något som skevar

jag sårar godsägaren.

jag driver från trakt till trakt, från tillstånd till tillstånd. jag har löjliga rosetter i håret som gör att han aldrig tillåts bli arg. jag har slutat borstat tänderna, mitt håravfall märks i handfatet, under mina ögon rycker det i huden. rädd för vem jag kommer bli och rädd för att inte minnas vem jag var. jag drömmer om svarta ögonlock, om hud som slocknar. jag är trött på det här nu vill ha ett slut på det här nu han talar till mig och jag lyssnar, det gör jag verkligen, men befinner mig någon annanstans när vi behöver tala går jag och klipper pappdockor istället

förlåt

förresten borde olimpiahoran avlivas

min farmor - bröst, tabletter & död

Ett minne.

Jag är kanske 10 år. Jag och farmor ska ta en tupplur tillsammans i hennes dubbelsäng.



Vi ligger i dubbelsängen, tätt tillsammans. Det är sommar. Sovrumsfönstret står öppet, de tunna gardinerna fladdrar, tapeterna är blommiga. (Det är i detta sovrum jag senare har min första hypnagoga.)

Farmors bröst är stora, mjuka och lite porriga. Jag älskar hennes bröst.

Hon verkar ha somnat. Jag makar mig lite närmare henne, hela tiden med min blick fixerad mot hennes stängda ögonlock, livrädd för att hon när som helst ska öppna ögonen. Hennes andning tyder dock på att hon faktiskt sover. Millimeter för millimeter flyttar jag min hand närmare hennes bröst. Det känns lite för utstuderat. Tänk om hon skulle vakna och komma på mig! Jag byter taktik. Jag låtsas sova istället. Jag gör ett tungt utfall med handen, i "sömnen", så att handen hamnar på hennes bröst. Jag blir stel i hela kroppen, fixerar min blick mot hennes stängda ögon för att försäkra mig om att hon fortfarande sover. Det gör hon. Jag blir djärvare. Jag stirrar i hennes ansikte, full av skräckfylld fasa och upphetsning, börjar smeka hennes bröst, börjar knåda dem.

Plötsligt slår hon upp ögonen! Jag slår snabbt ner blicken, låtsas sova. Bakom mina stängda ögonlock har jag hennes blick intakt. Den är inte anklagande, snarare road. Men det hjälper inte. Jag skäms så att det gör ont, jag skäms som en hund. Jag är inte en liten flicka längre som kan komma undan med sådana här pinsamma begärsutgjutelser. Jag är äldre än så.

Min farmor. Den korta kurviga kvinnan. Alltid solbrun, alltid med varm hud. Alltid med solglasögon. Farmor. Klädd i snygga utmanande kläder. Alltid i högklackat. Alltid med brösten framme på somrarna. Farmor. Hon älskar att resa. Hon älskar att dansa. Hon älskar att ha kul. Att dricka. Att se på unga män. Att testa nya saker. Att röka hasch. Att surfa på vågorna i Sydostasien. Att prata om kvinnokroppars utveckling och formbarhet.

Ett annat minne.


Farfar dog en sommardag när han satt ute på verandan medan farmor var ute och cyklade med sina systrar.

Efter att den första chocken har hunnit lagt sig bestämmer sig farmor för att hon vill behålla farfars döda kropp över natten, bara över natten, bara så att hon kan få en sista natt tillsammans med honom. Hon ställer upp en tältsäng i vardagsrummet. Farfars döda kropp blir ditburen av sönerna.

Hon ringer efter mig och albinosyster. Vi är vuxna då.

Hon ber oss att hålla henne och farfar sällskap över natten. Vi gör så. Jag, albinosyster och farmor lägger oss med madrasser, filtar och kuddar runtomkring farfars döda kropp Han har redan förvandlats till cement. Han har fortfarande gummistövlarna på sig efter sin arbetsdag i trädgården. De är jordiga. Farmor håller hans hand under hela natten. Hon matar mig och min syster med lugnande tabletter så att vi ska slappna av tillsammans, så att vi ska få en riktigt mysig natt tillsammans.

Natten lägger sig över oss. Vi sover inte en blund, alldeles för höga, gripna av farmors förvirrade tal, hennes sorgtyngda stämma som maler hela natten, hennes avskedsgråt till farfar.

om hjärtats uppbyggnad och sönderfall

Jag göder förvisso många drömmar om odödlighet.

Jag drömmer nämligen om levande spädbarnsdockor. Jag längtar till den dag då godsägaren äntligen befruktar mig.

Det är möjligt att bli befruktad redan idag men då kommer våra foster bli muterade. Det beror på de starka medikamenterna jag intar. Det är absolut förbjudet för mig att bli gravid, det säger hela läkarkåren, absolut förbjudet, i alla fall inom det närmsta året framöver. Det går inte att riskera att framavla ett barn som är skadat, som blir sönderslitet av gifter redan på den allra tidigaste cellnivåbildningen.

Men jag hyser denna längtan. Likaså godsägaren. Kanske att vi faktiskt väljer att gå emot rekommendationerna. Vi vill så gärna ha en levande docka. Vi brukar klä Olimpia i dockkläder för att stilla vår gemensamma längtan, våra hjärtan dunkar vilt.

Mitt hjärta har aldrig varit skadat, mitt hjärta är det enda som har bibehållits. Min övriga lekamen är förstörd, även hjärnan, men hjärtat har aldrig tagit skada. Vid upprepande tillfällen har jag samlat stamceller från ryggmärgen och sedan injicerat dem direkt in till hjärtmuskeln - på så vis bildas nya hjärtmuskelceller, blodådrorna tätnar och funktionen av hjärtat bibehålls. Hjärtat blir motståndskraftigt mot all slags yttre påverkan. Som tillägg har det också fungerat bra att injicera nitriter till hjärtat. Nitriter är samma slags ämne som injiceras till laxar för att ge dem deras friska rosaröda färg. Det är ett ämne som fungerar som konserveringsmedel för charkuteriprodukter.

---

Länge har jag sammanlänkat dockorna med orden, men det var fel. Jag har insett hur fel det är. Dockorna är konkreta och inte alls lika tvångsmässigt ledade och ombytliga som språket. Dockorna är variationer av kropp som går att kontrollera, det är inte språket. Dockorna lindrar. Det gör inte orden.

Orden har inget gott alls i sig.

Varje dag utför jag en lek som jag avskyr.


Jag är fast.

Det är givetvis godsägarens fel, eller kanske förtjänst. Han låser in mig. Jag har längtat i hela mitt liv efter att bli inlåst. Han portionerar ut mat och mediciner till mig, han tar ut mig på promenader ibland, han gnider min vaxgula hud så att blodet inuti ska få genomströmning. Han binder mig, han är min sjuksyster. Han har presenter åt mig i sina uniformsfickor och innanför rockfodret, han bjuder mig på mull och uppskyfflad jord för han vet att jag älskar det, han portionerar ut allt i jämna doser, han håller mig levande. När vi knullar beskriver han tahitiska skönheter för mig, glänsande bruna kroppar som solar nakna på söderhavsöar, som vi tillsammans kan slicka bort saltet på. Godsägaren är fantastiskt skicklig på att joddla. Hans händer är tunga och alltid varma och när han rör vid mig får jag andnöd. Han är lång och hårig. Han är stark. Han sparar på konserverat kött i syfte att bunkra upp för kommande undergångar. Hans mor är en spådam och hans far en muslim.

Han älskar mig. Godsägaren älskar mig. Och jag älskar honom.

Dagens outfit: Hjärtbehån