skyddsutrustning

Det nya sköna livet har egentligen inte inneburit några större förändringar -
jag sitter inlåst på samma premisser, hör resväskor som dras utanför mitt fönster, halvnakna kvinnor klädda i plymer och string dansar gatan fram -

Jag sitter fortfarande inomhus -

på min höjd går jag ut på avfarten till godshuset - men inte längre.

skyddande hinna

Trött. Den 48e och sista veckan.

Orkar inte tänka på mig själv just nu. Driver runt på gatorna, med gasmasken på, i hettan, i syfte att trötta ut mig själv. Sedan kommer det krävas större ansträngningar att bli utmattad, det kommer krävas större ansträngningar att svimma och dö.

Trots solens skändningar är min hud fortfarande vaxblek. Jag testar en brudklänning som är alldeles för stor. Sjunker i lera på vägen hem.

Jag vill fortsätta det här livet i all evighet.

Dagens outfit: En annan hud

om att teckna sina landskap

"Om jag skriver ner det jag känner är det för att jag på det sättet dämpar febern av att känna. Det som jag bekänner betyder ingenting, ty ingenting har någon betydelse. Jag gör landskap av det som jag känner."

Fernando Pessoa, ur Orons bok

innanför godsväggarna

"Fortsatt kamp mot de egna kroppsdelarna. Slafsar sig själv på nytt. Stumnar stelnar stannar. Fortsätter åter igen. Ord slungas in i sig själva igen. Igensydda läppar. Igensydda kroppar. Fall faller falskt. I den flimrande fasen. Det rör sig mot det andra. Det sluter sig i sig självt igen. Det stannar där."

Johan Jönson, ur Efter arbetsschema

blicken inåt bakåt

"Jag är som en trasig marionett vars ögon lossnat och fallit inåt."
Detta yttrande av en mentalsjuk har mera tyngd än alla bokverk om introspektion.

E.M. Cioran

efukt-ångest (del II)

"Tvångsmässigt tänker Anna alltid på obehagliga saker som enkelriktat passerar hennes hjärna. Spärrbommen öppnas alltid för att släppa in saker med den släpper inte ut dem igen. Hennes hjärna är fullproppade med motbjudande ting och nödutgången är förbommad."

Elfriede Jelinek

civilisationens fall och excorcism för överlevnad (gasmask für alle)

Det finns en värld utanför godset.

Tanken på den världen fyller mig med sådan vanmakt att jag aldrig mer vill röra på mig. Kvävs av luften, av epilepsianfallen, av blodet, de krokiga ryggraderna, de utländska männen, av barnen, av kvinnorna, av männen, dreglande munnar. Är beroende av gasmasken, beroende av godsets flyglar, av räddningen i väggarna. Varje sekund utövas tortyren, varje sekund vanmakt, en buk som sprättas upp här, en där, kroppar förvrids till omisskännlighet, jävla fucking knarkare i varje gathörn.

...

Lämningar från övergivna människotillhåll.

...

Varje kropp är avlägsnad en annan kropp. Ständiga fantomsmärtor. Varje annans minne är mitt minne, varje annans erfarenhet min. Vi är avhuggna lemmar, vilsna rör vi oss, trevar tafatt. Vi är hybrider, monstruösa - återuppfinner oss på nytt, igen och igen, bara för att orka överleva. Sexualitet är inte bara en mysig fruktsoppa, en ihopsättning av mjuka kanter och fascinerande vätskor (även fast det är en vacker tanke), sexualitet är våld. Varje urgröpt hål är ytterligare en urgröpning av ens egen kropp. Lemmarna är ofrånkomligt skapta, närvarande, smärtsamma.

Kroppsupplösningen inträffar inte förrän i inträdandet av döden.

Denna upplösning kan vi förvisso förmå oss till att iscensätta, gärna gång på gång, gärna rituellt; en lem här, en lem där, tvinga samman, sy blodiga stygn, utföra amputationerna. Alltid utsätta sig för synerna. Excorcism. Inte för utrensning, rening och bortträngning - nej, för överlevnad.

Sinnet blir givetvis tyngt, ruttnaden belägrar plats inuti, sprider sig, skapar oreda, färgar rörelser, tankar, tal, drömmar. Jag är korsfäst i den här världen, du också. Alla är sjuka, det finns inget som kan benämnas som friskt. Strimman ljus urholkas, håller inte hela vägen ut.

Det enda jag kan göra är att besmitta andra med mig själv. Mitt blod är förvisso snart renat, det har inte längre någon makt. Snart är det verkligheten som gäller. För att överleva krävs serier av intalningar, ramsor som vaggar ro, övertygandet: smärtan är till sin form aldrig fullständig och koncentrerad, det finns inte ett kompakt mörker som täcker en hel livsålder, det finns uppehåll, strimman ljus är tillgänglig, för alla, oavsett antal urgröpta hål.

Jag är en docka. En hora. En gul fantasm. Den här vaxplatsen skrämmer mina vänner. Den rädslan är obefogad. Den här vaxplatsen erbjuder befrielse.

...

Strimman ljus består av våld. Låt oss utsätta oss för det våldet.

Rut Hillarp säger: Men jag kan inte stanna, det förstår du väl, vi får inte stänga in oss i den här lilla försonade världen, jag måste ut i världen, jag måste ut i ondskan igen, rota i min olust.

Olimpia håller med, drar och sliter i mig, river.

Dagens outfit: Violence

100 dagar av ensamhet

"Igår satte jag mig upp i sängen, ett ben dinglande över kanten, foten som knappt snuddade vid golvet, och jag la min blick på den gröna ytterdörren. Jag har levt såhär i ett hundra dagar detta år. Tanken kom så plötsligt, så överväldigande, och jag visste att den var sann. Mitt huvud snurrade när jag tog mig upp ur sängen och började gå mot hallen, dragen till ytterdörren...

Det är sant. Ett hundra dagar av att leva i mina lakan, halva kroppen påklädd, halva kroppen under ett täcke, och den ljumma värmen som genomsyrar hela dagen. Att vakna med morgonljuset, att tappa räkningen på hur mycket klockan är, och att inte äta förrän man känner en grävande ilska i magsäcken. (Är det en huvudvärk tar man smärtstillande och lägger sig för att sova tupplur i två-tre timmar.) Ibland har jag inte ätit på över fyrtio timmar – inte annat än piller och vatten – och även om jag äter brukar det mest bilda staplar på matbordet av förpackningar jag inte sorterar och tallrikar jag inte diskar.

Ett hundra dagar. Tanken är hemsk, men så sann. Jag tänker tillbaka på året innan: då var det nog två hundra och sextio dagar som jag spenderade på det sättet, om inte mer. Och året innan? Hela sommaren försvann i melankolisk nostalgi, i smärstamhetens saudade – nostalgi och saknad för någon eller något som man förlorat, och som man vet man aldrig kommer få igen. En hel sommar, som alla somrar: förlorade i en varm, omtöckande dimma varifrån jag kliver ur förvirrad och med Interpol-sånger fastnaglade i mina tankar.

Jag kan inte komma ihåg en enda sommar då jag faktiskt fyllt dagarna med vad de ska fyllas av: grönska och solvärmd hud; stadsgator och kallt vatten drucken i skuggan av stora träd i parker; resor och hav och vatten och sand mellan tårna. Istället har jag kravlat från säng till fåtölj, lärt mig sommarens tv-tablå utantill, ätit kalla sallader och rester, och längtat efter att telefonen ska ringa. Ironin är att jag går in i varje sommar med idén om att denna gång, denna gång kommer det vara annorlunda. Och jag ringer, jag skickar textmeddelanden, jag strövar utmed gator, fikar, läser böcker, väntar med tålamod på att känslan av att detta är en underbar sommar – och efter två veckor utan svar från någon söker jag mig bort. Sätter på tv:n, struntar i att klä på mig, köper kall apelsinjuice och dricker den direkt ur förpackningen och förälskar mig i en ny fryst matvara. (Senast var det rösti.)

Varje sommar, år efter år, repeterar sig utan förlåtelse, utan förståelse. Jag kan inte se varför sommaren, av alla årstider, anses vara så perfekt – för mig är den smärtsam. Jag pillar på skavsår och sitter ensam på fiken; till slut kan jag inte läsa längre och jag sätter på ett tv-spel – sen kan jag inte spela längre, och jag sover längre på morgonen, ser på natt-tv när jag inte somnar, och hamnar i ett existensiellt limbo. Dagarna flyter ihop. Jag gör inte några anteckningar i min dagbok, för vad finns det att skriva om? Idag så... Funderade jag på att börja röka. För det skulle åtminstonde ge mig något att notera: hur många cigaretter jag inhalerar per dag. Bättre än att räkna timmar. Eller skulle jag notera vad grannarna gör? Igår natt runt tre-snåret började en av grannarna ha sex. Jag hoppas iallafall att det var sex: det lät smärtsamt och osexigt. Gunga-gunga-gunga. Ibland är jag glad att jag inte har någon att ha sex med, ljuden är så hemska.

Dag ut, dag in, emellanåt punkterade av att jag sätter penna mot papper: men hur ska jag kunna urskilja en dag a skrivande i sängen från en annan? Besviken på mig själv sover jag med fönstret öppet, även när det regnar och blixtrar, och drar ner persiennerna, fryser konstant om fötterna, drömmer mardrömmar... Tiden går. Jag märker ingenting, glömmer bort tre månader, minns enbart sommartristessen.

Ett hundra dagar av att sitta i min lägenhet. Är detta ett liv värt att leva?"

feral beast

dansa min docka

Vad jag önskar att mina pappdockor var av kött.

Hela hela tiden är jag rädd för att förlora något. Hela tiden är jag vettskrämd. Medicinerna blockerar mig, cellgifterna får min hjärna att ruttna. Jag utforskar hellre mig själv genom ett filter än att våga lite mer, våga något annat. Jag för inga samtal med några andra för jag är så jävla feg, livrädd för att krympa ännu mer. Det är därför jag sitter inlåst, det är därför.

Doften jag tyckte mig skönja tidigare, den där ruttna som jag tyckte far, polska flickvännen och min farmor efterlämnade sig - den härrör från mig, från min fitta, min mage, min hjärna, min kropp. Den är från mig.

Det måste ske en återkomst, en återgång till en tillvaro där jag är sprillans ny, något krävs, inte baka in i ord mer, inte försegla suckar för att sedan skicka tillbaka dem till mig själv igen. Inget mer. Något annat.

Lederna i min kropp är till sin karaktär mycket lik mina tankar, förhårdnade knotor av ett upprepande vokabulär. Det talspråkiga systemet har jag aldrig ägt. Jag har fortfarande inte tagit dagens medicin, jag vill inte. Kroppen blir ännu hårdare. Det kanske är det som krävs. Så att jag kan lägga mig mellan lakanen, lägga mig bland det illaluktande satintyget och invänta ännu en ny dag.

Imorgon är en annan dag. Imorgon

samantha fox spring

Jag har inte tid med det här, leka lekar där jag är min egen sjukdomsgödda figur, har inte tid med det här, att samla på bilder av hud och minnas gammal skamlig kommunikation. Jag har ett liv. Jag har annat att sysselsätta mig med. En massa klippdockor väntar på att bli utskurna. Salomé och Sue-Ellen kanske vill träffas. Solen skiner där ute. Människor sällar sig till lemmeltåg. Högra flygeln kokar under sitt gröna koppartak. Mina plastdockor smälter. Fönster behöver putsas. Godset håller på att bli begravd bakom hinnor av smuts och avgaser. Gatorna svettas. Mitt hjärta skälver. Det vilda hoppet gror inuti. Krämer, salvor och medikamenter har ett slut. Slutet är inte nu, men om ungefär en månad. Det har pågått i ett år. Äntligen. Snart. Slut.

Men då är då och nu är nu.

Så.

Vad göra nu? Svettas härinne? Sitta och sörja den hud som skulle kunna bli bränd? Jag vet inte.

solitary pleasure (olimpias berättelse om svärmeri)

Olimpia förklarar för mig skillnaden mellan svärmeri och entusiasm.

Enligt Immanuel Kant måste man tvunget skilja på dem. Entusiasm är en naturlig del av människan medan svärmeriet är onyttigt, lönlöst, sjukligt och försvagande. Svärmeri är en sjukdom. Svärmeri är tvångsmässiga begärsritualer som bara leder människan in i återvändsgränder av sig själv där ingen realitet står att finna. Svärmeri är pur fåfänga. Det är uppflammande lidelser som yttrar sig i asociala tendenser hos individen i form av onani, självupptagenhet, onyttiga skriftställanden, alkemiska laborationer, fixa idéer och hjärtesorger.

"I entusiasmen, som affekt, är inbillningskraften otyglad; i svärmeriet, som inrotad ruvande lidelse, är den regellös. Den första är en övergående tillfällighet, som ibland drabbar det sundaste förstånd; det andra är en sjukdom som söndertrasar detta."

Immanuel Kant

Olimpia säger: Vilken fantastisk värld om vi alla vore svärmare!

Jag frågar Olimpia: Men inbegriper inte det väldigt mycket sorg?

Olimpia: Givetvis. Men desto närmare står man den sanna lyckan.

Jag frågar Olimpia: Vad är sant?

Hon svarar inte.

Olimpia ber mig att ge mig ut, i världen, att bekanta mig med dessa människor, dessa som tar sina begär på allra största allvar, som inser att målet alltid innebär en omöjlighet men att driften eller svärmeriet att befinna sig på denna omöjliga väg ger en anledning till att fortsätta leva. Lustprincip genom dödsdriften.

Olimpia fortsätter: Svärmaren accepterar det omöjliga i sitt så kallade svärmeri. Detta accepterande innebär ett omfamnande av förlust eller brist.

Jag frågar Olimpia: Men om man väljer att inte omfamna förlusten eller bristen då? Om man inte är förmögen till det?

Olimpia säger: I alla lägen, vare sig du omfamnar bristen eller inte, är sorgen alltid lika stark. Därför kommer din längtan efter jagupplösning växa sig starkare och starkare. Din längtan efter upplösandet kommer ta över alla dina känslor. Din dödsdrift blir den viktigaste driften att vårda. Du vårdar din längtan som om du och den befann er ensamma i en krypta. Du har en försmak av det språklösa intet, av det självupplösande vegeterandet. Du skäms för att du inte kan lägga det åt sidan. Men det fyller dig också med stolthet att för en gångs skull bestämma dig för något som om det vore på liv och död. Det är på liv och död. Du strävar efter en upplösning av jaget. Du längtar efter det tillstånd där varat tar vid.

Olimpia citerar Samuel Beckett: För den här känslan av att vara helt innesluten utan att någonting kommer åt mig, den är ny. Sågspånet trycker inte längre mot stumparna, jag vet inte längre var jag tar slut.


Jag avbryter Olimpia: Är det ett lyckligt liv?

Olimpia svarar: Detta att göda sin omöjliga drift? Tja. Även fast begärets mål är omöjlig att uppnå och du vet med dig det har du ändå något som uppfyller dig, som fyller varje cell i din kropp - du har en tro. Du har skapat din egen religion. Du uppstår i något stort och starkt. Du ingår i något stort och starkt. Du förlöses där.

Olimpia förklarar: Att fastställa omöjligheten skapar förutsättningen för dess existens. Du har skapat en existens. En existens som du är tvungen att söndra.

Jag frågar Olimpia: Är inte det en paradox?

Olimpia: Det är ett sätt att leva. Det krävs ingen signifikant eller konkret sak. Det behövs inget som sätter gränser eller betecknar radikala skillnader.

Jag frågar Olimpia: Kräver det omöjliga en grogrund av just gränslöshet?

Olimpia: Tja, för att förutsätta det gränslösa måste det finnas gränser.

Olimpia citerar Haeceittas: Genom språket försöker författaren säga det outsägliga, det vill säga avsublimera det, genom textens materialitet göra det till ett objekt i världen. Litteraturen, som skapande aktivitet, innehåller alltså ett element av omöjlighet, av avskapelse, (désoevrement, för att knyta an till Maurice Blanchots konception av gemenskap). Men eftersom utsidans absoluta externalitet aldrig kan existera på insidans villkor, förblir detta element begränsat, instängt i språket (som ju till sin form är en av insidans konstituerande principer.) Det omöjliga kan endast tänkas genom det möjliga, men därför förblir det också omöjligt, ett evigt utanförskap.

Olimpia nickar instämmande, skrattar lite.

Olimpia säger: Att skapa sig en identitet som bygger på ambitionen att avskaffa sig all identitet. Att sätta gränser för att luckra upp dem. Olimpia säger: Du bygger upp dina ramar. Dina ramar är så där lite lagom småporriga, lite lagom goth, lite lagom whitetrashiga, lite lagom sjukdomssuktande, lite lagom självmedvetna, lite lagom kroppsmedvetna. Du plockar isär kroppen som på en docka, leker plastiska leker, kroppsliga lekar, där på din högra flygel där du just nu huserar, där du tvingar godsägaren att hålla dig inlåst, där alla delar (vare sig de är kroppsliga eller språkliga ) är autonoma och utbytbara och villiga till transmutation

ha ha ha ha

O Olimpia, förgör mig, ta mig till mitt paradis
O Olimpia, du som låtsas, du som (för)klär dig i avklädarens tecken
O Olimpia

Olimpia säger: Fortsätt. Lek dina tvångsmässiga lekar med dockorna och din egen kropp och språket. Du kommer aldrig någonsin vara förmögen att nå det du vill åt. Vad vill du åt?

Jag säger ingenting.

Olimpia säger: Detta är det absurda och koketta och omöjliga. Detta.

Dagens outfit: Nattlinne

architectural metaphor

"Jag hatar att inte veta vad som är årstiden och vad som är biverkningar och vad som är min omgivning och vad som är jag. Om jag ska vara en funktion av allt det där vill jag ha såväl formeln som dess konstanter klara för mig."

Martina Lowden, ur Allt

Även fast jag strävar efter okunskapens förlovade land i mångt och mycket och i alla slags utbredda sammanhang så är jag, i detta avseende, tvungen att hålla med.

Ja, jag vill veta!

Ja! Jag vill ha såväl formeln som dess konstanter klara för mig. Ja! Jag vill ha såväl kartan över mitt innandöme som mätinstrumenten för all yttre påverkan.

Jag blir galen av att inte veta.

per automatik

Jag ville inte vila i tystnad eller i ett slutet rum längre.

Jag tänkte att det inte var bra för mig. Så tänkte jag. Det måste finnas något annat och detta något annat är jag tvungen att skapa en plats för och det var precis vad jag gjorde.

Så.

Nu: Jag vill bara sysselsätta mig, aktivera mig. Det river och sliter inuti mig. Det är adrenalin, seratonin, dopamin, ritalin. Och vårljus. Måste hålla halten hög. Kan inte sluta. Med någonting. Det bara fortsätter. Äter inte. Sover inte. Klipper pappdockor. Blöder.

Jag tror inte jag finns längre.

Ibland tror jag mig kunna skilja på det som är dåligt och det som är sämre.

I början trodde jag det tydde på framåtanda, alla dessa igångsatta mekanismer, eller i alla fall en riktning åt rätt håll. Ack så fel jag hade. Min hjärna kokar. Jag sysselsätter mig med helt fel saker. Jag har hela tiden andnöd. Jag som hatar ordet röst har inget annat val än att nu låta den helt ockupera mig, rösten eller bara ordet röst, jag vet inte. Det är i alla fall ett jävla mumlande, skrikande, tjattrande, surrande. Just det där tramset som jag hatar. Att jag överhuvudtaget låter det ske?!

Jag ger gutturala läten ord. Det är inte rätt. Jag är inte trogen det gutturala. Jag är inte trogen mig själv längre. Det är onaturligt, det är inte meningen. Men nu har jag börjat. Jag är nu en del av det. Det är inte utanför mig, det är inte inuti mig. Jag är mitt i det och det äcklar mig. Det äcklar mig.

Jag stoppar munnar full med skit. Jag gör det fast jag inte vill. Men jag är heller inte förmögen att hindra det.