horror

• Människor
• Entreprenörer
• Mig själv (Kroppen & Känslorna & Talet (Orden) som inte går att hantera dvs flödena in & flödena ut och det aggregat som är jag)
• De starka och intellektuella
• Grupper
• Gemenskaper
• Rastlösheten
• Tomrummen
• Hårda dominanta kvinnor
• De utländska männens högljuddhet
• Beroenden
• Otillfredsställelse
• Olimpias viskningar
• Ondska
• Sömnlöshet

Nu måste jag gå och lägga mig igen. Mår piss, har knappt sovit inatt, ockuperad, under belägring, kontrollförlust, saker & ting rör på sig i ögonvrån, den där stressen och så givetvis cellgiftet.

God dag.

otuktat kött

"Ett bröst kan sitta på en axel,
en hand på ett huvud.
En man kan ta loss en annans ansikte
och bära det som sitt eget.
Plötsliga förvandlingar kan drabba individen
i sprängande attacker: tänderna faller ut
och ersätts av nya,
naglarna blir klor
och smittan bor i den sjukligt färgade saliven.

Alla dessa möjligheter framstår för filmernas protagonister som klart utanförliggande defekter. Viljan att överleva slås samman med viljan att bevara status quo, och hjälten talar vid filmens slut den konservativa normalens språk. Undantag skall fördömas, felsteg sonas. Just för att den är ett undantag, eller rentav ett felsteg, är defekten också subversiv. Den ingår inte i överenskommelsen. All ordning störs av en expansiv kropp, det upproriska, otuktade kött som samtiden valt att ställa sina evigt reproducerbara idealiseringar framför. Med illa dold förtjusning kikar samma samtid in bakom sina eleganta rumsavdelare för att tillfälligt kontemplera det fruktansvärda som objekt.

...


Föremålet ler finurligt.
Man älskar det och föraktar det
och känner att man äger det.


Ett slingrande slemfält av tandkött och bensplitter,
glitter och sammet, det vackra i det fula
kittlar skönt,
bara man i denna fridens och samstämmighetens epok
slipper uppfatta
spegelglaset."

Leif Holmstrand, ur Subalterns temanummer Film # 3, 2008

efterlyses: gränsvarelserna

Då.

Det var våren 2005.

Jag och några flickor var inlåsta i en herrgård. Vi bytte rum med varandra. Vi såg aldrig varandra nakna. Vi jämförde våra liv. Den som hade stoppat i sig mest vann, vare sig det handlade om att spruta in det i analen eller munnen eller i huden. Våra hål var vår överlevnadsstrategi. Att fylla upp dessa hål fick oss att känna oss levande, tillfredsställda. Det var även dessa hål vi gång på gång störtdykte ner i, föll handlöst ner i, utan några strategier för hur man någonsin tar sig upp igen. Stegar, skyddsanordningar för bergsklättring, livremmar, rep. Inget som hjälpte för tillfället. Vindlande hål.

Att frossa är ett överlevande. Denna glupskhet fick oss att känna oss levande, fick oss att känna oss som andra. Glupskheten är en livslust.

Kvinnorna som arbetade på herrgården skulle vara våra föredömen. De gjorde allt med måtta, de gröpte aldrig ur sig själva. De lärde oss reglerna för måttfullheten. De var feta och vindögda.

Jag hatar dem fortfarande.

Utanför mitt fönster var vedboden dit en flicka rymde en gång. Hon kom aldrig tillbaka. Jag ångrar ibland att jag inte följde med henne.

längtan efter stelnad vätska

Idag är det något konstigt.

Jag tror det har att göra med vätskan i mina öron. Det började svalla redan igår kväll.

Jag lider av grav yrsel.

Därför har jag legat kvar länge i sängen idag. För varje gång jag har försökt ta mig upp, med fötterna mot det kalla stengolvet, har jag varit på väg att svimma. Gång på gång har jag därför återgått till vilande läge. I sängen har jag hemsökts av en äldre kvinna i florhatt och hennes levande lilla docka Annette. Satinkuddarna har blivit fuktiga av svett på grund av mitt långvariga liggande och alla märkliga möten.

Jag oroas inte nämnvärt av det här. Jag konstaterar att det är en ny känsla, denna upplevelse av grav yrsel. Jag samlar på nya känslor. Det är inte så ofta man får uppleva dem nuförtiden.

Godsägaren är inte hemma. Han gick upp tidigt i morse för att träffa sin revisor.

Olimpia har jag inte sett till.

Dagens outfit: Sängliggande

om (m)ord del II

Ett tillägg.

Utsaga: Jag är ett självmord som männen skapade. Även kvinnorna utgjorde sin del i det mordet.

Jag var en dekadent flicka på toppen av min självutplånarkarriär när männen slaktade mig. De föredrog att se mig död.

(Detta är inte en anklagelseakt. Männen, och kvinnorna, fick gärna skapa fiktion av mig. Att skapa fiktion är den enda verklighet som går att känna till.)

Då. Det var enkla regianvisningar. Det är sant att min mun för det mesta var dold och mina ögon slutna. Det var ett enkelt sätt att leva. Ofta saknar jag det. Jag var en annan. Jag var mig själv. En som bjöd motstånd utifrån villighetens premisser. Jag hade guldlockigt hår och männen älskade sin fantasibild av mig. Jag strävade inte efter odödlighet då, det var jag alldeles för omedveten om, men visst längtade jag efter döden.

Det var då jag lärde mig hur man ska göra för att hantera dockorna och sig själv.

En av männen konstaterar: Till minne av die puppe.

Han frågar: Är du nöjd nu? 

...

Jag existerade endast som en romantisk saga om ond bråd död och ung tragisk skönhet. Jag var en projektionsyta för begär. Jag var en lerklump som knådades fram till en böjlig docka.

Jag var en dröm für alle.

homunculus

"För egen del har jag slarvats ihop på ett skandalöst sätt, de måste börja inse det, och det är mig som allt dinglar på, eller ännu bättre, mig som allt, mycket bättre, mig som allt snurrar kring, krukmänniskan som allt snurrar kring, utan mening, jo jo, säg inte emot, allt snurrar, det är ett huvud, jag är i ett huvud, vilken illumination, psssst, det fräser till, det är släckt igen."

Samuel Beckett, ur Den Onämnbare

Godsägaren fanns inte intill mig i sängen, jag hade ingen att hålla i handen, han är fortfarande ute med sin lilla kurtisan. Jag faller snart tillbaks till sömnen igen.

Drömmer. En ung angelina jolie får mig att längta efter att knulla alla flickor i alla tjejligor i hela världen. Hennes platta arsle, hennes stora pattar och smala armar. Nakna underklassflickor som krälar över och under varandra med huden blottad, som bränner sönder sina hudar, unga mödrar som föder barn, som bränner upp sina foster längst in i skogarna.

Klippa pappdockor och teckna ner ord. Jag. Jag består av hästdynga, ruttnad sperma och blod. Jag är skapt ur en föruttnelseprocess.

Klippa pappdockor och teckna ner ord. Det finns ytterligare några fler anledningar, det är en till tjejliga och flickor inlåsta på vinden.

Nuförtiden har jag lämnat alla slags skildringar av kvinnliga hämndaktioner bakom mig, inklusive den här, de funkar inte på mig. Jag har fastnat i dockträsket. Det består av könsblommor, långt ner i halsen, bitterljuva uppkastningar, kroppsutgjutelser, maskinblick, smitta och plasthud.

Hästdyngan, den ruttnande sperman och blodet. Som det såg ut, på ett ungefär eller exakt, givetvis med tillägg:

Virginia Andrews säger: Jaså? Du tycker att du är söt? Du tycker att den där unga kroppen är tilldragande? Du är stolt över det där långa ljusa håret som du ständigt borstar och borstar och lockar? Virginie Despentes säger: Talar med henne som till en barnunge. Som liten. Hon tog av sig kortbyxorna på lekplatsen och killarna kunde röra henne i stjärten mot godis. Joyce Carol Oates säger: Skvallra aldrig Maddy-Monkey, varnade de mig, det betyder Döden om du skvallrar för nån av Dom där, men nu efter alla dessa år tänker jag skvallra, för vem kan väl hindra mig? Den stumma flickan säger: ingenting. Hon tänker bara på sex och död.

Godsägaren kommer inte hem förrän tidigt på morgonen, han har varit med sin 22åriga lilla kurtisan under hela natten. Han luktar sprit och rök och rosa parfym, han stoppar fingrarna i halsen och spyr innan han kommer och lägger sig intill mig i sängen.