Det finns en värld utanför godset.Tanken på den världen fyller mig med sådan vanmakt att jag aldrig mer vill röra på mig. Kvävs av luften, av epilepsianfallen, av blodet, de krokiga ryggraderna, de utländska männen, av barnen, av kvinnorna, av männen, dreglande munnar. Är beroende av gasmasken, beroende av godsets flyglar, av räddningen i väggarna. Varje sekund utövas tortyren, varje sekund vanmakt, en buk som sprättas upp här, en där, kroppar förvrids till omisskännlighet, jävla fucking knarkare i varje gathörn.
...
Lämningar från övergivna människotillhåll.
...
Varje kropp är avlägsnad en annan kropp. Ständiga fantomsmärtor. Varje annans minne är mitt minne, varje annans erfarenhet min. Vi är avhuggna lemmar, vilsna rör vi oss, trevar tafatt. Vi är hybrider, monstruösa - återuppfinner oss på nytt, igen och igen, bara för att orka överleva. Sexualitet är inte bara en mysig fruktsoppa, en ihopsättning av mjuka kanter och fascinerande vätskor (även fast det är en vacker tanke), sexualitet är våld. Varje urgröpt hål är ytterligare en urgröpning av ens egen kropp. Lemmarna är ofrånkomligt skapta, närvarande, smärtsamma.
Kroppsupplösningen inträffar inte förrän i inträdandet av döden.
Denna upplösning kan vi förvisso förmå oss till att iscensätta, gärna gång på gång, gärna rituellt; en lem här, en lem där, tvinga samman, sy blodiga stygn, utföra amputationerna. Alltid utsätta sig för synerna. Excorcism. Inte för utrensning, rening och bortträngning - nej, för överlevnad.
Sinnet blir givetvis tyngt, ruttnaden belägrar plats inuti, sprider sig, skapar oreda, färgar rörelser, tankar, tal, drömmar. Jag är korsfäst i den här världen, du också. Alla är sjuka, det finns inget som kan benämnas som friskt. Strimman ljus urholkas, håller inte hela vägen ut.
Det enda jag kan göra är att besmitta andra med mig själv. Mitt blod är förvisso snart renat, det har inte längre någon makt. Snart är det verkligheten som gäller. För att överleva krävs serier av intalningar, ramsor som vaggar ro, övertygandet: smärtan är till sin form aldrig fullständig och koncentrerad, det finns inte ett kompakt mörker som täcker en hel livsålder, det finns uppehåll, strimman ljus är tillgänglig, för alla, oavsett antal urgröpta hål.
Jag är en docka. En hora. En gul fantasm. Den här vaxplatsen skrämmer mina vänner. Den rädslan är obefogad. Den här vaxplatsen erbjuder befrielse.
...
Varje kropp är avlägsnad en annan kropp. Ständiga fantomsmärtor. Varje annans minne är mitt minne, varje annans erfarenhet min. Vi är avhuggna lemmar, vilsna rör vi oss, trevar tafatt. Vi är hybrider, monstruösa - återuppfinner oss på nytt, igen och igen, bara för att orka överleva. Sexualitet är inte bara en mysig fruktsoppa, en ihopsättning av mjuka kanter och fascinerande vätskor (även fast det är en vacker tanke), sexualitet är våld. Varje urgröpt hål är ytterligare en urgröpning av ens egen kropp. Lemmarna är ofrånkomligt skapta, närvarande, smärtsamma.
Kroppsupplösningen inträffar inte förrän i inträdandet av döden.
Denna upplösning kan vi förvisso förmå oss till att iscensätta, gärna gång på gång, gärna rituellt; en lem här, en lem där, tvinga samman, sy blodiga stygn, utföra amputationerna. Alltid utsätta sig för synerna. Excorcism. Inte för utrensning, rening och bortträngning - nej, för överlevnad.
Sinnet blir givetvis tyngt, ruttnaden belägrar plats inuti, sprider sig, skapar oreda, färgar rörelser, tankar, tal, drömmar. Jag är korsfäst i den här världen, du också. Alla är sjuka, det finns inget som kan benämnas som friskt. Strimman ljus urholkas, håller inte hela vägen ut.
Det enda jag kan göra är att besmitta andra med mig själv. Mitt blod är förvisso snart renat, det har inte längre någon makt. Snart är det verkligheten som gäller. För att överleva krävs serier av intalningar, ramsor som vaggar ro, övertygandet: smärtan är till sin form aldrig fullständig och koncentrerad, det finns inte ett kompakt mörker som täcker en hel livsålder, det finns uppehåll, strimman ljus är tillgänglig, för alla, oavsett antal urgröpta hål.
Jag är en docka. En hora. En gul fantasm. Den här vaxplatsen skrämmer mina vänner. Den rädslan är obefogad. Den här vaxplatsen erbjuder befrielse.
...
Strimman ljus består av våld. Låt oss utsätta oss för det våldet.
Rut Hillarp säger: Men jag kan inte stanna, det förstår du väl, vi får inte stänga in oss i den här lilla försonade världen, jag måste ut i världen, jag måste ut i ondskan igen, rota i min olust.
Olimpia håller med, drar och sliter i mig, river.
Dagens outfit: Violence
Rut Hillarp säger: Men jag kan inte stanna, det förstår du väl, vi får inte stänga in oss i den här lilla försonade världen, jag måste ut i världen, jag måste ut i ondskan igen, rota i min olust.
Olimpia håller med, drar och sliter i mig, river.
Dagens outfit: Violence
.JPG)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar