formikofoli (del vi: naturen)

I förlängningen av antichrist -

Annie Dillard säger (i Livet vid en å): Naturen är framför allt överdådig [...] [Dess scheman] är ett påhitt av en rubbad manodrepressiv person med obegränsat kapital. Extravagans. Naturen provar allt åtminstone en gång. Detta är vad insekternas form säger. Ingen form är för ohygglig, inget beteende för groteskt. Om du sysslar med organiska föreningar, så låt dem kombineras. Om det fungerar, om det får nytt liv: sätt ner det klapprande i gräset; det finns alltid plats för en till; du är inte så stilig själv. Detta är en slösaktig ekonomi; även om ingenting går förlorat så förbrukas allt. (Citerat ur Donna Haraways Apor, cyborger och kvinnor. Läs mer av Dillards ordfogande här.)

Sara Arrhenius och Cecilia Sjöholm (i Ensam och pervers) säger: de Sades människa är enbart en effekt av muskelsammandragningar och nervryckningar, ett extatiskt uttryck för naturens flödande, men meningslösa, energi som strävar efter att förslösas. Hans monotona beskrivningar av erotiska orgier, där sammanslingrande människor låter kroppsdel passas till kroppsdel för att framkalla maximal sinnesretning, framstår också som tvångsmässiga fantasier om människokroppen som en maskin. En maskin driven av begärets outsinliga och pockande bränsle, som får kropparna att röra sig fram och tillbaka som uppskruvade, mekaniska dockor.

Olimpia säger: Ack ack nick nick

Michael Hardt och Antonio Negri (i Imperiet) säger: Själva kropparna omvandlas och muterar, så att de skapar nya, posthumana kroppar. Det första villkoret för denna kroppsliga omvandling är erkännandet av att den mänskliga naturen inte går att skilja från naturen i dess helhet, att inga fixerade och nödvändiga gränser finns mellan människa och djur, människa och maskin, [hon och satan] manligt och kvinnligt och så vidare, det vill säga erkännandet av att naturen som sådan är en konstgjord terräng, ständigt beredd till nya mutationer, blandningar och korsningar.

Hans Bellmer (i Memories of the Doll Theme) säger: It was worth all my obsessive efforts, when, amid the smell of glue and wet plaster, the essence of all that is impressive would take shape and become a real object to be possessed.

Tillbaka till ordfogandet (Helena Eriksson skriver förresten oerhört vackert om anagramformen och ordfogandet i efterordet till Unica Zürns Mörk vår & Jasminmannen):

Donna Haraway (i Apor, Cyborger och kvinnor) säger: Att författa är att ha makten att ge upphov till, att namnge. [...] Alla komponenter i begäret är paradoxala och farliga, och det är både motsägelsefullt och nödvändigt att kombinera dem.

...

klippdockorna jubla

skåda det mörka fodret!

Det blev alltså den svarta färgen. Matchar uppkastningarna och levern, matchar Olimpias tungkörtlar; saker och ting kommer till ro, det ruttnade inuti i gungning, i färgkavalkad.

L´art, 1910

Grön arsenik smetad på en äggvit duk,
krossade jordgubbar! Kom, låt oss fägna våra ögon.

Ezra Pound

black angus

Verkligheten överträffar alltid dikten.

isabelle och marie

"Isabelle mötte Marie vid trappans fot:
- Du är bara hår! sa hon till henne.
- Och du en hand
- Hand kan du vara själv, skulderblad!
- Skulderblad? Det var det värsta, förbannade bröst!
- Tunga! Tand! Blygdben!
- Öga!
- Ögonfrans! Armhåla! Midja!
- Strupe! ...öra!
- Öra? Jag? Se på dig själv, näsborre!
- Åh nej, gamla tandkött!
- Finger!
- Fitta"

Robert Desnos, 31 maj 1923

överlevnadsplan (del I)

"Plantan är lätt angripen; djuret arbetar till det blir sinnesrubbat; hos människan tillspetsas det abnorma hos allt som kan andas.
Livet är en kombination av kemi och bedövning... Skall vi ta vår tillflykt till mineralernas jämvikt? Baklänges kliva över det rike som skiljer oss därifrån och imitera den normala stenen?"

E.M. Cioran

otuktat kött

"Ett bröst kan sitta på en axel,
en hand på ett huvud.
En man kan ta loss en annans ansikte
och bära det som sitt eget.
Plötsliga förvandlingar kan drabba individen
i sprängande attacker: tänderna faller ut
och ersätts av nya,
naglarna blir klor
och smittan bor i den sjukligt färgade saliven.

Alla dessa möjligheter framstår för filmernas protagonister som klart utanförliggande defekter. Viljan att överleva slås samman med viljan att bevara status quo, och hjälten talar vid filmens slut den konservativa normalens språk. Undantag skall fördömas, felsteg sonas. Just för att den är ett undantag, eller rentav ett felsteg, är defekten också subversiv. Den ingår inte i överenskommelsen. All ordning störs av en expansiv kropp, det upproriska, otuktade kött som samtiden valt att ställa sina evigt reproducerbara idealiseringar framför. Med illa dold förtjusning kikar samma samtid in bakom sina eleganta rumsavdelare för att tillfälligt kontemplera det fruktansvärda som objekt.

...


Föremålet ler finurligt.
Man älskar det och föraktar det
och känner att man äger det.


Ett slingrande slemfält av tandkött och bensplitter,
glitter och sammet, det vackra i det fula
kittlar skönt,
bara man i denna fridens och samstämmighetens epok
slipper uppfatta
spegelglaset."

Leif Holmstrand, ur Subalterns temanummer Film # 3, 2008

utdömda platser och hunger

Det finns platser att besöka. Det finns hotell men inga jag för tillfället har tillgång till, alla verkar vara utrymda och låsta.

På den här platsen fungerar inget för tillfället. Godsägaren är stum. Olimpia har gömt sig bland dockorna. Jag är enormt hungrig men vet inte hur man lagar mat, därför proppar jag i mig sliskiga sötsaker. Borde klippa pappdockor, borde ställa upp dem på led för att sedan häfta dem samman, först då kommer befrielsen. Måste göda strimman ljus, måste en massa saker, hela tiden, och tro mig, detta med att vara tvungen dödar minsta lilla strimma.

Nu: Äta något, helst kött, helst något med svans.

Sedan: Kanske se en våldsfilm, kanske dränka mig i liljekonvaljdoft, försöka minnas drömmen jag hade inatt, smeka Olimpia, försöka sova, göda utväxter.

att skapa helhet genom söndring

Om detta är en plats för uppbyggnad vill jag hellre ha en plats för sönderfall, uppluckring, kontrollförlust.

Vad gör jag då?

Raderar alla referenser, bryter sönder dockors kroppar, går inåt?

Nej.

Everybody get so much information all day long that they lose their common sense.
- Gertrude Stein

Jag återger. Jag återupprepar mig själv.

Fyller det mig med förakt?

Nej.

Allt som jag är trött på gör jag, och så gör jag det lite till.

Dagens outfit: Much is more

om hjärtats uppbyggnad och sönderfall

Jag göder förvisso många drömmar om odödlighet.

Jag drömmer nämligen om levande spädbarnsdockor. Jag längtar till den dag då godsägaren äntligen befruktar mig.

Det är möjligt att bli befruktad redan idag men då kommer våra foster bli muterade. Det beror på de starka medikamenterna jag intar. Det är absolut förbjudet för mig att bli gravid, det säger hela läkarkåren, absolut förbjudet, i alla fall inom det närmsta året framöver. Det går inte att riskera att framavla ett barn som är skadat, som blir sönderslitet av gifter redan på den allra tidigaste cellnivåbildningen.

Men jag hyser denna längtan. Likaså godsägaren. Kanske att vi faktiskt väljer att gå emot rekommendationerna. Vi vill så gärna ha en levande docka. Vi brukar klä Olimpia i dockkläder för att stilla vår gemensamma längtan, våra hjärtan dunkar vilt.

Mitt hjärta har aldrig varit skadat, mitt hjärta är det enda som har bibehållits. Min övriga lekamen är förstörd, även hjärnan, men hjärtat har aldrig tagit skada. Vid upprepande tillfällen har jag samlat stamceller från ryggmärgen och sedan injicerat dem direkt in till hjärtmuskeln - på så vis bildas nya hjärtmuskelceller, blodådrorna tätnar och funktionen av hjärtat bibehålls. Hjärtat blir motståndskraftigt mot all slags yttre påverkan. Som tillägg har det också fungerat bra att injicera nitriter till hjärtat. Nitriter är samma slags ämne som injiceras till laxar för att ge dem deras friska rosaröda färg. Det är ett ämne som fungerar som konserveringsmedel för charkuteriprodukter.

---

Länge har jag sammanlänkat dockorna med orden, men det var fel. Jag har insett hur fel det är. Dockorna är konkreta och inte alls lika tvångsmässigt ledade och ombytliga som språket. Dockorna är variationer av kropp som går att kontrollera, det är inte språket. Dockorna lindrar. Det gör inte orden.

Orden har inget gott alls i sig.

Varje dag utför jag en lek som jag avskyr.


Jag är fast.

Det är givetvis godsägarens fel, eller kanske förtjänst. Han låser in mig. Jag har längtat i hela mitt liv efter att bli inlåst. Han portionerar ut mat och mediciner till mig, han tar ut mig på promenader ibland, han gnider min vaxgula hud så att blodet inuti ska få genomströmning. Han binder mig, han är min sjuksyster. Han har presenter åt mig i sina uniformsfickor och innanför rockfodret, han bjuder mig på mull och uppskyfflad jord för han vet att jag älskar det, han portionerar ut allt i jämna doser, han håller mig levande. När vi knullar beskriver han tahitiska skönheter för mig, glänsande bruna kroppar som solar nakna på söderhavsöar, som vi tillsammans kan slicka bort saltet på. Godsägaren är fantastiskt skicklig på att joddla. Hans händer är tunga och alltid varma och när han rör vid mig får jag andnöd. Han är lång och hårig. Han är stark. Han sparar på konserverat kött i syfte att bunkra upp för kommande undergångar. Hans mor är en spådam och hans far en muslim.

Han älskar mig. Godsägaren älskar mig. Och jag älskar honom.

Dagens outfit: Hjärtbehån