blodet redan slut

Häxorna har redan tröttat ut mig. Svarta hundarna fick korn på mig. Blodet har stelnat. Köttet skrapat ända in till benet. Därför: läsa, onanera, klippa dockor, undersöka hål, äta köttfärs med pinnar, betala räkningar, sortera leksaker, utvärdera skatter, skölja silikondockor. Söndag: Inga symptom av förgiftning och utdrivning. Rida rida ranka, stövlar, instrument, hjul som snurrar, anläggningar av toner. Vax är en hälsosam tösabit.

meditteraneo magica (del ii: alla helgon och martyrer)

Gravarna vid Medelhavet. Mors nötskrikor. Vax bränner sig givetvis i solen. Demonerna hittar öppningar ut.

Inga svarta hundar i världen kan skydda mig. Idag är jag en död. Jag ska klä ut mig så att svarta hundarna inte hittar mig. Jag ska vara ett nyfött barn med segerhuva. Ha ha. Ingen kommer känna igenom mig. Ingen kommer se mina käftar. Ha ha. Guldlockar och spräckligt mönster, paljetter och fjäderfransar. Inte ens min egen mor kommer känna igen mig. Laserstrålarna har avlägsnat bläcket från Medelhavet. Den här nya skepnaden är gudomlig.

meditteraneo magica

Medelhav

"I virvel slår över mitt framåtlutade huvud ett läte gällt och gäckande.
Jorden bränner genomkorsad av krokiga skuggor av strandpinjer, och havet där i bakgrunden skyms för blicken av grenverk men ännu mer av kvalmet som i ansatser bryter fram ur marken som spricker.
När mer eller mindre dovt sjudandet av vatten som svallar längs långa rev når mig: än är det ett dån ibland och ett regnande av skum över klipporna.
Som jag lyfter ansiktet, så upphör plötsligt skriet över mitt huvud, och ut mot de brusande vattnen far de iväg, vitblå pilskott, två nötskrikor."

Eugenio Montale

I somras. Medelhavssemester. Mor öppnar båda sina händer för mig och ut flyger två små nötskrikor. Jag har aldrig sett dem förut. Jag trodde det bara var mitt kvitter hon tyckte om. Jag hade fel. Hon har gått med Miss Chesty och Onkel Dolph i sina knutna händer i hela sitt liv. När havet brusade upp och kakelplattorna gick i kras fick jag se allt som mor gått runt och burit på. Sprickorna. Marken. Hon bönföll mig på sina bara knän att följa hennes exemplar. Tatuera dig, flicka lilla. Medelhavsbläck är inte särskilt skonsamt. Jag blev smittad. Igen. Jag steg upp ur havsskummet som hennes dotter. Ormarna kravlade ur hennes huvud. Bläcket rann ur hennes mun. Du tillhör min stam, flicka lilla. Det måste synas. Jag spyr på dig. Och vips var tribalmönstrena där. Nu tillhör jag henne. Mitt lågmälda sjungande är tillägnat henne. Jag har aldrig sett hennes riktiga ansikte.

...

Jo, så inatt måste jag sjunga. Själarna dansa! Plasthudarna likaså! Hepp hepp hepp. Bye bye.

trolldeg hos grannfrun ikväll

Hon bjuder mig på halstabletter, hundgodis, billigaste champagnen, använda strumpor, dopförättningar, barnböcker och smyckeskrin. Vi tittar på nyheterna på högsta volym. Hon ger mig gliringar för mina fula kläder. Hon tycker jag klär mig för tunt trots att jag har pälsen på mig. Hon tycker jag hör för dåligt trots att jag vid flertalet gånger förklarat min nedsatta hörsel på höger öra. Hon accepterar det inte. Hon tycker jag har för hårda nypor när jag masserar henne. Hon får blåmärken väldigt lätt. Hon är en feeder. Ät flicka lilla, ät. Jag vet inte hur många timmar i mitt liv som jag spenderat i hennes lägenhet. Jag fortsätter spendera timmarna där. Hennes hudkräm luktar så gott. Hennes fetma gör mig lugn. De vassa ögonen ser igenom mig.

demoniac babble

[estelle hanania]