nazigirl in paradise

Firade nationaldagen och medicinavslut i kolonistugor. Lyssnade på en rolig radioteater, här. Snapsade rom. Viftade med gulblå färger. Frös om lederna. En lyckad dag.

rapport från örnarnas näste (del I)

Nu har de åkt, nu är allt upp till mig igen.

Godsägaren funderar på att köpa en garderob åt mig, en alldeles ny och fräsch från Ikea. Den ska ha skjutbara spegeldörrar där han ska kunna spegla sig. Han ska låsa in mig där, för att sedan ta fram mig när han är i behov av mig. Det låter som en bra idé.

Angående örnarnas näste.

Jag spenderade förra sommaren där, tillsammans med en bunt polska kvinnor, alla släktingar till polska flickvännen. De bestod av fyra generationer, sammanlänkade i rakt nedåtstigande led. Vi drack väldigt mycket, åt väldigt mycket, drack ännu mer. Det regnade varje dag. De äldre kvinnorna tog på mina bröst, tyckte de var i minsta laget. Vi åkte bil, åkte runt till varje köpcentrum på jakt efter den billigaste maten och drycken.

De läste korsord och tjattrade sina konsonantramsor. De bäddade ner mig i bäddsoffan, ville helst att jag skulle ligga större delen av dygnet, de matade mig med fläskkorv och äggtoddy. De smetade sina läppstiftsmunnar på min kind. Till slut flöt dygnen ihop. Det var värre än det brukar vara här hemma på godset.

evakueringsplan för örnarnas näste

maten som aldrig tar slut

vill vara någon annanstans än här

(chin-chin)

Gråmulen dag. Dränkta blomrötter. Torr mun. Bokhylla vars titlar inte lockar. Förbrukad tillvaro, ett nergånget gods.

Att dölja ögonen är ingen idé.

Jag måste vara en del av det kugghjul som driver det här godset framåt, men nej: oförmögen.

Ouppackade kartonger. Klänningar som är alldeles för stora, avklippta jeans som trillar ner från höfterna, bomullslinnen som ger röda märken. Snedgångna skor och trasiga halsband. Pärlor överallt.

Gökuret skänker ingen tid som känns avslutad. Det är det jag suktar efter: det avslutna, en dag som helt enkelt känns färdig. Ett slut.

Jag vill att någon erbjuder mig något som jag absolut inte kan avfärda.

Godsägaren sitter vid sitt massiva skrivbord, tecknar öar och gör upp landgränser. Olimpia är vårkåt, galen, en virrpanna. Jag är inte förmögen att sysselsätta mig med något. Varken porslinshundar eller odiskade kaffekoppar manar mig till handling.

Dagens outfit: Svart klibbigt foder

om doften

Agneta Pleijel säger: I kulvertar och blindgångar flyter en rå och löftesrik lukt / av människodelar, människonjurar, människodrömmar / Jag springer genom fabrikshallar och barnbördshus / där den råa lukten inte går att skura loss från väggarna / Jag är själv söndersliten, därför ska jag samla det / sönderslitna / Jag är själv rädd, därför ska jag samla det rädda. Hon fortsätter: Allt sjunker mot allt här, allt sjunker mot botten / Allt ska jag samla i korgen, allt ska jag sammanfoga / Ögon med ögon, fingrar med fingrar, / begär med begär, vatten med vatten / och skräck med skräck / Jag vet inte vad jag gör / men jag måste göra det /

(ur Änglar, Dvärgar)

Jag drömmer hela nätterna. Jag drömmer om Salomé som ligger i sin säng och onanerar, om Sue-Ellen som befinner sig högst upp i ett träd. Om godsägaren som bekantar sig med sexiga mexigirls och kommer hemdragandes med svininfluensan.

Alla drömmar jag har är sanna.

Seximexigirl med svininfluensa

Det vittnar doften om. Det vittnar helheten av de sammanfogade delarna om. Jag tål ingen mer smitta. Jag har ett bräckligt immunförsvar. Jag tål inte godsägarens bekantskaper.

Jag är stressad. Det faktum att jag är inlåst i högra flygeln hjälper inte. Jag har inte tid med drömmarna, inte tid. Jag har skrivit under ett kontrakt, detta kontrakt inbegriper avhållsamhet från gatorna, från gängse försörjning, från vilket umgänge som helst. Det skulle kunna innebära en lättnad men det gör det inte. Det gjorde det ett tag. Inte längre.

Dagens outfit: Syntetfötter mot godsgolv

so long grand old lady

so long hennes blommor

so long hennes runkbås

so long hennes tofflor

so long hennes gardiner

so long hennes tvättstuga

so long hennes överfyllda skåp

so long hennes exotic dolls

den lantliga idyllens hågkomst

Natten spenderade jag i en barnkammare, nerbäddad i påslakan med Nalle Puh-motiv, i ett hus långt utanför staden.

Hon är småbarnsmor och självmordbenägen, hennes make är rallare och borta hela veckor. Han stod i pengaskuld till Bandidos men nu är den avbetald. Hon har inrett sitt hem i lantlig stil med vita höga skåp och rosablommiga tyger. Hon renoverar sitt kök. Hon sparar på änglar och har permanentat hår. Hon har dyra antirynk-krämer. Hon kommunicerar med spöken. Barnen har fasta rutiner. Hon är effektiv och mycket praktisk. Hon har gått ner i vikt.

Hon röker inte längre.

- Kärlen slammas igen, säger hon. Allt man gör mot sin kropp, till och med det man gör i 20-års åldern, består. Ända till nästa livet, och livet därefter.

Hon håller för näsan när jag röker. Hon bjuder inte på vin. Hon ber mig städa bort dinosaurierna efter hennes barn. Hon bjuder på kalvstek och potatisgratäng med bearnaisesås. Efter att barnen somnat tar hon fram lösgodis till oss.

På morgonen skjutsar hon hem mig till mormor.

Mormor tvättar håret.

Mormor ber mig att torka henne mellan tårna, handduken blir fet och brunflagig av smuts. Hon ber mig att torka tåstumpen. Den blöder och varar. Hon ber mig att rulla håret.

Efter vårdandet av mormor tvättar jag händerna mycket noggrant.

Om några timmar åker jag hem, till godsägaren och Olimpia och dockorna. Jag kommer aldrig mer be om frist, aldrig mer övertalas till kureringsresor. Jag vill befinna mig på godset för alltid nu, inlåst i vilken flygel som helst, det spelar ingen roll. Jag accepterar vadsomhelst. Godsägaren får spendera alla sina nätter tillsammans med sin lilla vän, den 22åriga kurtisanen. Olimpia får rivas och bitas. Jag vill bara ligga fastspänd i sängen.

Dagens outfit: Konturer