befrielse

”Ty inget är renare än en död, och den döda blir bara renare allteftersom tiden går, ända till den slutgiltiga renheten hos denna stora elfenbensdocka som finns i oss alla med sitt stumma skratt, men sina för alltid särade ben.”

Gabrielle Wittkop, ur Nekrofilen

cutting edge entertainment

Om jag hade ett skinande huvud i magen - det skulle glimma och gnistra och göra andningen lugn -

Ärligt talat håller jag på att kvävas, således underhållning/lindansarlekar/det vasseggade, starts with this:

Mjukisdjur står uppradade ner i fotändan av sängen, insnärjda i satintyg och dockors våld. Mjukisdjuren tror i sin enfald att de läker med sin fluffighet.

Och förresten -

en apa på teven ramlade ner från sin mors rygg och fick hjärnskador, sakta förruttnades den levande vävnaden innanför skallbenet. Djurskötarna fick lov att avliva den stackaren. De grät floder. Jag skulle skämmas om jag var djurskötarna. Plötsligt blir de läkare, förklarar kontrastvätskornas verkan när de avbryts av Kalypsos ljudande -

Kalypso sjunger på mig. Jag vill ha en drink som heter Kalypso, med paraply & sugrör tack. Saltvattnet i det adriatiska havet stegrar sig, sommaren stegrar sig, det mörka djuret stegrar sig; svart släpande hår i marken; klor & lagunblått.

Godsägaren ligger någonstans i närheten, febrig. Hans yra och svett är trygg. Jag är fortfarande påverkad. Nu måste det vara läggdags. Imorgon är som vanligt en annan dag, imorgon är jag en annan. Nu: ömsning.

att värma pärlor

"Närmast min egen hud, hennes pärlor. Min härskarinna
befaller mig att bära dem, värma dem, tills ikväll
när jag borstar hennes hår. Vid sextiden lägger jag dem
runt hennes svala vita hals. Hela dagen tänker jag på
henne,

vilande i Gula rummet, i begrundan över aftonklänningen,
siden eller taft i kväll? Hon fläktar sig
medan jag villigt arbetar, min sävliga hetta tränger in
i varje pärla. Löst runt min hals, hennes band.

Hon är vacker. Jag drömmer om henne
i min säng på vinden; ser henne dansa
med ståtliga män, förbryllade över min svaga obevekliga doft
under hennes franska parfym, hennes mjölkvita stenar.

Jag dammar av hennes axlar med en hartass,
ser den mjuka rodnaden sippra in i hennes hud
som en maklig suck. I hennes spegel
delas mina röda läppar som ville jag tala.

Fullmåne. Hennes vagn för henne hem. Jag ser
varje rörelse för mitt inre... Hon klär av sig,
tar av sig smyckena, hennes smala hand sträcker sig
efter skrinet, naken glider hon ner i sängen, som

hon alltid gör... Och jag ligger vaken här,
viss om att pärlorna svalnar likafullt
i rummet där min härskarinna sover. Hela natten
känner jag deras frånvaro och jag brinner."

Carol Ann Duffy

att besegra sommardagarna

När godsägaren ropar på mig är hans röst så avlägsen. När jag borde känna hunger och hål i magen är jag istället däst, mätt, tung. Orubblig. Som om jag inte gjort annat än stoppat munnen full. Jag har gloögon och en trög hjärna, en del skulle kalla mig förståndshandikappad, andra skulle beteckna mig som en flicka på flykt, med blinda ögon -

Det är inte sant, det är något annat -

Det är ett slut. Ett slut på huvudvärken, diarréerna, isoleringen, det skygga och den vacklande talförmågan - ren och skär glädje - det är vad jag tror det är.

Godsägaren är inte här inatt, jag vet inte var han är.

Han kommer bli förvånad när han återvänder och först inte kan hitta mig, sedan kommer han bli lättad. Det kommer vara tidigt på morgonen när han hittar mig i vänstra flygeln. Han kommer varken lukta rök eller rosa parfym. Han kommer ge mig presenter. Jag vill ha en silvrig och högblank bikini. Det är det enda jag önskar mig. En silvrig och alldeles bländande bikini -

Den ska han trä på mig.

Och han ska ge mig en mercedes benz, en fucking jävla mercedes benz, med fartvingar och brända däck som lagt bakom sig tusentals och tusentals av mil. Och lektioner i hur man kategoriserar dofter från gatorna, hur man tar djupa andetag utan gasmask, hur man lyckas känna dofter av hyacinter och saltvatten och inte bara dofter av aska och bensin.

en epok går i graven

Minicirkusen är upplöst. Bodil Granberg har avlidit.

Idag är en sorgens dag för mig och Olimpia.

R.I.P.

Dagens outfit: Sorg & Dvärguggla

efterlyses: gränsvarelserna

Då.

Det var våren 2005.

Jag och några flickor var inlåsta i en herrgård. Vi bytte rum med varandra. Vi såg aldrig varandra nakna. Vi jämförde våra liv. Den som hade stoppat i sig mest vann, vare sig det handlade om att spruta in det i analen eller munnen eller i huden. Våra hål var vår överlevnadsstrategi. Att fylla upp dessa hål fick oss att känna oss levande, tillfredsställda. Det var även dessa hål vi gång på gång störtdykte ner i, föll handlöst ner i, utan några strategier för hur man någonsin tar sig upp igen. Stegar, skyddsanordningar för bergsklättring, livremmar, rep. Inget som hjälpte för tillfället. Vindlande hål.

Att frossa är ett överlevande. Denna glupskhet fick oss att känna oss levande, fick oss att känna oss som andra. Glupskheten är en livslust.

Kvinnorna som arbetade på herrgården skulle vara våra föredömen. De gjorde allt med måtta, de gröpte aldrig ur sig själva. De lärde oss reglerna för måttfullheten. De var feta och vindögda.

Jag hatar dem fortfarande.

Utanför mitt fönster var vedboden dit en flicka rymde en gång. Hon kom aldrig tillbaka. Jag ångrar ibland att jag inte följde med henne.

samantha fox spring

Jag har inte tid med det här, leka lekar där jag är min egen sjukdomsgödda figur, har inte tid med det här, att samla på bilder av hud och minnas gammal skamlig kommunikation. Jag har ett liv. Jag har annat att sysselsätta mig med. En massa klippdockor väntar på att bli utskurna. Salomé och Sue-Ellen kanske vill träffas. Solen skiner där ute. Människor sällar sig till lemmeltåg. Högra flygeln kokar under sitt gröna koppartak. Mina plastdockor smälter. Fönster behöver putsas. Godset håller på att bli begravd bakom hinnor av smuts och avgaser. Gatorna svettas. Mitt hjärta skälver. Det vilda hoppet gror inuti. Krämer, salvor och medikamenter har ett slut. Slutet är inte nu, men om ungefär en månad. Det har pågått i ett år. Äntligen. Snart. Slut.

Men då är då och nu är nu.

Så.

Vad göra nu? Svettas härinne? Sitta och sörja den hud som skulle kunna bli bränd? Jag vet inte.

längtan efter stelnad vätska

Idag är det något konstigt.

Jag tror det har att göra med vätskan i mina öron. Det började svalla redan igår kväll.

Jag lider av grav yrsel.

Därför har jag legat kvar länge i sängen idag. För varje gång jag har försökt ta mig upp, med fötterna mot det kalla stengolvet, har jag varit på väg att svimma. Gång på gång har jag därför återgått till vilande läge. I sängen har jag hemsökts av en äldre kvinna i florhatt och hennes levande lilla docka Annette. Satinkuddarna har blivit fuktiga av svett på grund av mitt långvariga liggande och alla märkliga möten.

Jag oroas inte nämnvärt av det här. Jag konstaterar att det är en ny känsla, denna upplevelse av grav yrsel. Jag samlar på nya känslor. Det är inte så ofta man får uppleva dem nuförtiden.

Godsägaren är inte hemma. Han gick upp tidigt i morse för att träffa sin revisor.

Olimpia har jag inte sett till.

Dagens outfit: Sängliggande

låt mig få presentera...

...Olimpia. Världens bästa uppdragbara katt.

Olimpia säger: Människor intresserar mig inte.

Jag håller med henne.

Olimpia fortsätter: Bara människornas sublimitet intresserar mig. Deras begär, deras inre vidsträckthet, deras irrationalitet, deras yttre fumlighet och genans, deras fantasier och perversioner. Bara det.

Jag håller med henne.

Låt mig få presentera Olimpia. Världens bästa uppdragbara katt.

bonjour tristesse

Vad återstår att göra i detta hus som har pelargoner och orkidéer i varje fönster, i detta hus vars hundratals klockor vägrar sluta ticka? Jag sitter inne på toaletten, har fötterna stödda mot lister och blommiga tapeter. Jag kan inte sluta onanera, måste förjaga gammellukten och matoset.

Mormor ligger inne i sitt sovrum med öppen mun och lyssnar på P4.

Jag orkar inte gå ut, vill heller inte vara kvar härinne.

dominatrix

Oäkting. Bortopererad tå. Höftproblem. Längdskidåkardrottning. Dominant. Asocial. Feeder. Sträng. Kylig. Härskarinna. Väverska. Grand Old Lady.

Min mormor.

Jag åker tåg genom hela Sverige, jag åker tillsammans med bror. Jag börjar tröttna på det här livet, att befinna mig i samvaro med människor. Det krävs så mycket uppmärksamhet, så mycket iakttagelse och lyhördhet. Jag måste vara på min vakt. Jag förvandlas till lilllasyster riding hood, rädd för att trampa på tår. Och så slussas jag vidare, till ännu ömmare tår, till mormors amputerade tåstump.

Jag saknar Olimpias sträva tunga och vassa klor, jag saknar mina dockor och godsets båda flyglar. Främst saknar jag godsägaren. Jag saknar hans röst, hans händer, hans längd, hans mörkhet och lockhåriga hjässa. Jag saknar hans kuk.

I det här familjelivet på släktgården reduceras jag. Jag öppnar knappt munnen längre, jag göder hat.

Nu måste jag hjälpa mormor att steka fisk, att massera fötter, att leta efter de borttappade guldörhängena, att skotta snö, att mata fåglarna, att dammsuga heltäckningsmattan. Det är jag skyldig henne för sorgen hon hyser.

Jag håller på att förgås här, att svepa in mig i rött tycks vara den enda lösningen. O godsägare! Varför? Varför skickar du iväg mig på resor som du tror ska verka gynnande på min hälsa? Hellre sitter jag inlåst på godset, öppen för dockors lekar, besattheter och perversa lustar.

O godsägare, varför?

Mitt språk urholkas, mitt varande suddas ut, jag vet inte vem jag är. Jag är förslappad, slö, avmätt. Jag accepterar detta tillstånd men inombords gråter jag.

O godsägare, kom och hämta mig!

Dagens outfit: Red Riding Hood & Obotlig Längtan