skärskådning

Dessa fyrkanter, dessa ramar, dessa bilder, klippdockor och texter - unisona hyllningar utan manipulativa störningar eller antydningar. Dessa rapanden är förvisso tvång, men ett omfamnande. Tycker om det stammande, sköra, ängsliga, darrande - det som riskerar att gå sönder, det som balanserar på sin egen risk. Tycker om vackra saker. Det är det enda. Och det vill jag visa för världen, upphäva äganderätt, klippa och klistra, binda samman delarna, skapa mutationerna.

Men vid dessa inomhuslekar förekommer också amputationerna, smärtan och magsyran.

Inte min mening att trampa på tår, riva upp sår, vara ett territorium för omtolkningar, vara marken som täljer spillrorna.

Så: ber om ursäkt.

Hepp hepp

stridsutmattning

Klippdockornas antal (har räknat dem) överstiger den summa jag är förmögen att hantera. Tiden är knapp innan jag åker till Adriatiska havet och solar naken i forna tiders spillror av Balkankrig men då är då och nu är nu

...

Har inte tid att kräla runt i stoftet av det här godset. Längtar tills jag får bränna ner det helt och hållet. Är i själ och hjärta en pyroman, kommer alltid förbli. Måste fylla i försäkringspapprena.

...

Detta virus smittar.

...

Och så är det ju nationaldagen på lördag. Då vill jag roa mig kungligt, kanske till och med bränna upp gasmasken. Har inte tid. Fan, nu vill jag våldtas. Vid starka känslor behöver jag lugna mig med stark fysisk och psykisk belägring.

Dagens outfit: kom igen NU för i HELVETE

om att teckna sina landskap

"Om jag skriver ner det jag känner är det för att jag på det sättet dämpar febern av att känna. Det som jag bekänner betyder ingenting, ty ingenting har någon betydelse. Jag gör landskap av det som jag känner."

Fernando Pessoa, ur Orons bok

några ord tillägnade godsägaren

"Jag har för lite av benämningens kunskap.
Jag tycker om att hysa tankar utan bestämmelseort, utan namn och pass och ansikten. Hos mig finns inget register, nej inte så mycket som en spik att hänga mössan på.
Du säger att jag saknar intressen. Du menar den groteska förmågan att redogöra. Jag har inga egenskaper heller. Bara gröna öar i mitt väsen. Ro till mig i skjortärmarna. Jag kom..."

Stina Aronson, ur Feberboken

olimpias ord inför natten

Börjar tolka Olimpias ljudande, hennes bokstävlar och upprepanden, hennes ack ack ack och nick nick nick.

Ska till infektionskliniken imorgon, brukar bli mer mottaglig för det mesta. Förvandlas till en expert på immunförsvar och blodvärden. Också till en expert som uttolkare av Olimpias jamanden.

Olimpia flaxar med sina vingar och väser: Det förstår du väl, att jag är tvungen att leda dig in på den väg du gång på gång förvillar dig bort ifrån? Det förstår du väl, att mina jamanden och ramsor är en påminnelse om vilka marker du rör dig i? Ack ack ack. Nick nick nick. Det förstår du väl? Jag är inte elak. Jag vill dig bara väl.

Jag svarar: Vad är det du försöker säga? Jag är trött. Jag vill sova.

Olimpia: Blicken inåt, präktiga flicka, blicken inåt. Kom till sans med det omöjliga, förena dig med förlusten, acceptera omöjligheten. Det går inte att beskriva tillstånd och marker med ord. Lev i den omöjligheten, göd den förlusten, omfamna den oförmågan.

Jag: Aha, du vill tala om svärmeriet nu igen? Varför vill du alltid göra det på natten?

Olimpia: Jag vill påminna dig om svärmeriet, om tron. Natten är den mest tillgängliga tiden att prata om allt detta på. Jag vill påminna dig om att ta dina begär på största allvar. Jag vill tala om Orfeus och Eurydike.

Jag: Sure. Go on. Men jag kanske somnar. Mina ögonlock är så tunga. Och din röst irriterar mig.


Olimpia fortsätter: Eurydike befinner sig i underjorden. Orfeus är utom sig av förtvivlan. Han sjunger sånger, utstöter ljud och ylanden, är en mistlur i natten, lockar med förtvivlade sirensånger, stakar ord på varandra, begär hennes närvaro, drömmer om hennes existens. Slutligen får han tillåtelse att faktiskt gå ner i underjorden för att hämta upp sin Eurydike från de dödas tillhåll. Men på ett villkor.

Jag gäspar, med handen för munnen.

Olimpia fortsätter: Det är att under inga som helst omständigheter vända sig om och titta på henne, inte förrän de kommit tillbaka upp på jorden igen.

Jag: Mm?

Olimpia: Men begäret är alldeles för starkt. Orfeus kan inte vänta tills de kommit upp. Han vänder sig om. Han tittar på henne.

Jag sluddrar: Så dumt.

Olimpia: Orfeus är den största av alla tänkbara svärmare. Han inser omöjligheten i att få behålla henne. Han omfamnar sin förlust, väljer att leva i den.

Jag: Och Eurydike?

Olimpia: Hon döms till tystnad för all evighet och slussas tillbaka ner till underjorden. Det är en annan histora. Det är den andra historien. Den tar vi vid ett senare tillfälle.

Jag: Givetvis...

Olimpia: I alla fall. Orfeus är den svärmare som klipper pappdockor men aldrig får konturerna att stämma. Orfeus är den som sjunger sånger och är en mistlur i natten men aldrig lyckas få en ton rätt. Orfeus önskar se sin Eurydike men är alldeles för otålig för att se henne uppe i dagsljuset. Han väljer att skapa henne i mörkret. Han ser henne i ett dunkel, konturerna är suddiga. Han lyckas inte med att återföra henne till jordelivet, till verkligheten, att levandegöra henne. Han inser omöjligheten i det.

Jag: Genom att titta på henne?

Olimpia: Genom att titta på henne. På grund av sitt begär. I syfte att omfamna sitt misslyckande. Eurydike blir symbolen för det misslyckande återkallandet, hon blir den symbol för diktaren som innebär att verkligheten aldrig går att återgälda med ord, hon blir symbol för förlust, det är i denna förlust som skapandet har sin vagga. För all framtid kommer Orfeus nu fortsättningsvis försöka beskriva Eurydike, så som han såg henne i halvdunklet nere i underjorden. Han är dömd att misslyckas men han kommer fortsätta. Gång på gång. Han är en svärmare, en diktare, en dockmakare.

Jag: Jag är trött. Jag vill sova nu. Låt mig sova.

Olimpia: På ett villkor.

Jag: Vilket?

Olimpia: Imorgon vill jag att du fuktar dina pappdockor, jag vill att du gör dem buckliga och oskarpa i kanterna. Lägg dem i blöt redan nu. Det första du ser i morgon bitti kommer vara grumligt. Bilden av pappdockorna kommer framstå som tudelade i din blick, som mångdubblade, deformerade. Du är tvungen att försöka sätta ihop den bild av pappdockorna som var. Du kommer aldrig lyckas. Det kommer bli andra slags pappdockor istället, vare sig du vill eller inte. Här är ditt liv.

Tystnad.


Jag: Det har förmodligen undgått dig vad jag gång på gång försöker göra, under alla timmar på dygnet, hela tiden. Det har tydligen undgått dig. Saker och ting försvinner i djupet. Kvar blir ett tomrum som jag försöker skapa bo i. Alla mina pappdockor är dömda att misslyckas. Och jag vet om det. Det är anledningen till varför jag hela tiden fortsätter. Jag lever i ett evigt tillstånd av uppstyckade pappdockor. Godnatt.

Jag vänder mig om, ignorerar hennes irriterande röst, hennes skabbiga päls.

Är så jävla trött på henne. Behöver sömn nu, är i behov av vilan. Infektionskliniken nästa.

några fraser om förlust

Att tala - en akt där de orala missfostrena undslipper dina läppar. En förlust att inte spilla tårar över, nej, snarare en vagga av oförmåga att grunda sitt skapande i.

Bernard Noël säger: våld från den stinkande munnen där varje fras är en vit förlust Anne-Marie Albiach säger: Kommunikationen äger rum i en förlust. Maurice Blanchot säger: Skapandet förintar vad det söker ge liv. Skapandet finner inte någon annan motivering för sin fortsatta verksamhet än just denna förlust. Ezra Pound säger: Vita ord som snöflingor men de är kalla, mossord, läppord, ord av långsamma strömmar. Samuel Beckett säger: Vilken smörja, allt detta prat om ljus och mörker. Och som jag har frossat i det.

att avskriva sig sin avkomma

"Och när man sedan äntligen hittar någon som man känner att man kan blotta sin själ för, hejdar man sig i bestörtning över vilka ord man släpper ur sig - de är så rostiga, så fula, så tomma och svaga efter att ha legat undanstoppade i det trånga lilla mörkret inne i en så länge."

Sylvia Plath

under läkeprocess

Jag förflyttas till en annan plats, till en annan miljö, snarlik denna plats, detta gods.

Det skulle kunna vara Tjernobyl, ett träskmark eller ett magasin av spillror. Det är det inte -
det är byggnaden som liknar oljeplattformen. Statfjord A.

Den läcker olja i syfte att rena sitt eget innehåll. Platsen evakueras givetvis. Jag är den isolerade varelsen mitt ute i Nordsjön. Gifter läcker ur min kropp, förgiftar tillvaron och miljön runtomkring. Olimpia gör inget väsen av sig längre, vill aldrig gå i dialog. Godsägaren är fortfarande lika stum, solen gassande het utanför. Var ska jag ta vägen? Uppslukad. Göder isoleringen, tystnaden och de tjocka väggarna, göder värken. Matar mig själv med min kropp i portioner, kontrollerar avfallet noggrant, slickar i mig det giftiga blodet, dränks i mina egna vätskor.

Att låsa in mig med min tystnad, den tystnaden som anses vara ett sista hopp men som faktiskt inte existerar, tystnaden som en omöjlighet. Och kroppen som tar sådan plats i den tystnaden, som blir så ofrånkomlig, även för sig själv. Och den drömmer om att hugga av sig sina egna delar, den drömmer om nya bildningar, nya söndringar, nya former och protesförlängningar.

Det är för att den är så jävla trött, på sig själv och på skallen den så tvunget är sammanlänkad till.

”här är allt underligt, allt är underligt när man tänker närmare på det, nej, det är att tänka på det som är underligt, bör jag anta att jag är bebodd, jag kan inte anta någonting, jag måste fortsätta, det är det jag gör, andra får sköta antaganden, det måste finnas andra i andra annanstans, var och en i sitt lilla annanstans, och var och en säger till sig själv när ögonblicket är inne, det ögonblick då man ska säga, Andra får sköta antagandena, och så vidare och så vidare, andra för göra det ena, andra får göra det andra, om det finns några, det hjälper en att fortsätta, det för en vidare, jag för min del tror på framåtskridandet, jag kan tro också, de måste ha lärt mig att tro också. Nej, ingen har någonsin lärt mig någonting, jag har aldrig lärt mig någonting, jag har alltid varit här, det har aldrig funnits någon annan än jag här, aldrig, alltid, jag, ingen, samma gamla gyttja som rörs om i all oändlighet”

”Tystnaden, ett ord om tystnaden, det är det värsta, att tala om tystnaden, och sedan stänga in mig, stänga in någon, det vill säga, vad vill det säga, lugn, jag är lugn, jag är instängd, jag är i någonting, det är inte jag, det är allt jag vet, vi lämnar det, det vill säga göra en plats, en liten värld, den ska bli rund, den här gången ska den bli rund, det är inte säkert, det ska vara lågt i tak och tjocka väggar, lågt, tjockt, varför det, jag vet inte, det är inte säkert, det återstår att se, allt det där återstår att se, en liten värld, och försöka komma underfund med hur det är, försöka gissa, placera någon där, undersöka om han är där och hur han är, hur det går för honom, det kommer inte att vara jag, det gör ingenting, det kommer kanske att vara jag, det kommer kanske att vara min värld, ett tänkbart sammanträffande, det ska inte finnas några fönster, aldrig några fönster mer, havet ville inte ha mig, himlen såg mig inte, jag var inte där”

”jag tror på tystnaden, ja, några ord om tystnaden, sedan den lilla världen, det räcker för evigheten, det verkar som om det var jag, jag som talar, jag som hör, jag som gör upp planer, för stunden, för evigheten, men i själva verket är jag långt borta, eller i min famn någonstans, eller bredvid någonstans, bakom väggarna, några ord om tystnaden, sedan bara en enda sak, en enda rymd, och någon i den, någonting i den, kanske, ända till slutet, på det tror jag”

”Tystnaden, tala om tystnaden, innan jag går in i den igen, hur jag redan varit i den, jag vet inte, varje ögonblick är jag i den, varje ögonblick går jag ut ur den, har ni hört, jag talar om den, jag visste att det skulle komma, jag går ut ur den för att tala, jag är i den och talar”

”jag är instängd, tystnaden är utanför, utanför, inuti, det finns bara ett här och tystnaden utanför, bara denna röst och tystnaden runt omkring, det behövs inga väggar, jo, det behövs väggar, jag behöver dem, tjocka väggar, jag måste ha ett fängelse, jag hade rätt, alldeles för mig själv, jag ska gå dit, jag ska placera mig där, jag är redan där, jag ska leta efter mig där, jag är där någonstans, det kommer inte att vara jag, det gör ingenting, jag ska säga att det är jag, det kommer kanske vara jag, det är kanske det de väntar på”

Samuel Beckett, ur Den Onämnbare

några ord tillägnade sue-ellen

Jag får ett tips av Sue-Ellen - när man sitter och klipper pappdockor och blickar ut genom fönstret ska man helst se något som rör på sig, allra helst ett träd.

Det går säkert lika bra med ett djur också. Olimpia kan säkert kvala in som det.

Det är ett bra tips, det gör att man kommer ihåg att man lever.

Himlen draperad i grått, veckad av utsökt skuggning, dimmor som släpar över de avlägsna bergen; naturen som misströstar, löven som faller överallt som förlorade ungdomsillusioner under en obotlig sorgs tårar... Granen, ensam om att äga livskraft, grön, stoisk mitt i denna allmänna tuberkulos.

Henri Amiel, ur Journal intime

du sköna gamla värld

Godsets fyra väggar, kuk-uret och Olimpias vansinne. Dagarna blir allt snävare ju mer tiden krymper. Jag är ingen människa. Jag tror aldrig jag har varit en.

Dagens outfit: Spetsstjärt

något som skevar

jag sårar godsägaren.

jag driver från trakt till trakt, från tillstånd till tillstånd. jag har löjliga rosetter i håret som gör att han aldrig tillåts bli arg. jag har slutat borstat tänderna, mitt håravfall märks i handfatet, under mina ögon rycker det i huden. rädd för vem jag kommer bli och rädd för att inte minnas vem jag var. jag drömmer om svarta ögonlock, om hud som slocknar. jag är trött på det här nu vill ha ett slut på det här nu han talar till mig och jag lyssnar, det gör jag verkligen, men befinner mig någon annanstans när vi behöver tala går jag och klipper pappdockor istället

förlåt

förresten borde olimpiahoran avlivas

dansa min docka

Vad jag önskar att mina pappdockor var av kött.

Hela hela tiden är jag rädd för att förlora något. Hela tiden är jag vettskrämd. Medicinerna blockerar mig, cellgifterna får min hjärna att ruttna. Jag utforskar hellre mig själv genom ett filter än att våga lite mer, våga något annat. Jag för inga samtal med några andra för jag är så jävla feg, livrädd för att krympa ännu mer. Det är därför jag sitter inlåst, det är därför.

Doften jag tyckte mig skönja tidigare, den där ruttna som jag tyckte far, polska flickvännen och min farmor efterlämnade sig - den härrör från mig, från min fitta, min mage, min hjärna, min kropp. Den är från mig.

Det måste ske en återkomst, en återgång till en tillvaro där jag är sprillans ny, något krävs, inte baka in i ord mer, inte försegla suckar för att sedan skicka tillbaka dem till mig själv igen. Inget mer. Något annat.

Lederna i min kropp är till sin karaktär mycket lik mina tankar, förhårdnade knotor av ett upprepande vokabulär. Det talspråkiga systemet har jag aldrig ägt. Jag har fortfarande inte tagit dagens medicin, jag vill inte. Kroppen blir ännu hårdare. Det kanske är det som krävs. Så att jag kan lägga mig mellan lakanen, lägga mig bland det illaluktande satintyget och invänta ännu en ny dag.

Imorgon är en annan dag. Imorgon

samantha fox spring

Jag har inte tid med det här, leka lekar där jag är min egen sjukdomsgödda figur, har inte tid med det här, att samla på bilder av hud och minnas gammal skamlig kommunikation. Jag har ett liv. Jag har annat att sysselsätta mig med. En massa klippdockor väntar på att bli utskurna. Salomé och Sue-Ellen kanske vill träffas. Solen skiner där ute. Människor sällar sig till lemmeltåg. Högra flygeln kokar under sitt gröna koppartak. Mina plastdockor smälter. Fönster behöver putsas. Godset håller på att bli begravd bakom hinnor av smuts och avgaser. Gatorna svettas. Mitt hjärta skälver. Det vilda hoppet gror inuti. Krämer, salvor och medikamenter har ett slut. Slutet är inte nu, men om ungefär en månad. Det har pågått i ett år. Äntligen. Snart. Slut.

Men då är då och nu är nu.

Så.

Vad göra nu? Svettas härinne? Sitta och sörja den hud som skulle kunna bli bränd? Jag vet inte.

per automatik

Jag ville inte vila i tystnad eller i ett slutet rum längre.

Jag tänkte att det inte var bra för mig. Så tänkte jag. Det måste finnas något annat och detta något annat är jag tvungen att skapa en plats för och det var precis vad jag gjorde.

Så.

Nu: Jag vill bara sysselsätta mig, aktivera mig. Det river och sliter inuti mig. Det är adrenalin, seratonin, dopamin, ritalin. Och vårljus. Måste hålla halten hög. Kan inte sluta. Med någonting. Det bara fortsätter. Äter inte. Sover inte. Klipper pappdockor. Blöder.

Jag tror inte jag finns längre.

Ibland tror jag mig kunna skilja på det som är dåligt och det som är sämre.

I början trodde jag det tydde på framåtanda, alla dessa igångsatta mekanismer, eller i alla fall en riktning åt rätt håll. Ack så fel jag hade. Min hjärna kokar. Jag sysselsätter mig med helt fel saker. Jag har hela tiden andnöd. Jag som hatar ordet röst har inget annat val än att nu låta den helt ockupera mig, rösten eller bara ordet röst, jag vet inte. Det är i alla fall ett jävla mumlande, skrikande, tjattrande, surrande. Just det där tramset som jag hatar. Att jag överhuvudtaget låter det ske?!

Jag ger gutturala läten ord. Det är inte rätt. Jag är inte trogen det gutturala. Jag är inte trogen mig själv längre. Det är onaturligt, det är inte meningen. Men nu har jag börjat. Jag är nu en del av det. Det är inte utanför mig, det är inte inuti mig. Jag är mitt i det och det äcklar mig. Det äcklar mig.

Jag stoppar munnar full med skit. Jag gör det fast jag inte vill. Men jag är heller inte förmögen att hindra det.

det finns inget mer att orda om det

Efter mina föregående så ömma kärleksbetygelser kommer godsägaren hem och luktar snuskgubbe - det inbegriper dofterna från cigarettrök, svett och hennes rosa parfym.

Detta är mitt öde.

Verkligheten, människorna och orden befinner sig utanför mina härskarområden.

Vad är det då som finns inom mina härskarområden? Jag vet inte. Inget. Inte ens dockorna, inte Olimpia, inte ens vidgandet av min kropp. Allt är på låtsas.

Nu ligger han utmattad och sover på soffan trots att klockan bara är tidig kväll, på teven hörs självmordsflickan Ann Heberleins röst. Olimpia ligger också hon, på golvet, inlindad i tyget från min senaste gåva från godsägaren, en klänning i svart satin med silverfläckar som på sina ställen är avskavda.

Jag ska också lägga mig.

i am miss worm & reborn & intellectual (in)vulnerable

(chin-chin)

Äntligen utsläppt, frisläppt, med skälvande ben. Vårljuset når in mellan persiennerna, jag räds inte ljuset. Jag är en sjuk bambi, ännu en gång redo för fredagens sprutor, för fredagens gärning och gödning, redo för piller och salvor och baddande omslag. Inleder fredagen med att äta både kyckling och falukorv, vill ha ett ännu mer blödande svalg än vad jag redan har, vill ha en ännu sårigare mun. Misslyckas. Återgår till texten.

"Men jag måste hitta på ett namn åt den här enslingen. Utan egennamn kommer man ingen vart. Jag kallar honom alltså Worm. Det var på tiden. Worm. Jag tycker inte om det men jag har inte mycket att välja på. [...] Vi vet det men vi säger det inte, vi säger att det är uppvaknandet, begynnelsen, Worms begynnelse, för vi måste tala, nu måste vi tala om Worm, vi måste kunna det."

Samuel Beckett, ur Den Onämnbare

Masken har kravlat över min kropp under min vistelse på sanatoriet. Masktexten har varit min självhjälpslitteratur, min livlina under min vistelse på sanatoriet. Aldrig fastställs något, mening efter mening är svindlande och spiralaktig, det är både plumpt och gravallvarligt på samma gång. Språket är inte särskilt hänförande, inte särskilt skönsjungande - det är platt, korthugget, koncist, drastiskt. Det påbörjas och avslutas på en och samma gång, oftast i en och samma mening. Det korthuggna härbärgerar det svindlande. Dagdrivare byts ut mot cyklister byts ut mot poliser byts ut mot maskar byts ut mot dagdrivare. Ett liv upplöses så fort ämne byts, så fort meningen avslutas. Ändå är det samma ihållande ton.

Tinnitus.

Jag tänker inte nämna rösterna för jag avskyr ordet röst. Jag avskyr ordet röst. Även innebörden av ordet röst hatar jag. Jag vet inte vad jag ska döpa om det till. Jag tänker heller inte döpa om det, varken till bröst eller tröst. Jag hatar ordet röst. Jag hatar ordet plats. Jag tänker heller inte döpa om det till ordet sats. Jag hatar ordet jag. Jag tänker heller inte döpa om det till ordet lag.

Jag borde även avsky ordet intet. Men det gör jag inte.

Det finns fler slags maskar, masktexter av bland andra Jean Genet och Eugene Ionesco. Enkla idéer, banala utgjutelser, självklarheter om konsten och skrivandet, precis som jag vill ha det, precis som jag förstår det. Och så kommer snusförnuftiga fröken Sontag och hävdar att "eftersom han [ionesco] avskyr idéer och räknar dem som en av människans orena utsöndringar, slår han vilt omkring sig i sin tröttsamt tjatiga bok [notes et contre-notes] där han försvarar och förkastar alla tänkbara och otänkbara ståndpunkter. Det genomgående temat i Notes et contre-notes är hans försök att inta en ståndpunkt som inte är någon ståndpunkt, ha en åsikt som inte är någon åsikt - kort sagt att bli intellektuellt osårbar. Detta är emellertid omöjligt eftersom han redan från början betraktar idéer som klichéer" (ur Konst och antikonst).

Jag suger av kukar, jag suger av ömkliga kön. Det smakar salt, av mina tårar och deras orena hantering. Det ömkliga är erkänt. Fuck you susan sontag. Det är möjligt att spränga idéer gång på gång, att motsäga sig själv och sina egna utsagor. I någon annan värld vill jag inte leva. Fuck you och fuck godsägaren och fuck francis bacon.

Samuel Beckett säger: Det enda säkra med den mänskliga kunskapen är att den är oviss, att människan är en non-knower, a non-can-er, en icke-kunnare. Anne-Marie Albiach säger: Det är någonting öppet. Så till den grad att jag inte vill kännas vid det jag har skrivit. Jag kan ingenting utantill. Jag minns inte. Jag minns inte ens hur böckerna är uppbyggda. Jag vägrar vetandet. I själva verket avskyr jag kunskapen. Eugene Ionesco säger: Hela vårt förnuft lider skeppsbrott i detta kaos. Vad kan man veta om rättvisan, fysikens lagar, historien, naturlagarna och mänskligheten om fundamentet för våra möjligheter att förstå är oss okänt? Anne-Marie Albiach säger: Alla självklarheter är mysterier för henne eller honom. Marcel Schwob säger: De begärde ingenting utom en varaktig okunnighet. De önskade viga sina liv åt eviga lekar. De förtvivlade inför livets arbete. Allting var bara förbi för dem.

Jag läser maskens text, jag låter maskens krälande lämna vätskande spår på min kropp. Jag tror på trilogier. Jag tror inte på Mircea Cartarescus överskattade trilogi, inte ens plumpheten lyckas han med. "Hennes könshår är rött som lenins skrifter." Jag tror inte på den. Jag tror på trilogier som i varje del söndrar varje försök till uppbyggnad.

Jag tror på masken. Jag tror på masken för masken är inte en larv. En larv genomgår förvandlingar. En mask är en mask och sedan kommer en ny mask. En mask är inte en larv som genomgår förvandlingar. En mask är bara en mask, en enkel mask.

Jag tror inte på den naturliga förvandlingen. Jag tror på transmutationen. Ett utförande som kräver blind tro och drivs av begär och utförs under tvång.

Jag tror inte på någonting.

Att inte fastställa något är den aldrig släckta drömmen om intet.

"Det viktiga är att jag aldrig kommer någonstans, att jag aldrig är någonstans, vare sig hos Mahood eller hos Worm eller hos mig själv, tack vare någon dispens, sak samma vilken. Det viktiga är att man ända till slutet fortsätter att sprattla i ändan av reven, så länge det finns vatten och stränder och så länge det i himlen finns en sportig Gud som hämningslöst plågar sin skapelse med fanstyg av alla slag. Jag har svalt tre krokar och är fortfarande hungrig. Därav tjuten. Vad det är skönt att veta var man är, var man ska stanna, utan att vara där! Då återstår bara att sträcka ut sig i lugn och ro i den ljuva förvissningen att för all evighet vara ingen."

Samuel Beckett, ur Den Onämnbare

Och vidare: Men jag har till sist insett att alla mina anteckningar har en förarglig tendens att utplåna det de borde meddela (ur Malone dör).

Dagens outfit: A worm