- söka - återfinna - förlora - söka - finna - glömma - känna igen - återvända -

”Verkligheten är råmaterialet, språket kommer att bli mitt sätt att söka efter den – och inte finna den. Men det är genom att söka och inte finna som det jag inte kände föds, och som jag genast känner igen. Språket är min mänskliga ansträngning. Ödet tvingar mig att söka och ödet får mig att återvända med tomma händer. Men – jag återvänder med det outsägliga.”

Clarice Lispector

”På slätten där jag irrade fann mig Monelle och tog mig vid handen. –Förvånas icke, sade hon, det är jag och det är inte jag; Du skall återfinna mig igen och du skall förlora mig; Ytterligare en gång skall jag vara hos eder, ty få män har sett mig och ingen har förstått mig; Och du skall glömma mig och du skall känna igen mig och du skall glömma mig.

Och vidare sade Monelle: Jag skall tala med dig om de små prostituerade, och du skall lära känna begynnelsen.”

Marcel Schwob

några fraser om förlust

Att tala - en akt där de orala missfostrena undslipper dina läppar. En förlust att inte spilla tårar över, nej, snarare en vagga av oförmåga att grunda sitt skapande i.

Bernard Noël säger: våld från den stinkande munnen där varje fras är en vit förlust Anne-Marie Albiach säger: Kommunikationen äger rum i en förlust. Maurice Blanchot säger: Skapandet förintar vad det söker ge liv. Skapandet finner inte någon annan motivering för sin fortsatta verksamhet än just denna förlust. Ezra Pound säger: Vita ord som snöflingor men de är kalla, mossord, läppord, ord av långsamma strömmar. Samuel Beckett säger: Vilken smörja, allt detta prat om ljus och mörker. Och som jag har frossat i det.

dominatrix

Oäkting. Bortopererad tå. Höftproblem. Längdskidåkardrottning. Dominant. Asocial. Feeder. Sträng. Kylig. Härskarinna. Väverska. Grand Old Lady.

Min mormor.

Jag åker tåg genom hela Sverige, jag åker tillsammans med bror. Jag börjar tröttna på det här livet, att befinna mig i samvaro med människor. Det krävs så mycket uppmärksamhet, så mycket iakttagelse och lyhördhet. Jag måste vara på min vakt. Jag förvandlas till lilllasyster riding hood, rädd för att trampa på tår. Och så slussas jag vidare, till ännu ömmare tår, till mormors amputerade tåstump.

Jag saknar Olimpias sträva tunga och vassa klor, jag saknar mina dockor och godsets båda flyglar. Främst saknar jag godsägaren. Jag saknar hans röst, hans händer, hans längd, hans mörkhet och lockhåriga hjässa. Jag saknar hans kuk.

I det här familjelivet på släktgården reduceras jag. Jag öppnar knappt munnen längre, jag göder hat.

Nu måste jag hjälpa mormor att steka fisk, att massera fötter, att leta efter de borttappade guldörhängena, att skotta snö, att mata fåglarna, att dammsuga heltäckningsmattan. Det är jag skyldig henne för sorgen hon hyser.

Jag håller på att förgås här, att svepa in mig i rött tycks vara den enda lösningen. O godsägare! Varför? Varför skickar du iväg mig på resor som du tror ska verka gynnande på min hälsa? Hellre sitter jag inlåst på godset, öppen för dockors lekar, besattheter och perversa lustar.

O godsägare, varför?

Mitt språk urholkas, mitt varande suddas ut, jag vet inte vem jag är. Jag är förslappad, slö, avmätt. Jag accepterar detta tillstånd men inombords gråter jag.

O godsägare, kom och hämta mig!

Dagens outfit: Red Riding Hood & Obotlig Längtan