Jag har alltid förkastat strimman ljus som ska innebära hopp eller tro, den där strimman ljus som är en nödvändighet, något som krävs för att inte drunkna. Jag har alltid tänkt mig strimman ljus som en fix idé, en konspiration, förvisso också som ett livsbejakande, en omfamning, övermänniskan, danserskan som stryps av sina egna sjalar, mullvaden som härbärgerar ljuset inuti sig själv, ambulansmannen som fäster droppanordningar och utför elchocker på sig själv, men ändå -Jag har verkligen inte fattat grejen med strimman ljus. Eller så minns jag helt enkelt inte.
Förrän nu -
Nu vill jag lapa strimman ljus i tid och evighet.
Igår: Jag hade inte på mig gasmasken när jag gick utanför godset, när jag gick ut på gatorna. Det var första gången på ett helt år. Och jag drack alkohol; martini, citronlikör, vitt vin, rosévin, starköl, whiskey, hela natten lång. Och strimman av ljus blev precis så nödvändig som alla hävdar. Världen är bullrig och stor och vacker och brinner, människor har djur och varelser som bor inuti, världen blir synlig på ett helt annat sätt när ljuset strålar, mycket tätare. Smågubbarna, korgossarna, kastratsångarna, siamestvillingarna, pysseldjuren, bröstkorgsflickorna - alla har de sin plats, sina linor att göra akrobatik och piruetter på. Hej Övermänniska, Hej Danserska, Hej glimrande Mullvad!
Jag tänker sära på benen tills de går sönder, tänker vira sjalar runt min hals så att jag stryps, tänker knulla döda djur, tänker göra allt det där som innebär en strimma ljus.
Nu: Jag har bara 3 sprutor och 80 tabletter och 20 dagar kvar.
Sen tänker jag ge mig ut i den här världen, tänker spara ut håret igen, tänker måla naglarna, tänker inte vara rädd för att bryta sönder mitt skelett.
.JPG)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar