jag söker svar i tribaltecken och taggtråd. borde ge mig ut för att göra tolkningen mer effektiv men det är sånt oväsen därute. olimpia har gömt sig eftersom fönstrena står vidöppna. jag behöver bestämt en återställare. jag undrar vad salome & sue-ellen gör just nu. kan ingen av dom ringa och säga hej tjejen kom & dränk dig tillsammans med oss -
Tullalah Bankhead säger: Det är bara fina flickor som skriver dagbok; de dåliga har inte tid.
Elmer Diktonius säger: Blott de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger.
Die puppe säger: En tam docka, en masturberande flicka med all tid i världen - dessutom med blodet renat, sida upp och sida ner, inte ett steg utanför godset, fladdrar med vingar i damm, avskräckt av epileptiker.
Olimpia skrocka: Godsväggar tunna, liv utrunna, allt du någonsin kunna, hepp hepp, här är du fast.
Människor
Gretchen sjunger fängslad i sin cell:
Ilskan är överväldigande.
Jag förflyttas till en annan plats, till en annan miljö, snarlik denna plats, detta gods.”här är allt underligt, allt är underligt när man tänker närmare på det, nej, det är att tänka på det som är underligt, bör jag anta att jag är bebodd, jag kan inte anta någonting, jag måste fortsätta, det är det jag gör, andra får sköta antaganden, det måste finnas andra i andra annanstans, var och en i sitt lilla annanstans, och var och en säger till sig själv när ögonblicket är inne, det ögonblick då man ska säga, Andra får sköta antagandena, och så vidare och så vidare, andra för göra det ena, andra får göra det andra, om det finns några, det hjälper en att fortsätta, det för en vidare, jag för min del tror på framåtskridandet, jag kan tro också, de måste ha lärt mig att tro också. Nej, ingen har någonsin lärt mig någonting, jag har aldrig lärt mig någonting, jag har alltid varit här, det har aldrig funnits någon annan än jag här, aldrig, alltid, jag, ingen, samma gamla gyttja som rörs om i all oändlighet”
”Tystnaden, ett ord om tystnaden, det är det värsta, att tala om tystnaden, och sedan stänga in mig, stänga in någon, det vill säga, vad vill det säga, lugn, jag är lugn, jag är instängd, jag är i någonting, det är inte jag, det är allt jag vet, vi lämnar det, det vill säga göra en plats, en liten värld, den ska bli rund, den här gången ska den bli rund, det är inte säkert, det ska vara lågt i tak och tjocka väggar, lågt, tjockt, varför det, jag vet inte, det är inte säkert, det återstår att se, allt det där återstår att se, en liten värld, och försöka komma underfund med hur det är, försöka gissa, placera någon där, undersöka om han är där och hur han är, hur det går för honom, det kommer inte att vara jag, det gör ingenting, det kommer kanske att vara jag, det kommer kanske att vara min värld, ett tänkbart sammanträffande, det ska inte finnas några fönster, aldrig några fönster mer, havet ville inte ha mig, himlen såg mig inte, jag var inte där”
”jag tror på tystnaden, ja, några ord om tystnaden, sedan den lilla världen, det räcker för evigheten, det verkar som om det var jag, jag som talar, jag som hör, jag som gör upp planer, för stunden, för evigheten, men i själva verket är jag långt borta, eller i min famn någonstans, eller bredvid någonstans, bakom väggarna, några ord om tystnaden, sedan bara en enda sak, en enda rymd, och någon i den, någonting i den, kanske, ända till slutet, på det tror jag”
”Tystnaden, tala om tystnaden, innan jag går in i den igen, hur jag redan varit i den, jag vet inte, varje ögonblick är jag i den, varje ögonblick går jag ut ur den, har ni hört, jag talar om den, jag visste att det skulle komma, jag går ut ur den för att tala, jag är i den och talar”
”jag är instängd, tystnaden är utanför, utanför, inuti, det finns bara ett här och tystnaden utanför, bara denna röst och tystnaden runt omkring, det behövs inga väggar, jo, det behövs väggar, jag behöver dem, tjocka väggar, jag måste ha ett fängelse, jag hade rätt, alldeles för mig själv, jag ska gå dit, jag ska placera mig där, jag är redan där, jag ska leta efter mig där, jag är där någonstans, det kommer inte att vara jag, det gör ingenting, jag ska säga att det är jag, det kommer kanske vara jag, det är kanske det de väntar på”
Samuel Beckett, ur Den Onämnbare
Jag ljuger.Helgonens clitoris, en vit droppe stearin,Nu ska jag knäppa mina händer och be till den inbillade feta grannfrun, sedan ska jag sova. I halvslummern ska jag hoppas på att bli väckt av godsägarhänder.
stelnad, aldrig flytande av lust
hår, naglar och ben, korgar med inälvor
den stelnade rörelsen, klädseln av kyla och ljus.
Mödrarnas höst. Novembers löfte.
Nunnorna som späker sig
under rosenkransen av rakit.
Underhållningen i sanatoriet, det kyssta korset,
det tummade radbandet och fisken,
levande, våt och född
på en bädd av is.
Eva Ström
"Igår satte jag mig upp i sängen, ett ben dinglande över kanten, foten som knappt snuddade vid golvet, och jag la min blick på den gröna ytterdörren. Jag har levt såhär i ett hundra dagar detta år. Tanken kom så plötsligt, så överväldigande, och jag visste att den var sann. Mitt huvud snurrade när jag tog mig upp ur sängen och började gå mot hallen, dragen till ytterdörren...
Det är sant. Ett hundra dagar av att leva i mina lakan, halva kroppen påklädd, halva kroppen under ett täcke, och den ljumma värmen som genomsyrar hela dagen. Att vakna med morgonljuset, att tappa räkningen på hur mycket klockan är, och att inte äta förrän man känner en grävande ilska i magsäcken. (Är det en huvudvärk tar man smärtstillande och lägger sig för att sova tupplur i två-tre timmar.) Ibland har jag inte ätit på över fyrtio timmar – inte annat än piller och vatten – och även om jag äter brukar det mest bilda staplar på matbordet av förpackningar jag inte sorterar och tallrikar jag inte diskar.
Ett hundra dagar. Tanken är hemsk, men så sann. Jag tänker tillbaka på året innan: då var det nog två hundra och sextio dagar som jag spenderade på det sättet, om inte mer. Och året innan? Hela sommaren försvann i melankolisk nostalgi, i smärstamhetens saudade – nostalgi och saknad för någon eller något som man förlorat, och som man vet man aldrig kommer få igen. En hel sommar, som alla somrar: förlorade i en varm, omtöckande dimma varifrån jag kliver ur förvirrad och med Interpol-sånger fastnaglade i mina tankar.
Jag kan inte komma ihåg en enda sommar då jag faktiskt fyllt dagarna med vad de ska fyllas av: grönska och solvärmd hud; stadsgator och kallt vatten drucken i skuggan av stora träd i parker; resor och hav och vatten och sand mellan tårna. Istället har jag kravlat från säng till fåtölj, lärt mig sommarens tv-tablå utantill, ätit kalla sallader och rester, och längtat efter att telefonen ska ringa. Ironin är att jag går in i varje sommar med idén om att denna gång, denna gång kommer det vara annorlunda. Och jag ringer, jag skickar textmeddelanden, jag strövar utmed gator, fikar, läser böcker, väntar med tålamod på att känslan av att detta är en underbar sommar – och efter två veckor utan svar från någon söker jag mig bort. Sätter på tv:n, struntar i att klä på mig, köper kall apelsinjuice och dricker den direkt ur förpackningen och förälskar mig i en ny fryst matvara. (Senast var det rösti.)
Varje sommar, år efter år, repeterar sig utan förlåtelse, utan förståelse. Jag kan inte se varför sommaren, av alla årstider, anses vara så perfekt – för mig är den smärtsam. Jag pillar på skavsår och sitter ensam på fiken; till slut kan jag inte läsa längre och jag sätter på ett tv-spel – sen kan jag inte spela längre, och jag sover längre på morgonen, ser på natt-tv när jag inte somnar, och hamnar i ett existensiellt limbo. Dagarna flyter ihop. Jag gör inte några anteckningar i min dagbok, för vad finns det att skriva om? Idag så... Funderade jag på att börja röka. För det skulle åtminstonde ge mig något att notera: hur många cigaretter jag inhalerar per dag. Bättre än att räkna timmar. Eller skulle jag notera vad grannarna gör? Igår natt runt tre-snåret började en av grannarna ha sex. Jag hoppas iallafall att det var sex: det lät smärtsamt och osexigt. Gunga-gunga-gunga. Ibland är jag glad att jag inte har någon att ha sex med, ljuden är så hemska.
Dag ut, dag in, emellanåt punkterade av att jag sätter penna mot papper: men hur ska jag kunna urskilja en dag a skrivande i sängen från en annan? Besviken på mig själv sover jag med fönstret öppet, även när det regnar och blixtrar, och drar ner persiennerna, fryser konstant om fötterna, drömmer mardrömmar... Tiden går. Jag märker ingenting, glömmer bort tre månader, minns enbart sommartristessen.
Ett hundra dagar av att sitta i min lägenhet. Är detta ett liv värt att leva?"
feral beast
Godsets fyra väggar, kuk-uret och Olimpias vansinne. Dagarna blir allt snävare ju mer tiden krymper. Jag är ingen människa. Jag tror aldrig jag har varit en.
Dagens outfit: Spetsstjärt
Dagens outfit: Svart klibbigt foder
Agneta Pleijel säger: I kulvertar och blindgångar flyter en rå och löftesrik lukt / av människodelar, människonjurar, människodrömmar / Jag springer genom fabrikshallar och barnbördshus / där den råa lukten inte går att skura loss från väggarna / Jag är själv söndersliten, därför ska jag samla det / sönderslitna / Jag är själv rädd, därför ska jag samla det rädda. Hon fortsätter: Allt sjunker mot allt här, allt sjunker mot botten / Allt ska jag samla i korgen, allt ska jag sammanfoga / Ögon med ögon, fingrar med fingrar, / begär med begär, vatten med vatten / och skräck med skräck / Jag vet inte vad jag gör / men jag måste göra det /
Seximexigirl med svininfluensa
Dagens outfit: Syntetfötter mot godsgolv
Vad jag önskar att mina pappdockor var av kött.
Jag har inte tid med det här, leka lekar där jag är min egen sjukdomsgödda figur, har inte tid med det här, att samla på bilder av hud och minnas gammal skamlig kommunikation. Jag har ett liv. Jag har annat att sysselsätta mig med. En massa klippdockor väntar på att bli utskurna. Salomé och Sue-Ellen kanske vill träffas. Solen skiner där ute. Människor sällar sig till lemmeltåg. Högra flygeln kokar under sitt gröna koppartak. Mina plastdockor smälter. Fönster behöver putsas. Godset håller på att bli begravd bakom hinnor av smuts och avgaser. Gatorna svettas. Mitt hjärta skälver. Det vilda hoppet gror inuti. Krämer, salvor och medikamenter har ett slut. Slutet är inte nu, men om ungefär en månad. Det har pågått i ett år. Äntligen. Snart. Slut.
Dagens outfit: Fågelkvitter
.jpg)
.JPG)
