meditteraneo magica

Medelhav

"I virvel slår över mitt framåtlutade huvud ett läte gällt och gäckande.
Jorden bränner genomkorsad av krokiga skuggor av strandpinjer, och havet där i bakgrunden skyms för blicken av grenverk men ännu mer av kvalmet som i ansatser bryter fram ur marken som spricker.
När mer eller mindre dovt sjudandet av vatten som svallar längs långa rev når mig: än är det ett dån ibland och ett regnande av skum över klipporna.
Som jag lyfter ansiktet, så upphör plötsligt skriet över mitt huvud, och ut mot de brusande vattnen far de iväg, vitblå pilskott, två nötskrikor."

Eugenio Montale

I somras. Medelhavssemester. Mor öppnar båda sina händer för mig och ut flyger två små nötskrikor. Jag har aldrig sett dem förut. Jag trodde det bara var mitt kvitter hon tyckte om. Jag hade fel. Hon har gått med Miss Chesty och Onkel Dolph i sina knutna händer i hela sitt liv. När havet brusade upp och kakelplattorna gick i kras fick jag se allt som mor gått runt och burit på. Sprickorna. Marken. Hon bönföll mig på sina bara knän att följa hennes exemplar. Tatuera dig, flicka lilla. Medelhavsbläck är inte särskilt skonsamt. Jag blev smittad. Igen. Jag steg upp ur havsskummet som hennes dotter. Ormarna kravlade ur hennes huvud. Bläcket rann ur hennes mun. Du tillhör min stam, flicka lilla. Det måste synas. Jag spyr på dig. Och vips var tribalmönstrena där. Nu tillhör jag henne. Mitt lågmälda sjungande är tillägnat henne. Jag har aldrig sett hennes riktiga ansikte.

...

Jo, så inatt måste jag sjunga. Själarna dansa! Plasthudarna likaså! Hepp hepp hepp. Bye bye.