manual för maskinflickor (del v: omvärlden och det inre)

Omvärlden lämnar mig aldrig ifred, låter mig aldrig vara likgiltig. Jag vill att blicken ska föda ordningen.

Isabella Varricchio, ur Pioner

Spelar upp vansinnesscener framför spegeln, iscensätter min egen hemlöshet, sätter på mig en uniform, avskyr det urtunnade håret, spelar tiggare.

...

Lägger jag mig uppe på loftet i urskogen -
kokande hett, ljust dygnet runt; tackar gudarna för att blicken bibehålls, att omvärlden fortfarande är verklig. Möblerar om bland klippdockorna, styr upp och återställer. Vänder huvudet uppåt, täcker ansiktet med skynken.

P.s: Onanerar dynget runt. Smörjemedlet har återkommit; den vätska som förjagades av cellgiftet flödar inuti mig nu. Onanerar utomhus, intill albinosyster i sängen, skavfötters, i provrummen när jag provar reaklänningar. Är kåt hela tiden, vet inte vad jag ska göra av den här lusten. Hoppas på att Godsägaren är redo att stilla, förjaga, dunka ur mig detta. Längtar.

olimpias ord inför natten

Börjar tolka Olimpias ljudande, hennes bokstävlar och upprepanden, hennes ack ack ack och nick nick nick.

Ska till infektionskliniken imorgon, brukar bli mer mottaglig för det mesta. Förvandlas till en expert på immunförsvar och blodvärden. Också till en expert som uttolkare av Olimpias jamanden.

Olimpia flaxar med sina vingar och väser: Det förstår du väl, att jag är tvungen att leda dig in på den väg du gång på gång förvillar dig bort ifrån? Det förstår du väl, att mina jamanden och ramsor är en påminnelse om vilka marker du rör dig i? Ack ack ack. Nick nick nick. Det förstår du väl? Jag är inte elak. Jag vill dig bara väl.

Jag svarar: Vad är det du försöker säga? Jag är trött. Jag vill sova.

Olimpia: Blicken inåt, präktiga flicka, blicken inåt. Kom till sans med det omöjliga, förena dig med förlusten, acceptera omöjligheten. Det går inte att beskriva tillstånd och marker med ord. Lev i den omöjligheten, göd den förlusten, omfamna den oförmågan.

Jag: Aha, du vill tala om svärmeriet nu igen? Varför vill du alltid göra det på natten?

Olimpia: Jag vill påminna dig om svärmeriet, om tron. Natten är den mest tillgängliga tiden att prata om allt detta på. Jag vill påminna dig om att ta dina begär på största allvar. Jag vill tala om Orfeus och Eurydike.

Jag: Sure. Go on. Men jag kanske somnar. Mina ögonlock är så tunga. Och din röst irriterar mig.


Olimpia fortsätter: Eurydike befinner sig i underjorden. Orfeus är utom sig av förtvivlan. Han sjunger sånger, utstöter ljud och ylanden, är en mistlur i natten, lockar med förtvivlade sirensånger, stakar ord på varandra, begär hennes närvaro, drömmer om hennes existens. Slutligen får han tillåtelse att faktiskt gå ner i underjorden för att hämta upp sin Eurydike från de dödas tillhåll. Men på ett villkor.

Jag gäspar, med handen för munnen.

Olimpia fortsätter: Det är att under inga som helst omständigheter vända sig om och titta på henne, inte förrän de kommit tillbaka upp på jorden igen.

Jag: Mm?

Olimpia: Men begäret är alldeles för starkt. Orfeus kan inte vänta tills de kommit upp. Han vänder sig om. Han tittar på henne.

Jag sluddrar: Så dumt.

Olimpia: Orfeus är den största av alla tänkbara svärmare. Han inser omöjligheten i att få behålla henne. Han omfamnar sin förlust, väljer att leva i den.

Jag: Och Eurydike?

Olimpia: Hon döms till tystnad för all evighet och slussas tillbaka ner till underjorden. Det är en annan histora. Det är den andra historien. Den tar vi vid ett senare tillfälle.

Jag: Givetvis...

Olimpia: I alla fall. Orfeus är den svärmare som klipper pappdockor men aldrig får konturerna att stämma. Orfeus är den som sjunger sånger och är en mistlur i natten men aldrig lyckas få en ton rätt. Orfeus önskar se sin Eurydike men är alldeles för otålig för att se henne uppe i dagsljuset. Han väljer att skapa henne i mörkret. Han ser henne i ett dunkel, konturerna är suddiga. Han lyckas inte med att återföra henne till jordelivet, till verkligheten, att levandegöra henne. Han inser omöjligheten i det.

Jag: Genom att titta på henne?

Olimpia: Genom att titta på henne. På grund av sitt begär. I syfte att omfamna sitt misslyckande. Eurydike blir symbolen för det misslyckande återkallandet, hon blir den symbol för diktaren som innebär att verkligheten aldrig går att återgälda med ord, hon blir symbol för förlust, det är i denna förlust som skapandet har sin vagga. För all framtid kommer Orfeus nu fortsättningsvis försöka beskriva Eurydike, så som han såg henne i halvdunklet nere i underjorden. Han är dömd att misslyckas men han kommer fortsätta. Gång på gång. Han är en svärmare, en diktare, en dockmakare.

Jag: Jag är trött. Jag vill sova nu. Låt mig sova.

Olimpia: På ett villkor.

Jag: Vilket?

Olimpia: Imorgon vill jag att du fuktar dina pappdockor, jag vill att du gör dem buckliga och oskarpa i kanterna. Lägg dem i blöt redan nu. Det första du ser i morgon bitti kommer vara grumligt. Bilden av pappdockorna kommer framstå som tudelade i din blick, som mångdubblade, deformerade. Du är tvungen att försöka sätta ihop den bild av pappdockorna som var. Du kommer aldrig lyckas. Det kommer bli andra slags pappdockor istället, vare sig du vill eller inte. Här är ditt liv.

Tystnad.


Jag: Det har förmodligen undgått dig vad jag gång på gång försöker göra, under alla timmar på dygnet, hela tiden. Det har tydligen undgått dig. Saker och ting försvinner i djupet. Kvar blir ett tomrum som jag försöker skapa bo i. Alla mina pappdockor är dömda att misslyckas. Och jag vet om det. Det är anledningen till varför jag hela tiden fortsätter. Jag lever i ett evigt tillstånd av uppstyckade pappdockor. Godnatt.

Jag vänder mig om, ignorerar hennes irriterande röst, hennes skabbiga päls.

Är så jävla trött på henne. Behöver sömn nu, är i behov av vilan. Infektionskliniken nästa.

vidsträckta landskap

Olimpia klamrar sig fast vid mitt bröst, godsägaren är också ovanligt tillgiven. Men just nu är det inget jag kan tillgodose mig. Tröttheten är överväldigande. Värk. Ilska. Ruttet blod på intågande. Stora Medicindagen idag. Näst sista sprutan. Ljuskänsligheten har stegrat. Har solglasögon inomhus, lindar in mig i tyger och peruker som ska skydda min hud från det utplånande ljuset.

Natten spenderade vi med att betrakta unga nakna kroppar.

Barnahänderna är mjuka och oförstörda, kropparna näpna, viljorna våldsamma och lekarna är på liv och död. Maktspel och svek i ett högtyskt sommarlandskap. De unga rörelserna dirigeras av vuxna befallningar.

Jag har ingen aning om vad som händer med ett barns sexualitet i en skog full av vuxna.

Jag antar att jag också är en fluktare.

...

Vaknar till röster av instängda japanska barn. Vill gärna bli kompis med en av dem, en av dem som skapar sin egen källare i sitt eget rum, som gör väggarna tjockare än mina godsväggar. Jag skulle lära dem en massa lekar. De skulle lära mig en massa lekar.

Kaffe.

Jag behöver kaffe nu.

Ingen jävla mjölk i godsköket.

Det här kommer bli en dålig dag. Kan inte ta mig ut. Hittar inte gasmasken. Drar ner persiennerna i vanlig ordning, kanske att jag borde rensa upp i dessa marsvinsgångar som bildats bland alla horutstyrslar på godset. Vill inte. Kanske klippa pappdockor. Nej.

Dagens outfit: Kanylvässare

kristi brud

För den delen är mina ögon väldigt svarta idag, mina läppar smärtsamt röda och min hjärna töcknad. Jag har väldigt svårt att fästa blicken. Allt är svävande. Jag ser rövar istället för ansikten. Yrseln är hänförande. Godsägaren ackompanjerar mitt tillstånd med toner av psykedelika. Halleluja! Att ha ett sadistisk överbefäl som vet vad jag vill ha och ger mig det jag inte trodde mig vilja ha är guld värt. Halleluja!

blicken inåt bakåt

"Jag är som en trasig marionett vars ögon lossnat och fallit inåt."
Detta yttrande av en mentalsjuk har mera tyngd än alla bokverk om introspektion.

E.M. Cioran

otuktat kött

"Ett bröst kan sitta på en axel,
en hand på ett huvud.
En man kan ta loss en annans ansikte
och bära det som sitt eget.
Plötsliga förvandlingar kan drabba individen
i sprängande attacker: tänderna faller ut
och ersätts av nya,
naglarna blir klor
och smittan bor i den sjukligt färgade saliven.

Alla dessa möjligheter framstår för filmernas protagonister som klart utanförliggande defekter. Viljan att överleva slås samman med viljan att bevara status quo, och hjälten talar vid filmens slut den konservativa normalens språk. Undantag skall fördömas, felsteg sonas. Just för att den är ett undantag, eller rentav ett felsteg, är defekten också subversiv. Den ingår inte i överenskommelsen. All ordning störs av en expansiv kropp, det upproriska, otuktade kött som samtiden valt att ställa sina evigt reproducerbara idealiseringar framför. Med illa dold förtjusning kikar samma samtid in bakom sina eleganta rumsavdelare för att tillfälligt kontemplera det fruktansvärda som objekt.

...


Föremålet ler finurligt.
Man älskar det och föraktar det
och känner att man äger det.


Ett slingrande slemfält av tandkött och bensplitter,
glitter och sammet, det vackra i det fula
kittlar skönt,
bara man i denna fridens och samstämmighetens epok
slipper uppfatta
spegelglaset."

Leif Holmstrand, ur Subalterns temanummer Film # 3, 2008

efukt-ångest

Hävdade förut en gång att jag var trött på att älta blicken. Förvisso är det delvis sant, är verkligen trött på att älta blicken, men å andra sidan är det blicken som hela tiden belägrar mig, etsar sig fast på mina näthinnor, hur mycket jag än försöker manipulera.

Är slav.

Allt annat är bara inbillningar.

en scen av föreviganden (om att gå på teater)

Intalar mig -

    trött på ältandet av blicken, trött på näthinnans begärsförstärkning, trött på subjekt objekt.

Men med anledning av Magnus Bärtås essä Mitt i naturen där han bland annat diskuterar Jonathan Crarys bok Techniques Of the Observer: On Vision and Modernity in the Nineteenth Century. Crary säger: När seendet med hjälp av den nya skopiska apparaturen flyttar in i människan skapas också förutsättningarna för ett seende starkare kopplat till begär och sexualitet - till psyket överhuvudtaget.

Vi har skapat ett seende. Detta seende är vi förmögna att plocka fram när vi vill.

En scen av förevigande innebär att gå på teater och helt ogenerat få glo på skådespelarnas utsatthet. Det handlar om en blick som uppstått genom en maskin. En blick som du kan plocka fram när du vill. För att du ska känna dig maktfullkomlig, för att du ska känna dig överlägsen.

Det är så skönt.

Jag iscensätter skådespelarenas utsatthet. Jag objektifierar deras kroppar och rörelser, de existerar som min egen projektionsyta av begär. Jag gör det eftersom jag känner mig otrygg i teaterrummet. Men med min blick är jag plötsligt förmögen att som publik dirigera skådespelarnas rörelser. Jag frammanar den blick som skapats genom en apparatur. Jag är i fullständig maktposition. Donna Haraway säger: Sadism handlar om njutningen i att se, om blickens tillfredsställelse: det är en erotisk visuell disciplin för objektifieringen av jaget.

Jag ser.