befrielse

”Ty inget är renare än en död, och den döda blir bara renare allteftersom tiden går, ända till den slutgiltiga renheten hos denna stora elfenbensdocka som finns i oss alla med sitt stumma skratt, men sina för alltid särade ben.”

Gabrielle Wittkop, ur Nekrofilen

en tigers smak för blod

Ställde in besöket på infektionskliniken.

Min mage vred sig i plågor i morse, ett slaktdjur befann sig mellan mina höftbågar, diaréerna tilltog. Utsöndrandet av det ruttna blodet sattes igång, avföring och blod i toalettskålen. Kunde inte andas på några timmar. Brukar nästan aldrig ha kraftig mensvärk. Antagligen har jag det idag för att kroppen är inställd på en klinik som härbärgerar smittat blod. Den vill ställa in. Orkar inte mer.

...

Idag leker jag i Nathalie Djurbergs lerlandskap. Mina pappdockor jublar. Jag också.

Ska leka hela dagen idag. Och hela natten.

P.S: Har klippt av Olimpias svans med en tång. Rätt åt henne. Är så jävla trött på henne. Hennes blod använder jag till kurbad för mina dockor. Mitt ruttna och smittade blod får hon i sin tur slicka i sig.

olimpias ord inför natten

Börjar tolka Olimpias ljudande, hennes bokstävlar och upprepanden, hennes ack ack ack och nick nick nick.

Ska till infektionskliniken imorgon, brukar bli mer mottaglig för det mesta. Förvandlas till en expert på immunförsvar och blodvärden. Också till en expert som uttolkare av Olimpias jamanden.

Olimpia flaxar med sina vingar och väser: Det förstår du väl, att jag är tvungen att leda dig in på den väg du gång på gång förvillar dig bort ifrån? Det förstår du väl, att mina jamanden och ramsor är en påminnelse om vilka marker du rör dig i? Ack ack ack. Nick nick nick. Det förstår du väl? Jag är inte elak. Jag vill dig bara väl.

Jag svarar: Vad är det du försöker säga? Jag är trött. Jag vill sova.

Olimpia: Blicken inåt, präktiga flicka, blicken inåt. Kom till sans med det omöjliga, förena dig med förlusten, acceptera omöjligheten. Det går inte att beskriva tillstånd och marker med ord. Lev i den omöjligheten, göd den förlusten, omfamna den oförmågan.

Jag: Aha, du vill tala om svärmeriet nu igen? Varför vill du alltid göra det på natten?

Olimpia: Jag vill påminna dig om svärmeriet, om tron. Natten är den mest tillgängliga tiden att prata om allt detta på. Jag vill påminna dig om att ta dina begär på största allvar. Jag vill tala om Orfeus och Eurydike.

Jag: Sure. Go on. Men jag kanske somnar. Mina ögonlock är så tunga. Och din röst irriterar mig.


Olimpia fortsätter: Eurydike befinner sig i underjorden. Orfeus är utom sig av förtvivlan. Han sjunger sånger, utstöter ljud och ylanden, är en mistlur i natten, lockar med förtvivlade sirensånger, stakar ord på varandra, begär hennes närvaro, drömmer om hennes existens. Slutligen får han tillåtelse att faktiskt gå ner i underjorden för att hämta upp sin Eurydike från de dödas tillhåll. Men på ett villkor.

Jag gäspar, med handen för munnen.

Olimpia fortsätter: Det är att under inga som helst omständigheter vända sig om och titta på henne, inte förrän de kommit tillbaka upp på jorden igen.

Jag: Mm?

Olimpia: Men begäret är alldeles för starkt. Orfeus kan inte vänta tills de kommit upp. Han vänder sig om. Han tittar på henne.

Jag sluddrar: Så dumt.

Olimpia: Orfeus är den största av alla tänkbara svärmare. Han inser omöjligheten i att få behålla henne. Han omfamnar sin förlust, väljer att leva i den.

Jag: Och Eurydike?

Olimpia: Hon döms till tystnad för all evighet och slussas tillbaka ner till underjorden. Det är en annan histora. Det är den andra historien. Den tar vi vid ett senare tillfälle.

Jag: Givetvis...

Olimpia: I alla fall. Orfeus är den svärmare som klipper pappdockor men aldrig får konturerna att stämma. Orfeus är den som sjunger sånger och är en mistlur i natten men aldrig lyckas få en ton rätt. Orfeus önskar se sin Eurydike men är alldeles för otålig för att se henne uppe i dagsljuset. Han väljer att skapa henne i mörkret. Han ser henne i ett dunkel, konturerna är suddiga. Han lyckas inte med att återföra henne till jordelivet, till verkligheten, att levandegöra henne. Han inser omöjligheten i det.

Jag: Genom att titta på henne?

Olimpia: Genom att titta på henne. På grund av sitt begär. I syfte att omfamna sitt misslyckande. Eurydike blir symbolen för det misslyckande återkallandet, hon blir den symbol för diktaren som innebär att verkligheten aldrig går att återgälda med ord, hon blir symbol för förlust, det är i denna förlust som skapandet har sin vagga. För all framtid kommer Orfeus nu fortsättningsvis försöka beskriva Eurydike, så som han såg henne i halvdunklet nere i underjorden. Han är dömd att misslyckas men han kommer fortsätta. Gång på gång. Han är en svärmare, en diktare, en dockmakare.

Jag: Jag är trött. Jag vill sova nu. Låt mig sova.

Olimpia: På ett villkor.

Jag: Vilket?

Olimpia: Imorgon vill jag att du fuktar dina pappdockor, jag vill att du gör dem buckliga och oskarpa i kanterna. Lägg dem i blöt redan nu. Det första du ser i morgon bitti kommer vara grumligt. Bilden av pappdockorna kommer framstå som tudelade i din blick, som mångdubblade, deformerade. Du är tvungen att försöka sätta ihop den bild av pappdockorna som var. Du kommer aldrig lyckas. Det kommer bli andra slags pappdockor istället, vare sig du vill eller inte. Här är ditt liv.

Tystnad.


Jag: Det har förmodligen undgått dig vad jag gång på gång försöker göra, under alla timmar på dygnet, hela tiden. Det har tydligen undgått dig. Saker och ting försvinner i djupet. Kvar blir ett tomrum som jag försöker skapa bo i. Alla mina pappdockor är dömda att misslyckas. Och jag vet om det. Det är anledningen till varför jag hela tiden fortsätter. Jag lever i ett evigt tillstånd av uppstyckade pappdockor. Godnatt.

Jag vänder mig om, ignorerar hennes irriterande röst, hennes skabbiga päls.

Är så jävla trött på henne. Behöver sömn nu, är i behov av vilan. Infektionskliniken nästa.

helgat varde ditt namn

Olimpia börjar synas mer, hennes klor är vässade och bröstvårtorna styva. Godsägaren har börjat tala. Gökuret fungerar igen, varje hel- och halvtimme kommer göken. Vardagen är inrättad -

med ett undantag:

Igår talade jag i tungor, givetvis med gasmasken på eftersom jag befann mig utomhus. Jag sjöng lovsånger till gud och jesus, ära vare gud i höjden, halleluja! Jag var ömsom varm, omsom kall. Jag åt knäckebröd och drack vitt vin, letade efter regnbågen i alla människors blick och fann den! Vilken lycka! Är trött på proteser och docklekar. Inom en snar framtid ska jag bränna upp alla pappdockorna. Närvaron går att finna inuti och utomstädes - helhet!

Halleluja!

Dagens outfit: Tungomål

efukt-ångest (del II)

"Tvångsmässigt tänker Anna alltid på obehagliga saker som enkelriktat passerar hennes hjärna. Spärrbommen öppnas alltid för att släppa in saker med den släpper inte ut dem igen. Hennes hjärna är fullproppade med motbjudande ting och nödutgången är förbommad."

Elfriede Jelinek

samantha fox spring

Jag har inte tid med det här, leka lekar där jag är min egen sjukdomsgödda figur, har inte tid med det här, att samla på bilder av hud och minnas gammal skamlig kommunikation. Jag har ett liv. Jag har annat att sysselsätta mig med. En massa klippdockor väntar på att bli utskurna. Salomé och Sue-Ellen kanske vill träffas. Solen skiner där ute. Människor sällar sig till lemmeltåg. Högra flygeln kokar under sitt gröna koppartak. Mina plastdockor smälter. Fönster behöver putsas. Godset håller på att bli begravd bakom hinnor av smuts och avgaser. Gatorna svettas. Mitt hjärta skälver. Det vilda hoppet gror inuti. Krämer, salvor och medikamenter har ett slut. Slutet är inte nu, men om ungefär en månad. Det har pågått i ett år. Äntligen. Snart. Slut.

Men då är då och nu är nu.

Så.

Vad göra nu? Svettas härinne? Sitta och sörja den hud som skulle kunna bli bränd? Jag vet inte.

solitary pleasure (olimpias berättelse om svärmeri)

Olimpia förklarar för mig skillnaden mellan svärmeri och entusiasm.

Enligt Immanuel Kant måste man tvunget skilja på dem. Entusiasm är en naturlig del av människan medan svärmeriet är onyttigt, lönlöst, sjukligt och försvagande. Svärmeri är en sjukdom. Svärmeri är tvångsmässiga begärsritualer som bara leder människan in i återvändsgränder av sig själv där ingen realitet står att finna. Svärmeri är pur fåfänga. Det är uppflammande lidelser som yttrar sig i asociala tendenser hos individen i form av onani, självupptagenhet, onyttiga skriftställanden, alkemiska laborationer, fixa idéer och hjärtesorger.

"I entusiasmen, som affekt, är inbillningskraften otyglad; i svärmeriet, som inrotad ruvande lidelse, är den regellös. Den första är en övergående tillfällighet, som ibland drabbar det sundaste förstånd; det andra är en sjukdom som söndertrasar detta."

Immanuel Kant

Olimpia säger: Vilken fantastisk värld om vi alla vore svärmare!

Jag frågar Olimpia: Men inbegriper inte det väldigt mycket sorg?

Olimpia: Givetvis. Men desto närmare står man den sanna lyckan.

Jag frågar Olimpia: Vad är sant?

Hon svarar inte.

Olimpia ber mig att ge mig ut, i världen, att bekanta mig med dessa människor, dessa som tar sina begär på allra största allvar, som inser att målet alltid innebär en omöjlighet men att driften eller svärmeriet att befinna sig på denna omöjliga väg ger en anledning till att fortsätta leva. Lustprincip genom dödsdriften.

Olimpia fortsätter: Svärmaren accepterar det omöjliga i sitt så kallade svärmeri. Detta accepterande innebär ett omfamnande av förlust eller brist.

Jag frågar Olimpia: Men om man väljer att inte omfamna förlusten eller bristen då? Om man inte är förmögen till det?

Olimpia säger: I alla lägen, vare sig du omfamnar bristen eller inte, är sorgen alltid lika stark. Därför kommer din längtan efter jagupplösning växa sig starkare och starkare. Din längtan efter upplösandet kommer ta över alla dina känslor. Din dödsdrift blir den viktigaste driften att vårda. Du vårdar din längtan som om du och den befann er ensamma i en krypta. Du har en försmak av det språklösa intet, av det självupplösande vegeterandet. Du skäms för att du inte kan lägga det åt sidan. Men det fyller dig också med stolthet att för en gångs skull bestämma dig för något som om det vore på liv och död. Det är på liv och död. Du strävar efter en upplösning av jaget. Du längtar efter det tillstånd där varat tar vid.

Olimpia citerar Samuel Beckett: För den här känslan av att vara helt innesluten utan att någonting kommer åt mig, den är ny. Sågspånet trycker inte längre mot stumparna, jag vet inte längre var jag tar slut.


Jag avbryter Olimpia: Är det ett lyckligt liv?

Olimpia svarar: Detta att göda sin omöjliga drift? Tja. Även fast begärets mål är omöjlig att uppnå och du vet med dig det har du ändå något som uppfyller dig, som fyller varje cell i din kropp - du har en tro. Du har skapat din egen religion. Du uppstår i något stort och starkt. Du ingår i något stort och starkt. Du förlöses där.

Olimpia förklarar: Att fastställa omöjligheten skapar förutsättningen för dess existens. Du har skapat en existens. En existens som du är tvungen att söndra.

Jag frågar Olimpia: Är inte det en paradox?

Olimpia: Det är ett sätt att leva. Det krävs ingen signifikant eller konkret sak. Det behövs inget som sätter gränser eller betecknar radikala skillnader.

Jag frågar Olimpia: Kräver det omöjliga en grogrund av just gränslöshet?

Olimpia: Tja, för att förutsätta det gränslösa måste det finnas gränser.

Olimpia citerar Haeceittas: Genom språket försöker författaren säga det outsägliga, det vill säga avsublimera det, genom textens materialitet göra det till ett objekt i världen. Litteraturen, som skapande aktivitet, innehåller alltså ett element av omöjlighet, av avskapelse, (désoevrement, för att knyta an till Maurice Blanchots konception av gemenskap). Men eftersom utsidans absoluta externalitet aldrig kan existera på insidans villkor, förblir detta element begränsat, instängt i språket (som ju till sin form är en av insidans konstituerande principer.) Det omöjliga kan endast tänkas genom det möjliga, men därför förblir det också omöjligt, ett evigt utanförskap.

Olimpia nickar instämmande, skrattar lite.

Olimpia säger: Att skapa sig en identitet som bygger på ambitionen att avskaffa sig all identitet. Att sätta gränser för att luckra upp dem. Olimpia säger: Du bygger upp dina ramar. Dina ramar är så där lite lagom småporriga, lite lagom goth, lite lagom whitetrashiga, lite lagom sjukdomssuktande, lite lagom självmedvetna, lite lagom kroppsmedvetna. Du plockar isär kroppen som på en docka, leker plastiska leker, kroppsliga lekar, där på din högra flygel där du just nu huserar, där du tvingar godsägaren att hålla dig inlåst, där alla delar (vare sig de är kroppsliga eller språkliga ) är autonoma och utbytbara och villiga till transmutation

ha ha ha ha

O Olimpia, förgör mig, ta mig till mitt paradis
O Olimpia, du som låtsas, du som (för)klär dig i avklädarens tecken
O Olimpia

Olimpia säger: Fortsätt. Lek dina tvångsmässiga lekar med dockorna och din egen kropp och språket. Du kommer aldrig någonsin vara förmögen att nå det du vill åt. Vad vill du åt?

Jag säger ingenting.

Olimpia säger: Detta är det absurda och koketta och omöjliga. Detta.

Dagens outfit: Nattlinne