min farmor - bröst, tabletter & död

Ett minne.

Jag är kanske 10 år. Jag och farmor ska ta en tupplur tillsammans i hennes dubbelsäng.



Vi ligger i dubbelsängen, tätt tillsammans. Det är sommar. Sovrumsfönstret står öppet, de tunna gardinerna fladdrar, tapeterna är blommiga. (Det är i detta sovrum jag senare har min första hypnagoga.)

Farmors bröst är stora, mjuka och lite porriga. Jag älskar hennes bröst.

Hon verkar ha somnat. Jag makar mig lite närmare henne, hela tiden med min blick fixerad mot hennes stängda ögonlock, livrädd för att hon när som helst ska öppna ögonen. Hennes andning tyder dock på att hon faktiskt sover. Millimeter för millimeter flyttar jag min hand närmare hennes bröst. Det känns lite för utstuderat. Tänk om hon skulle vakna och komma på mig! Jag byter taktik. Jag låtsas sova istället. Jag gör ett tungt utfall med handen, i "sömnen", så att handen hamnar på hennes bröst. Jag blir stel i hela kroppen, fixerar min blick mot hennes stängda ögon för att försäkra mig om att hon fortfarande sover. Det gör hon. Jag blir djärvare. Jag stirrar i hennes ansikte, full av skräckfylld fasa och upphetsning, börjar smeka hennes bröst, börjar knåda dem.

Plötsligt slår hon upp ögonen! Jag slår snabbt ner blicken, låtsas sova. Bakom mina stängda ögonlock har jag hennes blick intakt. Den är inte anklagande, snarare road. Men det hjälper inte. Jag skäms så att det gör ont, jag skäms som en hund. Jag är inte en liten flicka längre som kan komma undan med sådana här pinsamma begärsutgjutelser. Jag är äldre än så.

Min farmor. Den korta kurviga kvinnan. Alltid solbrun, alltid med varm hud. Alltid med solglasögon. Farmor. Klädd i snygga utmanande kläder. Alltid i högklackat. Alltid med brösten framme på somrarna. Farmor. Hon älskar att resa. Hon älskar att dansa. Hon älskar att ha kul. Att dricka. Att se på unga män. Att testa nya saker. Att röka hasch. Att surfa på vågorna i Sydostasien. Att prata om kvinnokroppars utveckling och formbarhet.

Ett annat minne.


Farfar dog en sommardag när han satt ute på verandan medan farmor var ute och cyklade med sina systrar.

Efter att den första chocken har hunnit lagt sig bestämmer sig farmor för att hon vill behålla farfars döda kropp över natten, bara över natten, bara så att hon kan få en sista natt tillsammans med honom. Hon ställer upp en tältsäng i vardagsrummet. Farfars döda kropp blir ditburen av sönerna.

Hon ringer efter mig och albinosyster. Vi är vuxna då.

Hon ber oss att hålla henne och farfar sällskap över natten. Vi gör så. Jag, albinosyster och farmor lägger oss med madrasser, filtar och kuddar runtomkring farfars döda kropp Han har redan förvandlats till cement. Han har fortfarande gummistövlarna på sig efter sin arbetsdag i trädgården. De är jordiga. Farmor håller hans hand under hela natten. Hon matar mig och min syster med lugnande tabletter så att vi ska slappna av tillsammans, så att vi ska få en riktigt mysig natt tillsammans.

Natten lägger sig över oss. Vi sover inte en blund, alldeles för höga, gripna av farmors förvirrade tal, hennes sorgtyngda stämma som maler hela natten, hennes avskedsgråt till farfar.