om (m)ord del II

Ett tillägg.

Utsaga: Jag är ett självmord som männen skapade. Även kvinnorna utgjorde sin del i det mordet.

Jag var en dekadent flicka på toppen av min självutplånarkarriär när männen slaktade mig. De föredrog att se mig död.

(Detta är inte en anklagelseakt. Männen, och kvinnorna, fick gärna skapa fiktion av mig. Att skapa fiktion är den enda verklighet som går att känna till.)

Då. Det var enkla regianvisningar. Det är sant att min mun för det mesta var dold och mina ögon slutna. Det var ett enkelt sätt att leva. Ofta saknar jag det. Jag var en annan. Jag var mig själv. En som bjöd motstånd utifrån villighetens premisser. Jag hade guldlockigt hår och männen älskade sin fantasibild av mig. Jag strävade inte efter odödlighet då, det var jag alldeles för omedveten om, men visst längtade jag efter döden.

Det var då jag lärde mig hur man ska göra för att hantera dockorna och sig själv.

En av männen konstaterar: Till minne av die puppe.

Han frågar: Är du nöjd nu? 

...

Jag existerade endast som en romantisk saga om ond bråd död och ung tragisk skönhet. Jag var en projektionsyta för begär. Jag var en lerklump som knådades fram till en böjlig docka.

Jag var en dröm für alle.