nazigirl in paradise (part ii)

efterlyses: gränsvarelserna

Då.

Det var våren 2005.

Jag och några flickor var inlåsta i en herrgård. Vi bytte rum med varandra. Vi såg aldrig varandra nakna. Vi jämförde våra liv. Den som hade stoppat i sig mest vann, vare sig det handlade om att spruta in det i analen eller munnen eller i huden. Våra hål var vår överlevnadsstrategi. Att fylla upp dessa hål fick oss att känna oss levande, tillfredsställda. Det var även dessa hål vi gång på gång störtdykte ner i, föll handlöst ner i, utan några strategier för hur man någonsin tar sig upp igen. Stegar, skyddsanordningar för bergsklättring, livremmar, rep. Inget som hjälpte för tillfället. Vindlande hål.

Att frossa är ett överlevande. Denna glupskhet fick oss att känna oss levande, fick oss att känna oss som andra. Glupskheten är en livslust.

Kvinnorna som arbetade på herrgården skulle vara våra föredömen. De gjorde allt med måtta, de gröpte aldrig ur sig själva. De lärde oss reglerna för måttfullheten. De var feta och vindögda.

Jag hatar dem fortfarande.

Utanför mitt fönster var vedboden dit en flicka rymde en gång. Hon kom aldrig tillbaka. Jag ångrar ibland att jag inte följde med henne.

a dictionary of symbols

Inatt drömde jag:

Att jag ville ha en svart tröja.
Att en man klippte av mig håret.
Att jag åkte i ett enormt fordon.
Att en vän till min lobotomerade bror bad mig läsa humpty-dumpty.
Att jag kidnappade ett barn.
Att jag befann mig i ett stort rum.

På morgonen ligger godsägaren mellan mina lår. Hans varma andetag i mitt underliv och mellan mina skinkor. Hans sperma i mitt ansikte.

Min blodsmitta är en överträdelse för hur en "frisk" samvaro ser ut.

Hettan utanför har värmt upp vårt gods. Vi har fuktiga hudar hela tiden. Mina ömma leder kastas från att vara inlindad i uppvärmd hud till vårkvällarnas kyliga luft som består av en hastigt fallande temperatur. Att kastas mellan dessa extremer är ansträngande för mina ytterst ömma leder. Dessutom tror jag att jag har fått svampinfektion i munnen. Det är på grund av alla medikamenterna. Nu ska jag dra för persiennerna, sätta på kaffekokaren, klippa pappdockor och låta Olimpia slicka min hud.

Det här ska bli en bra söndag, jag ska sluta ögonen, jag ska stänga munnen, jag kommer äntligen att ha det bra, det är så den här morgonen.

Dagens outfit: Drömanalys

ekon från de döda

När jag ändå nämner farfars död kan jag lika nämna något om morfars också. Jag är en utmäterska av rättvisa.

Morfar dog på min födelsedag.

Det var min mor som ringde. Hon befann sig på sjukhuset, satt intill morfar. Hon placerade luren intill hans mun så att jag kunde höra hans andning. Det kokade och bubblade, precis som i en kaffekokare. Var kom all den vätskan ifrån? Han som tidigare var så torr i munnen av mediciner och nikotin.

Vad jag önskar att även albinosyster skulle ha fått höra hans andning, precis så som jag hörde den.

När han dog frammanade jag känslor av sorg och saknad. Jag skrev fram dem trots att jag inte kände något.

Jag önskade mig religion. Jag önskade mig tro. Något önskade jag mig. Något som kunde lindra den känsla jag hade framtvingat.

Men jag hade ingenting, undrade ingenting. Jag var kött och maskin och hud. Jag var inget annat än det. Jag har inget att tro på, vill inte tro på något. Trots att folk dör runtomkring mig och lusten segmenteras och blir ytterst svårtillgänglig på grund av sin självstympande natur.

Christina Ouzounidis (i pjäsen Där allting rör sig, I Aulis I) säger: Det är möjligt att jag är besatt av mina egna tankar eftersom ingen annan göder dem. Samuel Beckett säger: man letar efter sig själv bland bergen och på slätten, det är naturligt, man vill ha sig själv, man vill ha sig i sitt hörn, det är inte kärlek, det är inte nyfikenhet, man är orolig, det är trötthet, man vill stanna, sluta resa, sluta leta, sluta ljuga, sluta tala, sluta ögonen men sina egna ögon, lägga beslag på sig själv kort och gott, sedan skulle allt vara över på ett ögonblick.

Jag brukar alltid vakna till liv igen när mensen vankas. Det ruttna blodet får mig att känna igen känslorna av lust. Jag skriver en text för varje lem och sedan sätter jag ihop dem så att olika avarter bildas. Jag klipper delar. Jag hugger in ord i plastkött. Jag sliter loss de olika kroppsdelarna. En dikt för varje lem. Varje lem blir en ny människa, en varelse som suktar och längtar efter ytterligare förvrängning. Dessa är de enda lekarna värda att leka. Sedan har jag en sprattlande hög av lemmars olika röster och bildutgjutelser. Jag har en segmenterad dockmaskin. Dess olika delar överlappar varandra, sys ihop, stympas och återinympas.

Jag måste in till benet, det är därför jag bryter upp lemmarna. Jag måste ännu längre in. Jag önskar mig magsäckar och avkapta revben. Därför doser av mister cooper, av inutibeskrivningar, av att vända ut och in.

Det är ett tvång att vara så upptagen av det som huden härbärgerar.

Mara Lee (i Ladies) säger: På de ställen där huden tycktes tunnast skimrade det i nyanser som varierade mellan grått, vitt och svagt rosa, som ett löfte, eller en anmodan. Att under huden fanns det en pärla, en aldrig så liten pärla. Den skatt som varje betraktare egentligen sökte, som blicken egentligen trånade efter. Det som gjorde att man hela tiden ville se mer, och djupare: mer hud, in till benet. Hon fortsätter vidare: Idag var hon ett med sin kropp, sitt utseende. Det fanns inget som skavde längre, ingen skillnad mellan inre och yttre. Det var en kropp som nästan hade blivit reversibel, in- och utsida var exakt samma sak.

Och så försvinner lusten och jag börjar hata igen. Jag vill vara en figur med runda former, som Barpapapa eller Muminmamma, rosa och vit och bredbent. Jag skulle skita på allt. Jag skulle bara vara ett hål.


Idag är det lördag. Godsägaren ska träffa sin lilla kurtisan. Han har rakat sig mycket grundligt. Just nu står han i duschen. Han ska lämna mig ensam på godset. Solen skiner utomhus. Det är ingen som kommer och räddar mig. Jag har försökt underhålla mig själv nere i tvättstugan. Alltid något.

Dagens outfit: Skyldig, utan dåligt samvete