efterlyses: gränsvarelserna

Då.

Det var våren 2005.

Jag och några flickor var inlåsta i en herrgård. Vi bytte rum med varandra. Vi såg aldrig varandra nakna. Vi jämförde våra liv. Den som hade stoppat i sig mest vann, vare sig det handlade om att spruta in det i analen eller munnen eller i huden. Våra hål var vår överlevnadsstrategi. Att fylla upp dessa hål fick oss att känna oss levande, tillfredsställda. Det var även dessa hål vi gång på gång störtdykte ner i, föll handlöst ner i, utan några strategier för hur man någonsin tar sig upp igen. Stegar, skyddsanordningar för bergsklättring, livremmar, rep. Inget som hjälpte för tillfället. Vindlande hål.

Att frossa är ett överlevande. Denna glupskhet fick oss att känna oss levande, fick oss att känna oss som andra. Glupskheten är en livslust.

Kvinnorna som arbetade på herrgården skulle vara våra föredömen. De gjorde allt med måtta, de gröpte aldrig ur sig själva. De lärde oss reglerna för måttfullheten. De var feta och vindögda.

Jag hatar dem fortfarande.

Utanför mitt fönster var vedboden dit en flicka rymde en gång. Hon kom aldrig tillbaka. Jag ångrar ibland att jag inte följde med henne.