formikofili (del V: une charogne)

"Erinra dig, min älskade,
föremålet som vi fick syn på denna vackra sommarmorgon så ljuv:
vid kröken av en stig, ett skändligt kadaver
på en bädd strödd med kiselstenar,

med benen i vädret, som en liderlig kvinna,
brinnande och utsvettande gifter,
ett as som öppnade sin mage
full av utdunstningar på ett vårdslöst och cyniskt sätt.

Solen strålade över denna förruttnelse,
som för att koka den lagom,
och hundrafalt återge till den stora Naturen
allt som den hade förenat till en enhet.

Och himlen såg det präktiga aset
slå ut som en blomma.
Stanken var så stark, att du trodde att du
skulle svimma av på gräset.

Flugorna surrade över denna ruttna mage,
varifrån utgick svarta bataljoner
av larver, som rann likt en seg vätska
längs dessa levande trasor.

Allt detta sjönk, steg som en våg,
eller sköt upp i höjden i ett fräsande;
man kunde ha trott att kroppen, uppsvälld av en vag andedräkt,
levde genom att mångfaldiga sig.

Och denna värld gav ifrån sig en egendomlig musik,
som det rinnande vattnet och vinden,
eller sädeskornet som en skördeman med en rytmiskt rörelse
skakar och snurrar i sin sädesvanna.

Formerna plånades ut och var inte längre mer än en dröm,
ett utkast som långsamt växer fram
på den glömda duken, och som konstnären fullbordar
endast med hjälp av minnet.

Bakom klipporna betraktade oss
en oroad hynda med vred blick,
vaktande på det ögonblick då hon från skelettet
kunde återta det stycke som hon lämnat.

- Och likväl skall du bli lik denna orenhet,
denna fruktansvärda smittohärd,
mina ögons stjärna, min naturs sol,
du, min ängel och min lidelse!

Ja! sådan skall du bli, o behagens drottning,
efter sista smörjelsen,
då du skall gå att under gräset och den feta blomningen
mögla bland de dödas ben.

Då, o min sköna, säg till maskarna
som kommer att äta dig med kyssar,
att jag har bevarat formen och det gudomliga väsendet
hos min älskade i upplösning!"

Charles Baudelaire

nazigirl in paradise

Firade nationaldagen och medicinavslut i kolonistugor. Lyssnade på en rolig radioteater, här. Snapsade rom. Viftade med gulblå färger. Frös om lederna. En lyckad dag.

läggdags (ömsning: del II)

Godnatt på riktigt nu

cutting edge entertainment

Om jag hade ett skinande huvud i magen - det skulle glimma och gnistra och göra andningen lugn -

Ärligt talat håller jag på att kvävas, således underhållning/lindansarlekar/det vasseggade, starts with this:

Mjukisdjur står uppradade ner i fotändan av sängen, insnärjda i satintyg och dockors våld. Mjukisdjuren tror i sin enfald att de läker med sin fluffighet.

Och förresten -

en apa på teven ramlade ner från sin mors rygg och fick hjärnskador, sakta förruttnades den levande vävnaden innanför skallbenet. Djurskötarna fick lov att avliva den stackaren. De grät floder. Jag skulle skämmas om jag var djurskötarna. Plötsligt blir de läkare, förklarar kontrastvätskornas verkan när de avbryts av Kalypsos ljudande -

Kalypso sjunger på mig. Jag vill ha en drink som heter Kalypso, med paraply & sugrör tack. Saltvattnet i det adriatiska havet stegrar sig, sommaren stegrar sig, det mörka djuret stegrar sig; svart släpande hår i marken; klor & lagunblått.

Godsägaren ligger någonstans i närheten, febrig. Hans yra och svett är trygg. Jag är fortfarande påverkad. Nu måste det vara läggdags. Imorgon är som vanligt en annan dag, imorgon är jag en annan. Nu: ömsning.

"to know death, otto, you have to fuck life in the gallbladder" - en gåva till salomé

reningsprocesser

Har städat upp bland marsvinsgångarna och bråtena som når ända upp till taket. Högarna är förvisso fortfarande kvar, men damm, Olimpiahår och rester av sperma är i alla fall bortstädat. Hittade inga hemliga lappar den här gången.

manual för maskinflickor (del II)

gretchens inomhuslekar

Gretchen sjunger fängslad i sin cell:

"Sköka är mor,
hon har mördat mig,
rackare far,
han har ätit mig.
Systerlill sen
begrov mina ben
på en kylig ort.
Då vart jag en liten fågel på gren.
Flyger bort! Flyger bort!"

Johan Wolfgang von Goethe, ur Faust

jubel över hotet

Anne-Marie Albiach säger: Ja.

Tystnad.

Anne-Marie Albiach säger: Ja, hot... det vill säga att kroppen i allmänhet är en hotad kropp, tror jag... Men där finns förstås ett begär... Jag tror det finns ett jubel... över hotet.

Tystnad.

överlevnadsplan (del II: excorcism)

"Man måste underkasta sig en ritual för att slippa vara rädd, man måste mångdubbla sina handlingar för att skydda sig mot världen."

Nina Bouraoui

kristi brud

För den delen är mina ögon väldigt svarta idag, mina läppar smärtsamt röda och min hjärna töcknad. Jag har väldigt svårt att fästa blicken. Allt är svävande. Jag ser rövar istället för ansikten. Yrseln är hänförande. Godsägaren ackompanjerar mitt tillstånd med toner av psykedelika. Halleluja! Att ha ett sadistisk överbefäl som vet vad jag vill ha och ger mig det jag inte trodde mig vilja ha är guld värt. Halleluja!

den groteska flickans sånger

Dikter ur Aase Bergs samling Hos Rådjur:

I marsvinsgrottan

Där låg marsvinen. Där låg marsvinen och väntade med blod om mun som min syster. Där låg marsvinen och luktade illa i grottan. Där låg min syster och svällde och värkte och bultade. Där låg marsvinen och hade ont överallt med benen rakt upp som skalbaggar och såg depraverade ut och var blå under ögonen som av månaders fördärv. Min syster kräktes stillsamt och likgiltigt, det rann sakta ur hennes slöa mun utan att hon rörde en enda nerv. Och grottan var spenvarm och full av höstlöv och under jorden låg armen från en skyltdocka. Där låg marsvinen och hade ont och var av deg. Där låg marsvinen bredvid knivarna som skulle skiva dem som limpor. Och min syster med läppar av blåbär, mull och gröt. Långt ute tjöt sirenen omänskligt. Det var där marsvinen låg och väntade med blod om mun och snedvridna kroppar, de väntade. Och jag var trött i hela magen av degfärs och marsvinslimpa och visste att de skulle hämnas på mig.

Rävhjärta

Nu har du åter skändat mitt mörkblå åderhjärta. Nu kväljer jag ut detta kvävda rävhjärta genom den råmande, blå munnen. Hjärtpumpen korallen vrider sig i etter. Nöden växer svår. Du sover öppen vid organen, jag ser ner i dig som djupt i sjö. Sakta kväver jag korallen, lystet sväljer jag detta spända rävhjärta genom den svidande, blodblå munnen. Bukbottnen bultar kränkt, korallen böljar. Sakta uppkräkt väntar efterbördens slam: jag måste slita denna sega sena från sitt fäste. Nu söker åter munnen din blå och beska mun. Där fräts en sista räv till skum och röta.

Sälrubbning

Sälköttet lossnade långsamt. Kroppklumparna klängde sig mot varandra - bakom dem sögs degen igen. Varelser utan armar och ben hade samlats längs den leriga missfallsflodens stränder. Vi väntade - jag låg också där och hade känslor i hullet. Den stora frukten föll rutten, sälbakelser krossades. Någon något flöt sakta där på ytvattnet, och molnet gled trögt ovanför.

Någon något drev sakta där i likspadets slöa strömmar. I flera dagar väntade vi på att cellblåsan skulle brista. Det hände ingenting. Fiskar flöt upp. Plåtbrynjan skavde mot pälsen.

Jag försökte livnära fostret i famnen genom att kräkas upp lök. Molnet öppnade slapphålet och lät nederbörd falla. Vi väntade. Fiskar flöt upp. Bakom oss slöt sig degen långsamt.

Artikel om Aase Bergs poesi här.

ashes to ashes dust to dust

"Denna föda föder oss. Denna svältkost sväljer vi. Detta klet håller oss samman. Av detta äckel blir vi till."

Katarina Frostenson

fake diordreams

Det här är en riktigt dålig dag.

Huvudet är tungt, värken strålar ut över ögonlocken, näsbenet skaver, nacken har fastnat. Det här är en riktigt dålig dag. Ingen räddning någonstans. Måste stänga igen Pandoras ask, måste lägga mig bland satinkuddarna (iklädd den silvriga bikinin jag faktiskt fick av godsägaren. Just nu skaver den dock mot min ömma hud).

Har tagit mina mediciner, ska sova nu, helst i flera dygn, inte för att jag egentligen är särskilt trött utan främst för att förjaga värken, skrämma bort det absolut tunga, drömma om upplösning och invandrarbarn, om refuger och bordeller.

Nästa gång jag öppnar asken ska den lilla fågeln möta mig, strimman ljus ska ha vuxit sig starkare, den tid av tröstlöshet som sipprat in genom hud och sinne ska, förhoppningsvis, ha nått ett slut.

efukt-ångest

Hävdade förut en gång att jag var trött på att älta blicken. Förvisso är det delvis sant, är verkligen trött på att älta blicken, men å andra sidan är det blicken som hela tiden belägrar mig, etsar sig fast på mina näthinnor, hur mycket jag än försöker manipulera.

Är slav.

Allt annat är bara inbillningar.

att besegra sommardagarna

När godsägaren ropar på mig är hans röst så avlägsen. När jag borde känna hunger och hål i magen är jag istället däst, mätt, tung. Orubblig. Som om jag inte gjort annat än stoppat munnen full. Jag har gloögon och en trög hjärna, en del skulle kalla mig förståndshandikappad, andra skulle beteckna mig som en flicka på flykt, med blinda ögon -

Det är inte sant, det är något annat -

Det är ett slut. Ett slut på huvudvärken, diarréerna, isoleringen, det skygga och den vacklande talförmågan - ren och skär glädje - det är vad jag tror det är.

Godsägaren är inte här inatt, jag vet inte var han är.

Han kommer bli förvånad när han återvänder och först inte kan hitta mig, sedan kommer han bli lättad. Det kommer vara tidigt på morgonen när han hittar mig i vänstra flygeln. Han kommer varken lukta rök eller rosa parfym. Han kommer ge mig presenter. Jag vill ha en silvrig och högblank bikini. Det är det enda jag önskar mig. En silvrig och alldeles bländande bikini -

Den ska han trä på mig.

Och han ska ge mig en mercedes benz, en fucking jävla mercedes benz, med fartvingar och brända däck som lagt bakom sig tusentals och tusentals av mil. Och lektioner i hur man kategoriserar dofter från gatorna, hur man tar djupa andetag utan gasmask, hur man lyckas känna dofter av hyacinter och saltvatten och inte bara dofter av aska och bensin.

några ord tillägnade salomé

Det sägs att vi i själva dårskapen finner bot för vansinnet.

Mia Couto, ur Brevet

om doften

Agneta Pleijel säger: I kulvertar och blindgångar flyter en rå och löftesrik lukt / av människodelar, människonjurar, människodrömmar / Jag springer genom fabrikshallar och barnbördshus / där den råa lukten inte går att skura loss från väggarna / Jag är själv söndersliten, därför ska jag samla det / sönderslitna / Jag är själv rädd, därför ska jag samla det rädda. Hon fortsätter: Allt sjunker mot allt här, allt sjunker mot botten / Allt ska jag samla i korgen, allt ska jag sammanfoga / Ögon med ögon, fingrar med fingrar, / begär med begär, vatten med vatten / och skräck med skräck / Jag vet inte vad jag gör / men jag måste göra det /

(ur Änglar, Dvärgar)

Jag drömmer hela nätterna. Jag drömmer om Salomé som ligger i sin säng och onanerar, om Sue-Ellen som befinner sig högst upp i ett träd. Om godsägaren som bekantar sig med sexiga mexigirls och kommer hemdragandes med svininfluensan.

Alla drömmar jag har är sanna.

Seximexigirl med svininfluensa

Det vittnar doften om. Det vittnar helheten av de sammanfogade delarna om. Jag tål ingen mer smitta. Jag har ett bräckligt immunförsvar. Jag tål inte godsägarens bekantskaper.

Jag är stressad. Det faktum att jag är inlåst i högra flygeln hjälper inte. Jag har inte tid med drömmarna, inte tid. Jag har skrivit under ett kontrakt, detta kontrakt inbegriper avhållsamhet från gatorna, från gängse försörjning, från vilket umgänge som helst. Det skulle kunna innebära en lättnad men det gör det inte. Det gjorde det ett tag. Inte längre.

Dagens outfit: Syntetfötter mot godsgolv