formikofili (del V: une charogne)

"Erinra dig, min älskade,
föremålet som vi fick syn på denna vackra sommarmorgon så ljuv:
vid kröken av en stig, ett skändligt kadaver
på en bädd strödd med kiselstenar,

med benen i vädret, som en liderlig kvinna,
brinnande och utsvettande gifter,
ett as som öppnade sin mage
full av utdunstningar på ett vårdslöst och cyniskt sätt.

Solen strålade över denna förruttnelse,
som för att koka den lagom,
och hundrafalt återge till den stora Naturen
allt som den hade förenat till en enhet.

Och himlen såg det präktiga aset
slå ut som en blomma.
Stanken var så stark, att du trodde att du
skulle svimma av på gräset.

Flugorna surrade över denna ruttna mage,
varifrån utgick svarta bataljoner
av larver, som rann likt en seg vätska
längs dessa levande trasor.

Allt detta sjönk, steg som en våg,
eller sköt upp i höjden i ett fräsande;
man kunde ha trott att kroppen, uppsvälld av en vag andedräkt,
levde genom att mångfaldiga sig.

Och denna värld gav ifrån sig en egendomlig musik,
som det rinnande vattnet och vinden,
eller sädeskornet som en skördeman med en rytmiskt rörelse
skakar och snurrar i sin sädesvanna.

Formerna plånades ut och var inte längre mer än en dröm,
ett utkast som långsamt växer fram
på den glömda duken, och som konstnären fullbordar
endast med hjälp av minnet.

Bakom klipporna betraktade oss
en oroad hynda med vred blick,
vaktande på det ögonblick då hon från skelettet
kunde återta det stycke som hon lämnat.

- Och likväl skall du bli lik denna orenhet,
denna fruktansvärda smittohärd,
mina ögons stjärna, min naturs sol,
du, min ängel och min lidelse!

Ja! sådan skall du bli, o behagens drottning,
efter sista smörjelsen,
då du skall gå att under gräset och den feta blomningen
mögla bland de dödas ben.

Då, o min sköna, säg till maskarna
som kommer att äta dig med kyssar,
att jag har bevarat formen och det gudomliga väsendet
hos min älskade i upplösning!"

Charles Baudelaire