrum, djuren är det som jagas, jagar mig från män -niska, maniska. Radion i skogen, fåglarnas röster, mansröster. Trösten. Trastens ljud, kvitter, drillande. Drilla mina bröst. Trilla min tröst. Tra- tra- la Trast - na. Mitt kött trillar av, mitt kön, min hud. Jag är avpälsad, fettlös, bara ett skelett i skogen. Ett vårdslöst djur. Trillar runt, drillar med djuren med männen, mansrö - sterna; ljud från radio. Täppas Fågelberg knullar som en hund. Ett djur i mig i skogen, mark rycks undan, ry -cka undan, ryta grävling, jagas.

formikofili

- att låta små djur, som myror, sniglar och grodor, krypa och bita på kroppen.

Här finns mer.

ashes to ashes dust to dust

"Denna föda föder oss. Denna svältkost sväljer vi. Detta klet håller oss samman. Av detta äckel blir vi till."

Katarina Frostenson

otuktat kött

"Ett bröst kan sitta på en axel,
en hand på ett huvud.
En man kan ta loss en annans ansikte
och bära det som sitt eget.
Plötsliga förvandlingar kan drabba individen
i sprängande attacker: tänderna faller ut
och ersätts av nya,
naglarna blir klor
och smittan bor i den sjukligt färgade saliven.

Alla dessa möjligheter framstår för filmernas protagonister som klart utanförliggande defekter. Viljan att överleva slås samman med viljan att bevara status quo, och hjälten talar vid filmens slut den konservativa normalens språk. Undantag skall fördömas, felsteg sonas. Just för att den är ett undantag, eller rentav ett felsteg, är defekten också subversiv. Den ingår inte i överenskommelsen. All ordning störs av en expansiv kropp, det upproriska, otuktade kött som samtiden valt att ställa sina evigt reproducerbara idealiseringar framför. Med illa dold förtjusning kikar samma samtid in bakom sina eleganta rumsavdelare för att tillfälligt kontemplera det fruktansvärda som objekt.

...


Föremålet ler finurligt.
Man älskar det och föraktar det
och känner att man äger det.


Ett slingrande slemfält av tandkött och bensplitter,
glitter och sammet, det vackra i det fula
kittlar skönt,
bara man i denna fridens och samstämmighetens epok
slipper uppfatta
spegelglaset."

Leif Holmstrand, ur Subalterns temanummer Film # 3, 2008

pandoras ask öppnad

Nej, ingen levande fågel i sikte. Men andra, som jag kan äta mig mätt på.

Idag måste godset städas, aftonklänningar vikas, spetsunderkläder gömmas. Jag tror förresten att godsägaren är deprimerad. Han sitter i godsfönstret dygnet runt och röker sina cigaretter. När han inte sitter där står han framför gökuret, vrider gång på gång upp det, väger kottarna i sin hand, hävdar att gökar är de ondskefullaste djuren på den här planeten och att vi inte borde tolerera något sådant på vårt gods.

Jag vet inte vad jag ska göra för att muntra upp honom. Att dränka mig i blommor brukar fungera, men just idag vet jag inte om det har någon effekt. Förresten är min liljekonvaljparfym slut.

Ikväll ska jag hem till Salomé. Det ska bli roligt.

Jag har ingen värk idag.

Dagens outfit: Blomster

a dictionary of symbols

Inatt drömde jag:

Att jag ville ha en svart tröja.
Att en man klippte av mig håret.
Att jag åkte i ett enormt fordon.
Att en vän till min lobotomerade bror bad mig läsa humpty-dumpty.
Att jag kidnappade ett barn.
Att jag befann mig i ett stort rum.

På morgonen ligger godsägaren mellan mina lår. Hans varma andetag i mitt underliv och mellan mina skinkor. Hans sperma i mitt ansikte.

Min blodsmitta är en överträdelse för hur en "frisk" samvaro ser ut.

Hettan utanför har värmt upp vårt gods. Vi har fuktiga hudar hela tiden. Mina ömma leder kastas från att vara inlindad i uppvärmd hud till vårkvällarnas kyliga luft som består av en hastigt fallande temperatur. Att kastas mellan dessa extremer är ansträngande för mina ytterst ömma leder. Dessutom tror jag att jag har fått svampinfektion i munnen. Det är på grund av alla medikamenterna. Nu ska jag dra för persiennerna, sätta på kaffekokaren, klippa pappdockor och låta Olimpia slicka min hud.

Det här ska bli en bra söndag, jag ska sluta ögonen, jag ska stänga munnen, jag kommer äntligen att ha det bra, det är så den här morgonen.

Dagens outfit: Drömanalys

en scen av föreviganden (om att gå på teater)

Intalar mig -

    trött på ältandet av blicken, trött på näthinnans begärsförstärkning, trött på subjekt objekt.

Men med anledning av Magnus Bärtås essä Mitt i naturen där han bland annat diskuterar Jonathan Crarys bok Techniques Of the Observer: On Vision and Modernity in the Nineteenth Century. Crary säger: När seendet med hjälp av den nya skopiska apparaturen flyttar in i människan skapas också förutsättningarna för ett seende starkare kopplat till begär och sexualitet - till psyket överhuvudtaget.

Vi har skapat ett seende. Detta seende är vi förmögna att plocka fram när vi vill.

En scen av förevigande innebär att gå på teater och helt ogenerat få glo på skådespelarnas utsatthet. Det handlar om en blick som uppstått genom en maskin. En blick som du kan plocka fram när du vill. För att du ska känna dig maktfullkomlig, för att du ska känna dig överlägsen.

Det är så skönt.

Jag iscensätter skådespelarenas utsatthet. Jag objektifierar deras kroppar och rörelser, de existerar som min egen projektionsyta av begär. Jag gör det eftersom jag känner mig otrygg i teaterrummet. Men med min blick är jag plötsligt förmögen att som publik dirigera skådespelarnas rörelser. Jag frammanar den blick som skapats genom en apparatur. Jag är i fullständig maktposition. Donna Haraway säger: Sadism handlar om njutningen i att se, om blickens tillfredsställelse: det är en erotisk visuell disciplin för objektifieringen av jaget.

Jag ser.

min farmor - bröst, tabletter & död

Ett minne.

Jag är kanske 10 år. Jag och farmor ska ta en tupplur tillsammans i hennes dubbelsäng.



Vi ligger i dubbelsängen, tätt tillsammans. Det är sommar. Sovrumsfönstret står öppet, de tunna gardinerna fladdrar, tapeterna är blommiga. (Det är i detta sovrum jag senare har min första hypnagoga.)

Farmors bröst är stora, mjuka och lite porriga. Jag älskar hennes bröst.

Hon verkar ha somnat. Jag makar mig lite närmare henne, hela tiden med min blick fixerad mot hennes stängda ögonlock, livrädd för att hon när som helst ska öppna ögonen. Hennes andning tyder dock på att hon faktiskt sover. Millimeter för millimeter flyttar jag min hand närmare hennes bröst. Det känns lite för utstuderat. Tänk om hon skulle vakna och komma på mig! Jag byter taktik. Jag låtsas sova istället. Jag gör ett tungt utfall med handen, i "sömnen", så att handen hamnar på hennes bröst. Jag blir stel i hela kroppen, fixerar min blick mot hennes stängda ögon för att försäkra mig om att hon fortfarande sover. Det gör hon. Jag blir djärvare. Jag stirrar i hennes ansikte, full av skräckfylld fasa och upphetsning, börjar smeka hennes bröst, börjar knåda dem.

Plötsligt slår hon upp ögonen! Jag slår snabbt ner blicken, låtsas sova. Bakom mina stängda ögonlock har jag hennes blick intakt. Den är inte anklagande, snarare road. Men det hjälper inte. Jag skäms så att det gör ont, jag skäms som en hund. Jag är inte en liten flicka längre som kan komma undan med sådana här pinsamma begärsutgjutelser. Jag är äldre än så.

Min farmor. Den korta kurviga kvinnan. Alltid solbrun, alltid med varm hud. Alltid med solglasögon. Farmor. Klädd i snygga utmanande kläder. Alltid i högklackat. Alltid med brösten framme på somrarna. Farmor. Hon älskar att resa. Hon älskar att dansa. Hon älskar att ha kul. Att dricka. Att se på unga män. Att testa nya saker. Att röka hasch. Att surfa på vågorna i Sydostasien. Att prata om kvinnokroppars utveckling och formbarhet.

Ett annat minne.


Farfar dog en sommardag när han satt ute på verandan medan farmor var ute och cyklade med sina systrar.

Efter att den första chocken har hunnit lagt sig bestämmer sig farmor för att hon vill behålla farfars döda kropp över natten, bara över natten, bara så att hon kan få en sista natt tillsammans med honom. Hon ställer upp en tältsäng i vardagsrummet. Farfars döda kropp blir ditburen av sönerna.

Hon ringer efter mig och albinosyster. Vi är vuxna då.

Hon ber oss att hålla henne och farfar sällskap över natten. Vi gör så. Jag, albinosyster och farmor lägger oss med madrasser, filtar och kuddar runtomkring farfars döda kropp Han har redan förvandlats till cement. Han har fortfarande gummistövlarna på sig efter sin arbetsdag i trädgården. De är jordiga. Farmor håller hans hand under hela natten. Hon matar mig och min syster med lugnande tabletter så att vi ska slappna av tillsammans, så att vi ska få en riktigt mysig natt tillsammans.

Natten lägger sig över oss. Vi sover inte en blund, alldeles för höga, gripna av farmors förvirrade tal, hennes sorgtyngda stämma som maler hela natten, hennes avskedsgråt till farfar.

solitary pleasure (olimpias berättelse om svärmeri)

Olimpia förklarar för mig skillnaden mellan svärmeri och entusiasm.

Enligt Immanuel Kant måste man tvunget skilja på dem. Entusiasm är en naturlig del av människan medan svärmeriet är onyttigt, lönlöst, sjukligt och försvagande. Svärmeri är en sjukdom. Svärmeri är tvångsmässiga begärsritualer som bara leder människan in i återvändsgränder av sig själv där ingen realitet står att finna. Svärmeri är pur fåfänga. Det är uppflammande lidelser som yttrar sig i asociala tendenser hos individen i form av onani, självupptagenhet, onyttiga skriftställanden, alkemiska laborationer, fixa idéer och hjärtesorger.

"I entusiasmen, som affekt, är inbillningskraften otyglad; i svärmeriet, som inrotad ruvande lidelse, är den regellös. Den första är en övergående tillfällighet, som ibland drabbar det sundaste förstånd; det andra är en sjukdom som söndertrasar detta."

Immanuel Kant

Olimpia säger: Vilken fantastisk värld om vi alla vore svärmare!

Jag frågar Olimpia: Men inbegriper inte det väldigt mycket sorg?

Olimpia: Givetvis. Men desto närmare står man den sanna lyckan.

Jag frågar Olimpia: Vad är sant?

Hon svarar inte.

Olimpia ber mig att ge mig ut, i världen, att bekanta mig med dessa människor, dessa som tar sina begär på allra största allvar, som inser att målet alltid innebär en omöjlighet men att driften eller svärmeriet att befinna sig på denna omöjliga väg ger en anledning till att fortsätta leva. Lustprincip genom dödsdriften.

Olimpia fortsätter: Svärmaren accepterar det omöjliga i sitt så kallade svärmeri. Detta accepterande innebär ett omfamnande av förlust eller brist.

Jag frågar Olimpia: Men om man väljer att inte omfamna förlusten eller bristen då? Om man inte är förmögen till det?

Olimpia säger: I alla lägen, vare sig du omfamnar bristen eller inte, är sorgen alltid lika stark. Därför kommer din längtan efter jagupplösning växa sig starkare och starkare. Din längtan efter upplösandet kommer ta över alla dina känslor. Din dödsdrift blir den viktigaste driften att vårda. Du vårdar din längtan som om du och den befann er ensamma i en krypta. Du har en försmak av det språklösa intet, av det självupplösande vegeterandet. Du skäms för att du inte kan lägga det åt sidan. Men det fyller dig också med stolthet att för en gångs skull bestämma dig för något som om det vore på liv och död. Det är på liv och död. Du strävar efter en upplösning av jaget. Du längtar efter det tillstånd där varat tar vid.

Olimpia citerar Samuel Beckett: För den här känslan av att vara helt innesluten utan att någonting kommer åt mig, den är ny. Sågspånet trycker inte längre mot stumparna, jag vet inte längre var jag tar slut.


Jag avbryter Olimpia: Är det ett lyckligt liv?

Olimpia svarar: Detta att göda sin omöjliga drift? Tja. Även fast begärets mål är omöjlig att uppnå och du vet med dig det har du ändå något som uppfyller dig, som fyller varje cell i din kropp - du har en tro. Du har skapat din egen religion. Du uppstår i något stort och starkt. Du ingår i något stort och starkt. Du förlöses där.

Olimpia förklarar: Att fastställa omöjligheten skapar förutsättningen för dess existens. Du har skapat en existens. En existens som du är tvungen att söndra.

Jag frågar Olimpia: Är inte det en paradox?

Olimpia: Det är ett sätt att leva. Det krävs ingen signifikant eller konkret sak. Det behövs inget som sätter gränser eller betecknar radikala skillnader.

Jag frågar Olimpia: Kräver det omöjliga en grogrund av just gränslöshet?

Olimpia: Tja, för att förutsätta det gränslösa måste det finnas gränser.

Olimpia citerar Haeceittas: Genom språket försöker författaren säga det outsägliga, det vill säga avsublimera det, genom textens materialitet göra det till ett objekt i världen. Litteraturen, som skapande aktivitet, innehåller alltså ett element av omöjlighet, av avskapelse, (désoevrement, för att knyta an till Maurice Blanchots konception av gemenskap). Men eftersom utsidans absoluta externalitet aldrig kan existera på insidans villkor, förblir detta element begränsat, instängt i språket (som ju till sin form är en av insidans konstituerande principer.) Det omöjliga kan endast tänkas genom det möjliga, men därför förblir det också omöjligt, ett evigt utanförskap.

Olimpia nickar instämmande, skrattar lite.

Olimpia säger: Att skapa sig en identitet som bygger på ambitionen att avskaffa sig all identitet. Att sätta gränser för att luckra upp dem. Olimpia säger: Du bygger upp dina ramar. Dina ramar är så där lite lagom småporriga, lite lagom goth, lite lagom whitetrashiga, lite lagom sjukdomssuktande, lite lagom självmedvetna, lite lagom kroppsmedvetna. Du plockar isär kroppen som på en docka, leker plastiska leker, kroppsliga lekar, där på din högra flygel där du just nu huserar, där du tvingar godsägaren att hålla dig inlåst, där alla delar (vare sig de är kroppsliga eller språkliga ) är autonoma och utbytbara och villiga till transmutation

ha ha ha ha

O Olimpia, förgör mig, ta mig till mitt paradis
O Olimpia, du som låtsas, du som (för)klär dig i avklädarens tecken
O Olimpia

Olimpia säger: Fortsätt. Lek dina tvångsmässiga lekar med dockorna och din egen kropp och språket. Du kommer aldrig någonsin vara förmögen att nå det du vill åt. Vad vill du åt?

Jag säger ingenting.

Olimpia säger: Detta är det absurda och koketta och omöjliga. Detta.

Dagens outfit: Nattlinne

låt mig få presentera...

...Olimpia. Världens bästa uppdragbara katt.

Olimpia säger: Människor intresserar mig inte.

Jag håller med henne.

Olimpia fortsätter: Bara människornas sublimitet intresserar mig. Deras begär, deras inre vidsträckthet, deras irrationalitet, deras yttre fumlighet och genans, deras fantasier och perversioner. Bara det.

Jag håller med henne.

Låt mig få presentera Olimpia. Världens bästa uppdragbara katt.